Anta ett case där jag som småsparare har lika stort bolån som likvida tillgångar på en svensk storbank, och en stabil fast inkomst från 8-17 jobb. Jag har sett mycket diskussioner om hur stor marginal bankerna har på bolånen och vilka knep man har för att förhandla ner bolåneräntan.
Borde man i detta fall inte ha ett lika bra (eller bättre) läge för att förhandla upp sparräntan på det övriga kapitalet?
I detta läge kan man ju dra kortet att om inte så betalar man av stor del av lånet vilket banken rimligtvis inte vill från en stabil kund?
Jag gissar att om jag har x sparade medel i banken, och x i lån hos banken, så kan banken låna ut till ytterligare säg 3x med mina medel som “säkerhet”, och därmed tjäna pengar på de andra tack vare mina sparade medel på banken. Jag borde därför potentiellt ha 3*“bankens utlåningsmarginal” som potentiell sparkontoränta?
Förstår att jag säkert tänker fel men vet inte riktigt var det går fel i detta resonemang.
Varför tror du att banken kan låna ut 3 gånger inlåningen? Banken kan givetvis inte låna ut pengar som den inte har, precis som du inte kan låna ut mer pengar än vad du har. Det är Tvärt Om. Du kan låna ut 100 procent av ditt egna kapital till vem som helst, vilket en bank inte kan. En bank måste ha ett visst mått av Eget Kapital.
De administrativa kostnaderna för utlåning är betydligt högre för utlåning än för inlåning. Risken för kreditförluster finns ju också förstås.
Därmed inte sagt bankernas marginaler är höga, och att man skall göra vad man kan för att få en så bra ränta som möjligt. Att du kan få en hög inlåningsränta i en storbank har jag dock svårt att tro. De kan ju själva låna upp pengar till nästan 0-ränta. Varför skulle man då betala en hög ränta till privatpersoner?
Det jag syftade på var så kallade “fraktionella reserver”, dvs att om jag lånar ut mina x kr till banken så har jag förstått det som att de bara behöver behålla ca 15% i reserv, och att de i praktiken kan låna ut resten. Med 15% reserv kan detta teoretiskt leda till “nya lån” på max 5,6x. Sen avrunda jag ner till 3 som ett rimligt värde på vad det kan tänkas bli i praktiken. Jag är verkligen novis på detta så jag misstänkte att jag tänkte fel någonstans. Att bankerna lånar av riksbanken för 0-ränta var en sån sak jag hade otur i när jag tänkte.
Min enkla intuition trodde att det var mer värdefullt för banken att få insatta medel än det förmodligen är, dags att överge den intuitionen.
Har du lika mycket inlåning som utlåning så balanserar ju de varandra. Bankens utlåningsförmpga påverkas därför i princip inte om du amorterar på ditt lån med inlåningsmedel i samma bank.
När banken lånar ut pengar till en bostad blir det heller ingen "“utväxling” om den tidigare ägaren löser lån på lika mycket.
Om en bank lånar ut pengar till ett företag som importerar en maskin från utlandet, så sker heller ingen ökning av penningmängden.
Men visst, den stora prisuppgången på bostäder har gjort att balansräkningar har svällt i alla banker. Så länge Riksbanken håller dörren öppen för bankerna lär dock inlåningskunderna få nöja sig med låga räntor.
På 70, 80 och början på 90-talet var kampen mellan bankerna om inlåning hård. Den tiden kan säkert komma tillbaka, men det kommer att ta lång tid, förmodligen flera decennier.
Banker kan visst låna ut mer än d har. Det är så majoriteten av de reella pengarna skapas när banken ger kredit och sedan låntagaren betalar räntan med verkliga pengar. Vips så har det skapats pengar. Bankerna har into full teckning för vad de lånar ut, bara tillräckligt för att uppfylla villkoren. Bankerna har givits rätten att på detta sätt skapa pengar.
