Du är fantastisk.
Du är värdefull.
Du är speciell.
Du är unik.
Vi går på gator och torg likt filosofen Sokrates.
Vi samtalar med våra medmänniskor.
Till vår förskräckelse har vi nyligen upptäckt att cirka 2 av 150 dialoger, är det endast varit två som inte förminskar sig själva.
Tycker det är oroande realtids-statistik.
Till en helt för oss helt främmande medmänniska kan vi säga:
Hej, du har glömt en sak idag!
Nej det har vi inte.
Jo vi tror du har glömt tre saker idag!
Som vadå?
… ögonkontakt
Jo att du är fantastisk.
Du är värdefull
Och du har glömt att tacka livet, för livet är en gåva!
… tyst ögonblick
Nu undrar vi om vi hade alla rätt eller något däremellan eller alla fel?
Du hade alla rätt!
Vi avrundar för att sedan promenera vidare.
Ibland berättar vi för en del om alltsammans och att man kan skriva dessa tre på badrumsspegeln där hemma, så man hamnar i rätt mode när man ser sig själv i repris varje morgon.
Här är alla fel alla rätt.
Det finns två sorters människor och efter du läst följande låter du den logiska formen dröja kvar när du läser hur folk yttrar sig på offentliga plattformar.
Två personer ska kasta pil, dart.
… Den första säger efter hen kastat sina fem pilar, se hur nära mitten jag var.
… Den andra personen säger innan hen kastar sina fem pilar, se hur minst tre av fem träffar mitten.
Det gäller även massan av folkhav.
Inte för att man saknar spetskompetens eller har ett rörligt intellekt, utan för att dagens brus hämmar folks pontential.
Intressant asymmetri. Men du missar den tredje kategorin i detta folkhav av brus: Den som inte kastar pilen mot tavlan, utan som i stället förskjuter själva universums tidsaxel så att tavlan möter pilen halvvägs i luften. Det är detta som är det sanna rörliga intellektets kvantfysiska paradox
När vi rör oss på torgen ser vi inte bara pilarna, vi ser hålen de lämnar efter sig i det kollektiva medvetandet. Låt den fraktala geometrin dröja kvar nästa gång du möter en spegelbild i repris
Blev så inspirerad så jag rökte på en holk och plötsligt så öppnades alla sinnen:
Bröder, systrar och indexnära själar…
När jag betraktar mina fonder ser jag inte siffror. Jag ser små ekonomiska fjärilar som dansar genom kapitalmarknadens kosmiska lavendelängar. Varje procentenhet är en vibration. Varje utdelning är universums sätt att viska: “du är likvid, min vän.”
Ekonomi handlar egentligen inte om pengar. Pengar är bara energikristaller som råkat få ett serienummer. När jag månadssparar i globala indexfonder låter jag mina kronor färdas genom det kollektiva medvetandets kassaflöde. De flyter som gyllene bäckar genom multinationella chakran och återvänder som avkastning när Merkurius står i balans med ränta-på-ränta-principens tredje öga.
Börsen går upp. Börsen går ner. Men egentligen gör den bara andningsövningar.
Många frågar mig: “Hur väljer du fonder?” Jag väljer inte fonderna. Fonderna väljer mig. När en fonds avgift harmoniserar med mitt själsliga kassaflöde och dess Morningstar-betyg börjar resonera med mina inre frekvenser vet jag att vi har ett karmiskt investeringskontrakt.
Diversifiering är inte en strategi. Det är en livsstil. Jag sprider mitt kapital som maskrosfrön över världsekonomins astrala gräsmatta och låter marknadskrafterna bära dem dit de behöver växa. Kanske blommar de i tekniksektorns regnbågsportal. Kanske i ett vindkraftsbolags eteriska balansräkning.
Risk existerar bara för den som fortfarande tror på separationen mellan sig själv och OMX-index.
Så nästa gång du ser en tillfällig nedgång på marknaden, sitt i lotusställning framför depån. Tacka korrektionen för dess lärdomar. Känn hur volatiliteten masserar ditt investeringskarma. Och kom ihåg:
Vi är alla bara tillfälliga förvaltare av universums kassaflöde på väg mot den stora eviga indexfonden i himlen.
och plötsligt så öppnades alla sinnen:
finns hjälp.