Jag är också lite emot lagom eller balans i både sparande, arbete och mycket annat som folks älskar att eftersträva. Utan större framgång som det tycks och med dåligt samvete som resultat. Jag är för periodisering. Det funkar inom träning och det mesta annat. En period jobba hårt, göra karriär, skaffa bra inkomst. En period småbarn, familjetid, höga utgifter, mer frånvaro på jobbet. En period spara ihop ett kapital, en period resa, leva loppan. En period uppgradera, lifestyle creep.
Folk som gör detta verkar som jag hör iallafall nöjdare med sitt liv. De har valt helt olika ordning på perioderna men är nöjda med sina val. Eller påstår det iallafall.
Man hör många nöjda och få missnöjda med att ha rest mycket i 20årsåldern, eller efter barnen flugit ut. Samma med att ha gjort en karriär. Spenderat mycket tid med barnen. Sparat ihop ett kapital osv. Det folk är missnöjda med är att ha avverkat decennier med att inte åstadkommit nåt av dem för att man försöker göra allt på en gång och därmed ingen fullvärdig satsning på någon av dem. Så man känner sig efter på alla fronter jämfört med den som prioriterat just den grejen.
Rent ekonomiskt är det klart bäst att börja med karriär och sparande eftersom alla de andra blir lättare när man har ett kapital och en lön som även ger högre ersättning vid frånvaro, mer pengar att resa för osv. Men budgetresande eller låglönesäsongande är också en givande period. Det viktiga är att inse tidigt att periodisering är ett bättre mål än balans och kanske iallafall ha en idé om hur man vill lägga upp sina perioder.
På 2 decennier kan en periodiserare bocka av 2 års resande, en karriär ett kapital och va hemma halvtid med barnen i 5 år för den bockade av en sak i taget.
Spännande sätt att se på livet, kan till mycket stor del känna igen mig. På något sätt har vi alltid befunnit oss i perioder, längre eller kortare. Jag har nog alltid tänkt på detta lite som projekt, ofta löper de ju också parallellt. Exempelvis att vara hemma så länge som möjligt med barnen, renovera hus, läsa språk, resa, vidareutbilda sig etc. Ofta har jag nog haft en känsla av att perioden har en viss längd men däremot ingen aning om vad nästa period innehåller, det brukar visa sig så småningom.
Att “gå till extremerna” kan vara ett sätt att skapa mer motivation. Att spara 10% av sin inkomst år ut och år in är urtrist och något som vem som helst kan göra. Att spara 50% i några år är en episk resa som du sedan kan säga intressanta saker om. Ingen vill höra om tråkiga balanserade individer.
Periodisera får mig att tänka på annuitet, dvs, slå ut alla portoinköpen över ett år och snitta per månad. Men du verkar mena att man kör etappvis fokus på olika områden?
On topic och utanför språkdiskussionen:
Jag tänker mig att detta är nära besläktat med dopaminkickar och allt som är mänskligt, skrapa triss eller se att man med snöbollsmetoden lyckats betala av ett till lån? Det är lättare att se att man åstadkommit något när det finns tydliga start och stopp.
Ja, det som man hör är givetvis sanningen. Man gör givetvis inte några egna tolkningar av det man hör och i sin egen sammanfattning får det till det som “man själv tycker”.
De personer som man “får höra saker av” är givetvis representativa för hela den svenska befolkningen.
Jag är medvetet sarkastisk. Det är lite av mitt mantra.
Man kan såklart aldrig lita helt på vad folk säger. Alla gillar att rättfärdiga sitt eget beteende. Men att människor som medvetet gör perioder med tydligt obalanserat fokus har mindre dåligt samvete för den saknade balansen sagda period är ju ganska självklart. Så att sarkastiskt avskriva det helt verkar inte heller vettigt.
Rolig tanke att t.ex umgås med sin partner intensivt en månad och sen ursäkta sig resterande månader med att man periodiserar umgänget i relationsbalansräkningen
Eftersträva? Att ha balans i sitt sparande är väl inte så svårt? Bara se om marginalen finns, anpassa spar procenten, sen automatisera och glömma bort. Justera eventuellt vid behov.
Sen är livet i övrigt en rad oförutsedda händelser, så roligare att anpassa och utmana varje skeende efter bästa förmåga.
Önskar ibland att livet i stort vore lika lätt som investerande.
Du menar att dela in livet i väldigt distinkta faser/epoker? Möjligen är detta en personlighetsfråga men jag tror mer på kompromisser och ”hur kan jag få både och?”.
Om man stirrar sig för blind på ett mål är risken stor att man inte tänker på konsekvenser detta för med sig för andra mål i livet. Man kan ju tex sabba relationer genom att vara helt upptagen av jobbet.
Ja. Allt för ensidigt fokus kan såklart sabotera, eller i varje fall skjuta upp andra delar. Och man kan ha tex två fokusområden. Tex karriär och resande några år för att sen gå över i karriär och sparande, och sen vidare till familjeliv och hälsa kanske.
Poängen är inte att stirra sig blind på en sak utan att göra medvetna perioder med mer vikt på något specifikt.
Intressant tanke som får mig att tänka på boken die with zero som förespråkar olika fokus i olika faser i livet. Vi själva har varit i en hård sparafas med karriär innan barn för att nu mha sparat kapital, låga utgifter och relativt ok löner kan prioritera mycket ledig tid i kommande fas. Vad som blir fasen därefter får framtiden utvisa
