Väldigt bred rubrik och ett ämne som jag inte riktigt vet var den kan tänkas höra hemma här på forumet. Ska försöka utveckla nedan men ursäkta om det är lite rörigt. Kan säga att det känns rörigt i mitt huvud med och det är anledningen att jag skriver här i hopp om att få lite råd kring förhållningssätt. Sammanfattningsvis vill jag kunna hjälpa och känna att jag hjälper.
I samband med kriget i Ukraina med alla de hemska livsöden som följer har jag fått en inneboende känsla av att vilja hjälpa till. Det är stundtals emotionellt jobbiga gränsdragningar. Exempelvis gällande att en del hjälper familjer med boende eller tar hand om husdjur som också behövt fly. På ett plan har vi också möjlighet till detta, vi är två personer och två hundar i ett normalstort hus med “lediga rum”. Samtidigt upplevs detta obekvämt till viss del riskfyllt då min fru är gravid och risken för rabies eller andra sjukdomar för våra hundar. Å andra sidan är detta inte på långa vägar lika obekvämt som det är för de personer och djur som behövt fly sitt hem och land vilket gör att jag emotionellt också känner “sluta gnäll, du har det så jävla bra och mycket för att du haft turen att födas i Sverige, dela med dig av det nu!”. Rätt mycket samvetskval med andra ord.
Har landat i att jag kan erbjuda saker som kontaktmannaskap i Sverige, praktiska saker som transporter samt donationer. För att hitta detta, vilket inte är helt lätt, har jag gått med i diverse grupper för att hitta var jag kan hjälpa till. Detta i sig upplevs också smått överväldigande då det är så enormt mycket lidande och enormt stort hjälpbehov att det känns övermäktigt. I bakhuvudet ligger det då också att detta är enbart från en konflikt som är rätt så ny. Därtill kommer alla andra konflikter i världen. Blir svårigheter att avgränsa och det ena leder till det andra när den här världen är så pass ny för mig.
Ett exempel på sista meningen ovan är att när jag gått med i grupper så kommer jag även med i husdjursgrupper där det gör ont ända in i själen att se lidandet hos djur. Framförallt när jag tänker mig in i hur det skulle vara för oss där något skulle hända med våra hundar i en sådan situation. Försöker att fokusera på “det lilla och konkreta” och hittade nyligen en familj som kom till Sverige med en äldre hund. De behövde saker som exempelvis en hundbädd. Då jag inte bodde nära tänkte jag Swisha en summa så att de kunde köpa en på Biltema för 500 kr. Nästkommande tanke blir då att dessa 500 kr kan göra mycket mer hjälp om jag skänker pengarna till en organisation som arbetar i en konflikthärd, exempelvis War Paws, dels då lidandet är större och omkostnaderna lägre. Landar i ett läge där jag ställer mig frågande om jag ska skänka 500 kr till en enskild hund som har hela sin familj med sig eller om jag ska skänka till en organisation som tar han om djur som inte har något alls och min donation är skillnaden mellan liv och död. Första känns bäst emotionellt på ett plan då det blir mer personligt sämst på ett plan då jag känner mig egoistisk i att jag ska donera utifrån vad som känns bäst för mig och inte vad som är bäst överlag. På samma sätt med människor, ska jag hjälpa en familj som lyckats ta sig till Sverige, vilket gör de relativt privilegierade jämfört med t.ex. gatubarn i Kongo, eller ska jag ge pengar till Läkare utan Gränser?
Ställ gärna frågor om det upplevs rörigt. Tar tacksamt emot tips och råd från personer i samma sits!
Jag tror alla kommer att fokusera sin hjälp kring saker som de på något sätt brinner för.
Tyvärr lever vi i ett samhälle där saker ställs mot varandra, även konflikter.
Finns många konflikter som pågått de senaste 10 åren som många svenskar blundat helt för.
Eller det intresse du verkar ha för hundar specifikt.
Min filosofi är att hjälpa till med ens tid kommer vara mer värdefullt än pengarna.
Pengar är en möjliggörare, men tiden är svår att ersätta i pengar.
Låt säga att du ger bort 1 dag i kvartalet för att hjälpa till med nått du anser är viktigt.
500 kr per timme för någon anställd hos en hjälporganisation, 8h per dag, 4 ggr per år. Med lite andra avgifter och kostnader så måste en hjälporg få 20 000 av dig för att kunna göra samma jobb.
Alla kan göra NÅGOT, men ingen kan göra ALLT liksom.
Så om någon brinner för djurrätt/skydd - go all in. För sen finns det någon annan som brinner för barnen, en tredje för ensamstående mammor, eller äldre, eller jamen, du vet - alla kan vi bidra, och ATT vi bidrar känns på ett sätt viktigare än med VAD ärligt talat.
Både ja och nej tycker jag.
Precis som med ekonomin som vi främst diskuterar i detta forum så bör vi fokusera på det som kommer att få störst påverkan på vår ekonomi.
Så låt säga att man bryr sig otroligt mycket om miljön, då tycker jag att denna person skall fokusera på saker som de kan påverka OCH har stor påverkan.
Så vad man gör, och hur man gör det har enligt mig rätt stor betydelse. (eller vad man INTE gör för den delen).
Jag tror det är viktigt att försöka tänka långsiktigt när det gäller de här frågorna. Det är också svårt med “amatörhjälp”. Det bästa är om man kan hjälpa till med något som man antingen:
Har möjlighet att utföra i systematisk form
Har en särskild kompetens inom eller liknande
Min sambo håller på med ideell undervisning i svenska för en grupp ukrainska flyktingar på nätet. Vi pratar ryska hemma och har anmält oss att ta emot en ensamkommande från Ukraina. Det har inte dykt upp någon än men det kommer kanske.
Många saker är beroende av en viss kontinuitet för att vara riktigt relevanta. Att säga att jag kan hjälpa till med X nu i två veckor när jag har tid över är inte så värdefullt. Behovet är konstant och att få lite hjälp en kort period och sedan bli utan är inte någon bra variant. Då är det förmodligen bättre att få vänta lite men sedan få riktig hjälp på tillsvidare-basis.
En fråga som jag själv är bekymrad över är de många som tagit emot folk i sina hem. Vissa personer kommer helt säkert att skaffa sig jobb relativt snabbt och bli mer självgående. De kommer kanske inte ha råd att köpa dyra lägenheter men de skulle iallafall kunna betala någon sorts hyra där de bor. Det gör rent krasst stor skillnad. Andra har längre startsträcka och kanske behöver plugga en längre period innan de kan bli självgående. Det här är ju inget man kan styra eller veta innan man erbjuder sin hjälp och det finns alltid en risk att bli sittande med en “nitlott”. Personen kan ju vara trevlig och motiverad men ändå behöva stöd under lång tid.
Problemet ovan är mycket kopplat till att den som vill hjälpa med boende finns i Stockholm och alternativet är att bo på Migrationsverkets upphandlade boende i Ödebyträsk. Många vill bo i större städer eftersom de kommer från större städer i Ukraina och även relativt lätt kan hitta olika möjligheter i t.ex. Stockholm. Det riskerar att bli lite jobbigt när man känner sig färdig med hjälpandet och det inte riktigt finns någon plan för fortsättningen. Den som snart kommer i arbete kan nog hålla sig kvar i Stockholm men det ser ju de facto inte ut så för alla. Andelen som kan hitta en försörjning relativt snabbt är helt säkert mycket högre än för en del andra grupper nyanlända men det spelar ju mindre roll om den/de som jag tagit emot har jobbat som dockteaterskådespelare eller något sådant och behöver lite omskolning för att komma någon vart. Yrket är inte påhittat utan taget från verkligheten.
Absolut.
OCH - se till att det du ger dig i färd med att göra är något du gillar att göra, något du vill göra, något som du får glädje av att göra (hur den glädjen än ser ut). Det är väl det jag eg ville förmedla, även om jag nog inte gjorde det klart nog. Om jag bestämmer mig för att bistå med hjälp i ett område jag avskyr, så tror jag nämligen inte det blir bra för någon.