Har under de senaste åren sparat / investerat så aggressivt jag bara kunnat efter att en morgon insett att jag inte kunde leva i en situation där pengar kommer in lika snabbt som de spenderades (var under studietiden).
Även om jag sedan dess har haft höga löner för att vara tidigt i karriären osv. har jag ändå hela tiden sparat aggressivt då jag upplevt att jag legat efter i pensionssparandet med mera (då jag kom ut på arbetsmarknaden relativt sent).
Har nu börjat inse att jag både sparar mer än alla andra jag känner och har hunnit spara ihop betydligt högre belopp en andra på den tiden. Jag har alltså sparat ikapp mitt hjärnspöke. Har därför börjat fundera på ifall jag ska börja minska min sparkvot och börja spendera mer i min vardag.
På gott och ont har jag dock funnit att jag till viss del är beroende av att spara / investera pengar och mår dåligt av att spendera dem. Har ständigt ett fokus på att optimera mina sparstrategier och en filosofisk kamp inom mig kring hur jag bör se på livet. Dock kommer jag inte loss från mitt sparberoende…
Är det här vanligt och vad gör ni för att hantera frågan? Hur kan jag förändrar mitt beteende på ett bra sätt där jag (som jag också inser det hela, lägger pengar på hög i för stor utsträckning)?
Angående sparberoende så hjälper det mig att sköta saker per automatik, så att jag inte går in och kollar banken mer än när jag betalar räkningar.
Jag har satt upp automatiska överföringar och köp för att slippa spara aktivt. Enda gången jag nu är inne på t ex Nordnet är när jag ska köpa en IPO på spekulation, eller placera aktieutdelningar och andra klumpsummor. Hade jag kunnat automatisera det hade jag gjort det.
Om du upplever att du missar meningsfulla upplevelser i livet, så hade jag minskat sparkvoten till en nivå där du inte blir stressad av den nya kvoten. I början kanske du måste jobba med dig själv och hantera stressen om ditt hjärnspöke vill få dig att återgå till föregående sparkvot.
Kan också hjälpa att göra något smått galet ekonomiskt, t ex en längre resa, för att se att du fortfarande har det gott ställt även när du kommer tillbaka till verkligheten.
Jag tror inte detta är ovanligt. Det är förstås en skala om hur allvarligt/jobbigt det är, säkert värre för några, men den här typen av tradeoff är ju komplicerad. Man ser två saker som man vill ha, lägger man mer på den ena får man mindre av den andra. Sånt är svårt.
Jag förstår att det är skillnad i känsla på pengar man tjänat i sitt anletes svett och pengar man ärvt för pengar man ärvt är plötsligt bara där och personligen känner jag att jag inte är så emotionellt bunden vid dom som om jag säkerligen hade varit om jag slitit och sparat ihop dom själv.
Ska du bli rikaste liket på kyrkogården utan att ha unnat dig njuta av dina pengar?
Varför sparar du? Är det uppskjuten konsumtion är det väl ok att njuta av uppleverserna dom ger någongång.
Mitt driv är nog mest grundat i otrygghet och en önskan att det inte ska finnas en brist på pengar för grundläggande behov. Känns svårt att bedöma hur mycket som är tillräckligt… Sen tror jag att mitt arbete är så pass stressigt att jag ständigt känner att jag kanske inte klarar av det och kan förlora min inkomst om något går fel. Då vill jag kunna känna att det inte är en fråga om pengar utan om vad jag vill spendera min tid med att göra. Konstigt nog blir jag headhuntad till och från så något måste man ju göra rätt…
Jag tror att jag förstår ungefär hur dina tankar går. På det du beskriver, så låter det som att du ägnar för mycket tid och kraft åt sparande och att detta leder till jobbiga tankar.
Mina tips (för vad det nu är värt) är att testa följande:
Bestäm dig för hur mycket du ska spara/investera varje månad och automatisera det. Sätt summor som du klarar av utan att behöva vända på varenda krona i ditt vardagliga liv. Acceptera att summorna du har valt är tillräckliga. Du behöver inte spara/investera mer.
Lita på din redan genomtänkta strategi (jag utgår från att du redan ägnat massor av tid till att putsa på din portfölj).
Du behöver inte försöka optimera på decimalen. Istället borde ditt mål vara att bli en passiv sparare med en långsiktig strategi där portföljen mår bäst av att bli lämnad i fred.
Minska din närvaro på den här typen av forum och webbsidor. Detta hör ihop med punkten ovan.
Ju mer du läser här, desto mer av din energi går till att fundera på hur du kan finputsa din portfölj ytterligare. Finputsa ditt liv istället för din portfölj. Fundera på vad i ditt liv du vill göra mer av och vad du vill göra mindre av.
Jag kan direkt känna igen mig i det här. För mig har det gått mer i perioder att jag måste ha in varenda krona på mitt ISK och jag ska optimera och ändra fondval hit och dit. Som nån slags besatthet.
Och är rent av rädd att spendera, för då når jag ju mina mål senare.
Det jag gjort / aktivt försöker göra är att tex vintertid så ställer jag av min bil och på så vis kan jag spara några tusen extra varje månad några månader om året.
Sen kan jag ha en månad där jag sparar in på kosten och både försöker leva sparsamt och hälsosamt genom att äta mindre och bättre = billigare.
Sen vissa månader väljer jag att leva lite bättre , unna mig mer godsaker , hämtmat etc. För att jag redan bestämt att denna månad ”är det tillåtet”.
Men för det som hjälp mig mest är golfen, då har jag tvingats investera i utrustning och diverse prylar.
Även om jag försöker snåla så gott det går med säsongskort som arbetsgivaren betalar osv så får jag spendera pengar på nåt som ger mig glädje nu !
X antal tusen på ett gäng klubbor som ger mig lycka idag och flera år framåt jämfört med x tusen i en global indexfond som kanske ger mig nåt värde längre fram. Om historien om börsens tillväxt upprepar sig det minsta så har jag definitivt råd att unna mig saker nu, och det har du också !
Man behöver inte gå all in, särskilt inte om man mår dåligt av det. Men jag förstår att det är svårt.
Jag skulle säga att allt beror på om det är “valt” sparande eller ett tvångsmässigt sparande. För mig var det i många år ett tvångsmässigt sparande eftersom
Sparande = trygghet.
vilket implicit var
Ökat sparande gav ökad trygghet (eftersträvansvärt) och att spendera eller använda sparpengar minskade den upplevde tryggheten.
Det var först när jag kunde släppa taget om att min trygghet bestämdes av summan på bankkonto (som jag dessutom inte fötts med) som jag blev “fri” att välja sparnivå. Men det var många timmar coaching av bland annat @MoaD innan jag kom till den insikten.
Kan även rekommendera följande podd med @MoaD på ämnet:
Tufft ämne.
Jag ser fler och fler artiklar, blogginlägg och poddar som tacklar det här ämnet.
En oroväckande röd tråd jag tycker mig se är att om man har ett tvångsmässigt sparbeteende så har man svårt att spendera pengarna även när man är objektivt rik. Alltså du kan ha många många miljoner eller ännu mer och ändå inte komma ur detta beteende.
Mitt tips är att sluta söka information om sparande och investerande och istället börja söka information på det här ämnet; sparberoende, att spendera pengar, när är det nog, osv. Lycka till.
Fokusera inte på att sänka sparkvoten. Fokusera istället på att hitta de områden i livet som är viktiga för dig. Spendera generöst med pengar på det som ger dig positiv energi, då kommer sparkvoten sjunka automatiskt. Så länge du inte har hittat svaren på vad som är värt att spendera pengar på, kommer du inte må bättre av att sänka sparkvoten.
Låt mig dela med mig av några generella tankar på ämnet. Jag känner ju inte dig, så det kanske inte alls gäller dig:
Att samla pengar på hög kan vara ett sätt att fly från livet. Att sätta livet på paus. Att skjuta upp jobbiga tankar kring vilket liv jag egentligen vill leva. “När jag fått ihop x kr ska jag ta tag i y”. Aktiviteten ‘y’ kan handla om att träffa en partner, byta jobb, börja med en hobby eller förverkliga nån helt annan dröm. Det är lätt att rättfärdiga det pausade livet med att man faktiskt gör en ansvarsfull handling, man samlar ju pengar!
Problemet blir om målsumman är för ambitiös och därmed tar för lång tid att nå eller om målstolparna hela tiden skjuts fram. Då går livet utan att man får uppleva det man egentligen vill. Det är på sätt och vis ett bekymmersfritt liv, men det är synd att missa det liv man hade kunnat leva.
