Jag tycker att man behöver dela upp det i två delar: inkomster och utgifter.
Om inkomsterna skiljer mycket behöver man kanske komma överens om något gällande det.
Om inkomsterna är ganska lika tycker jag att man kan hantera utgifterna på ett väldigt enkelt sätt, dela någorlunda rättvist!
Jag ger min hustru pengar för halva hyran och elräkningen. Utöver det försöker vi bara betala ungefär lika ofta när vi köper något, ibland betalar hon och ibland betalar jag. Vi tycker inte att det behöver vara mer exakt än så. Om vi köper något dyrare kan det bli så att den som inte betalar ger halva summan till den som betalar.
Vi är inte gifta utan sambos. Vi har ett gemensamt konto för allt vi gör gemensamt. Vi sätter in lika mycket på det kontot varje månad. Just nu är summan ungefär 40% av min lön.
Därifrån betalar vi alla gemensamma räkningar, mat, grejer till barnen, grejer till huset, semesterresor osv.
Min övriga lön använder jag precis som jag vill.
Min sambo har mer pengar än vad jag har men vi betalar 50% var ändå. Så länge jag har så jag klarar mig bra bryr jag mig inte. Jag skulle bli mer irriterad av att ha helt gemensam ekonomi och betala för sambons nöjen och prylar.
Du glömde barnen i din plan? Det brukar ställa till det för skiljda par. Vem betalar alla aktiviteter? Småköp? Kläder och möbler - inklusive val av prisnivå på dom?
Jag är gift och har två barn och tjänar drygt 4 gånger mer än min fru.
Vi har ett gemensamt bankkonto där lönerna går in. Sedan har vi gemensamma aktiedepåer. En del pensionsfonder står i våra egna namn men det är väl mest för att det vore krångligt att ändra. Vid en skilsmässa delas ju allt ändå och vid dödsfall går det ändå till partnern.
Olika metoder funkar nog bäst för olika par. Jag känner att vår metod är den mest naturliga och traditionella och trivs väldigt bra med den. Att hålla på med olika konton och swisha varandra osv känns väldigt transktionellt, ungefär som att man är affärspartners snarare än att man planerar att spendera livets med- och motgångar tillsammans tills döden skiljer en åt.
Som tur är har vi liknande spenderingsvanor. Det är möjligt att vår metod inte känts så bra om frugan shoppade väskor för tiotusentals kronor varje månad. Som det är nu har vi inga regler om hur man spenderar men när jag vill köpa något riktigt dyrt som en bil eller en mekanisk klocka så stämmer jag av med min fru först (ofta i flera månader).
Jag förstår hur man kan se det så. En annan kommentar ovan på vårt swishande var också intressant för mig, att det blir svårt att planera när saker sker ad hoc.
Det här är vad som fungerar för oss. Vi skulle t.ex. inte kunna ha gemensamma depåer, för min fru blir så nervös av aktier och fonder. Och hon skulle bli tokig om jag ansvarade för dem. Hon kan acceptera viss marknadsexponering så länge det är någon på banken som lovar att det är bra. De säljer ju på henne dåliga produkter, så det hade ju varit bättre om jag hade fått lägga in hennes pengar i en globalfond eller nåt, men det är inte psykologiskt möjligt. Vissa saker får man bara inse.
Att swishandet fungerar bygger väl i grunden på att det är en så liten av min inkomst. Jag sparar 60% och swishar henne kanske 2%.
Ska jag vara ärlig så är även jag förvånad över att jag sitter här idag med gemensam ekonomi med en annan man. Jag har en bakgrund där jag tidigare blivit lurad, och lovat mig själv att minimera risken för att hamna där igen. Dvs inte blanda ihop mina pengar med någon annan igen, “mina pengar är mina, och dina är dina” osv. Framför allt inte efter det att jag lyckades bygga upp ett kapital igen efter den fadäsen. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på hur det gick till ändå. Bara en sån sak att jag numera bor i hus, vilket jag aldrig hade kunnat tänka mig att göra innan jag träffade honom. Att jag ens lever i en par-relation (jag hade bestämt mig för att leva själv när jag träffade honom, jag var trött på tanken att leva med män efter tidigare erfarenheter) igen var för mig främmande. Men när han klev in i mitt liv så kändes allt bara så självklart. Han är en mycket enkel man, både som person och att leva med. En dag när jag stod och lagade mat och läste en tidningartikel samtidigt i mobilen, så kom en nyhet att Indonesien (dit vi precis hade bokat en resa) funderade på att inte låta ogifta par få dela hotellrum, och jag skojade till min man och sa “nu är vi rökta om vi inte bokar ett till rum. Alternativt gifter oss ;)”. Varpå han seriöst svarade “Tja, varför inte?”. Jag hade ryggen mot honom så såg inte hans ansiktsuttryck, och visste inte att han han menade det på allvar. Vi hade tidigare pratat om att titta på hus, men visste inte hur vi skulle skydda varandra vid ett sånt stort köp (både han och jag hade kapital, och också arvingar- men ville inte riskera att någon skulle behöva köpa ut någons anhöriga i händelse av dödsfall. Vi hade bara nuddat det juridiska innan). Men när jag såg att han menade allvar så kände jag- eftersom han verkligen känns som mannen i mitt liv- att det var verkligen ingen dum idé. Hela vårt liv har bara rullat på så, inget har varit forcerat, och det har varit friktionsfritt. Det är verkligen svårt att förklara ens för mig själv “hur blev det såhär”. Men jag har aldrig känt mig så lugn som när jag är med honom, behöver aldrig bekymra mig, och kan vara avslappnad. Vi har lika värderingar och prioriteringar, och jag tror det är lätt att saker bara “flyter ihop” då, man gör saker enkelt för sig. Och så märker man att allt är integrerat För oss tror jag också det handlar om att det funkar för att vi är bra på att spara
För oss tror jag också det handlar om att det funkar för att vi är bra på att spara 