Satt återigen och reflekterade över nuvarande Shiller PE (CAPE ratio) för S&P 500. Vi ligger nu och nosar på 40. Vore intressant att få er synvinkel på detta.
För de som inte har koll: Det historiska snittet ligger runt 17. Vi är alltså på nivåer som i princip bara har setts två gånger tidigare i historien: Precis innan IT-kraschen 2000 och under toppen 2021.
Forskningen (med Robert Shiller i spetsen) är tydlig och visar att relationen mellan dagens värdering och avkastningen på 10 års sikt är i stort sett linjär. När PE-talet är 40, har den framtida årsavkastningen historiskt sett landat nära 0 % (eller till och med negativt realt) över det kommande decenniet. Det är alltså den avkastning som vi kan förvänta oss framöver av våra S&P500 Indexfonder. Viktat för inflation så är sannolikheten alltså hög att man gör en förlust.
Mina frågor till forumet:
Tror ni att “this time is different” på grund av AI-boomen och att gamla värderingsmodeller är döda? Alternativt att marginaler och vinsttillväxt för SaaS bolag mfl är rimligt att värdera här?
Skiftar ni till billigare index, såsom eurozonen?
Säljer ni index och viktar upp lågvärderade enskilda aktier som är stabila defensivt?
Bygger ni en stridskassa i cash?
Skiftar ni till räntefonder eller ändrar allokering mellan indexfonder och räntefonder?
Eller sitter ni och fortsätter köpa trots dessa nivåer?
kort och gott: Hur positionerar ni er? Sitter ni kvar fullinvesterade eller har ni börjat öka kassan/leta alternativa tillgångar?
Personligen har jag svårt att köpa detta specifika index på dessa nivåer. Buffet har vid flera tillfällen övergivit börsen till följd av “hysteri” (läste nyss boken “Buffet The making of an american capitalist” och historien återupprepas löpande med dessa “frenzy” nivåer). Shiller PE visar tydligt att vi köper amerikanska vinster till ett pris som historiskt sett alltid lett till en baksmälla. Vore ju trevligt att behålla senaste årens uppgångar och inte följa med ner på ett 30-50% dropp utan att ha mycket torrt krut i bagaget.
Det ska tilläggas att andra index är bra mycket billigare, såsom eurozonen eller sthlm30, japan mfl.
Länsförsäkringar Global Index (och liknande fonder) har idag en tyngd på närmare 75 % mot USA. I praktiken är din “breda globalfond” mestadels S&P 500.
Givet att just det indexet är otroligt högt värderar, är det då inte dags att bli mer “aktiv i sin passivitet”?
Bör man inte dp sälja av den dyra USA-exponeringen (alltsp globala indexfonder) och istället:
Vikta om till billigare regioner såsom Europa (Stoxx 600) och tillväxtmarknader som handlas till betydligt lägre multiplar.
Varför inte öka ränteallokeringen? Om börsen förväntas avkasta 0–2 % de kommande åren p.g.a. värderingskontraktion, blir en säker ränta på 3–4 % plötsligt det rationella valet. Eller tänker jag fel?
Är jag för pessimistisk, eller är “index-kramandet” vid ett PE på 40 faktiskt en farlig strategi?
Är det någon här som aktivt valt bort globala fonder (alltså USA-tunga fonder) för att söka värde på annat håll, givet värderingen?
Jag tänker en del olika saker. Shiller CAPE har visat sig historiskt vara ett dåligt verktyg för marknadstajming. Problemet med historiska jämförelser (”När det var på nivå X förr så fick man avkastning Y”) är att man tittar på historien med all tillgänglig information i efterhand. Försöker man bygga en tajmingmekanism som endast tar hänsyn till information som var känd just då så är det mycker svårare. CAPE har varit över sitt historiska medelvärde sedan 1990-talet. Vi kan konstatera att det inte hade varit en bra idé att sälja då och vänta på att det skulle gå ned till historiska nivåer igen.
Vi har dessutom problemet med att standarderna för hur man räknar intäkter har ändrats över tid, så att jämföra dagens CAPE med historiska nivåer är äpplen och päron. Dagens CAPE på 40 är inte samma sak som en CAPE på 40 för 20 år sedan. Lägg till att de tunga bolagen i dagens S&P 500 är teknikföretag i tillväxtkategorin, vilka har en helt annan nivå på vad som anses en normal P/E än andra branscher, som förr hade en högre vikt i indexet.
Jag har hört folk tala om hur CAPE är historiskt högt sedan jag började investera. Det betyder inte att vargen inte verkligen kommer den här gången. Men hade jag lyssnat på dem tidigare så hade jag förlorat pengar. Tänk på att alla andra i marknaden också vet vad CAPE ligger på.
Sedan får jag erkänna att det känns bra just nu att ligga med bara 40 % i globalfonder, men det har jag gjort sedan jag startade för 13 år sedan. Jag tänker inte ändra min fördelning baserat på en indikator som har fungerat såpass kasst historiskt som Shiller CAPE, men jag behöver ju heller inte göra något. Jag ser det som belöningen för att jag hållit fast vid min allokering medan globalfonderna har dragit iväg de senaste åren.
Som vanligt: Sitt still i båten, förutsatt att ni har en bra båt.
Jag håller med om att de stora tunga bolagen på Sp500 som “täljer” pengar med nya affärsmodeller kontra de som funnits i indexet tidigare berättigar en påtagligt högre multipel i sin värdering. Detta är dock som att säga att det är “annorlunda nu”, vilket det alltid, i alla bubblor, funnits argument för.
Oavsett hur man räknar sina intäkter GAAP så är multiplarna kontra det fria kassaflödet också historiskt högt, vilket inte trollas med lika lätt som EBITA.
Med ränteläget där det är så finns det inteen '“Safe heaven” för pengarna vilket också drivit upp riskviljan så klart. Dessutom har många gjort mycket pengar på multipelexpansionen de senaste åren och det är lätt att extrapolera den utvecklingen framgent och tycka det är mycket ointressant med räntefonder.
Får jag fråga var resterande 60% ligger i din portfölj? Några tankar på att idag, på PE40, dumpa global index och flytta till ett “billigare” index med, till synes, lägre risk?
Jag har valt 100% Sverige för att jag tror långsiktigt mer på Sverige än USA och så kommer man bort från effekten av valutor (utan att på något sätt vilja väva in den diskussionen i denna tråd).
Detta med Schiller PE som parameter för en hel börs var nytt för mig. RT har varit väldigt bra för mig.
40 % global, 40 % Sverige, 20 % tillväxtmarknader exklusive Kina. Det är fördelningen jag alltid haft, förutom att jag förr hade med Kina i TM-delen.
Min tanke är att marknadstajming är svårt, och de flesta som försöker förlorar på det. Och att jämförelser på P/E mellan länder är ännu svårare att göra än jämförelser inom samma land historiskt. Att marknadstajma baserat på Shiller CAPE har historiskt varit en dålig idé. Men den här gången kanske är annorlunda.
Ett Shiller PE på 40 innebär en vinstavkastning på ynka 2,5 % (1 / 40). Vid 1 % ränta gav det en riskpremie på +1,5 %. Det var “TINA” (There Is No Alternative) och motiverade höga multiplar och det drev börsena uppåt.
Vid 4 % ränta är det annorlunda. Nu är riskpremien negativ (-1,5 %). Du får alltså sämre betalt för att äga riskfyllda aktier än för att äga riskfria statsobligationer.
För att en aktie, eller ett helt index(!), med PE 40 ska vara rationell idag krävs alltså att räntan ska ner till noll igen (vilket inte kommer ske), alternativt att vi har en vinsttillväxt som är så extrem att den mättar gapet till räntan på bara ett par år.
Att köpa börsen på PE 40 när du får 4 % riskfritt är svårsmält…
Historiskt har såns värderingar nästan alltid följts av en “multipelkontraktion” – alltså att priset faller tills direktavkastningen återigen ser rimlig ut i förhållande till räntan.
Ändå är det så svårt att ha guts nog att skicka innehavet och köpa räntor ett tag…
Att tillägga: Även om vi är i en bubbla är det inte givet att det är rätt beslut att sälja. När Greenspan 1996 varnade för irrationell entusiasm på marknaden så hade han rätt, men den som sålde vid hans tal förlorade fortfarande pengar jämfört med den som satt still, eftersom bubblan fortsatte upp i tre år till innan den kraschade, och nådde aldrig under nivån 1996. Och även om man lyckas sälja ut och börsen senare dyker under ens inköpsvärde så måste man veta när man ska in igen, vilket inte är helt enkelt, speciellt när allt är rött och folk har panik (vilket är när man måste köpa igen).
Och javisst, att flytta till ett annat index är såklart bättre än att sälja och sätta sig i räntor, men samma princip gäller. Det är svårt att tajma, även i bubblor.
MAG7 handlas väl på p/e 20-25 nästa år och varje kvartal visar de hur vinsttillväxten ligger i paritet med värderingarna.
Låter inte så farligt.
De tar lån för att bygga datacenter men tydligen har de massa kapital uppbundet på Irland av skatteskäl. Så det lönar sig att ta ett lån i USA istället för att utlösa skatt genom att flytta pengarna.
Shiller PE blir verkligen missvisande för dessa bolag i och med att det tar avg. Vinst 10 år bak i tiden eller så, jmf med fwd PE och bolag som växer snabbt YoY och därmed växer in i sina kostymer och sina värderingar.
Är ni rädda för en bubbla skulle jag snarare kolla efter private credit som alla snackar om just nu.
Goldman Sachs skrev precis ned en sådan fonds värde med 25 % till följd av sämre betalningsförmåga.
Private equity-bolagen sjunker som stenar på börsen just nu.
Där har ni potential till nya finanskris och att då sitta tung i MAG7 som rider på en sekulär IT-trend är nog en ganska trygg hamn om det börjar storma
Sedan ska det tilläggas att det är lätt för mig som är relativt lågt exponerad mot Förenta staterna att säga ”Sitt still i båten”. Hade jag suttit fullinvesterad i globalfonder så hade jag nog varit nervös. Det ändrar inte vad jag tror är rätt sätt att investera (ändra inte allokering baserat på vad marknaden gör), men jag förstår oroskänslan.
Så det du säger är att det int går att säga något om framtiden. I vart fall inte med Shiller PE. Men du är ändå nöjd idag att du har missat uppvärderingen av US och kan nu sitta lite mer komfortabelt med 40% globalfonder.
Skulle inte trådskaparen kunna luta sig tillbaka rätt nöjd som har åtnjutit en fantastisk resa med globalt index och bara rygga din portfölj nu?
Jag har i många många år haft mycket hög koncentration i tre företag: Alphabet, Meta och Microsoft. Haft en mindre allokering i index där (på fruns konto) men anledningen till tråden var att vi nyligen diskuterat förflyttning av stora värdeuppgångar inom metaller och mining mot just SP500 index… Det föranledde värderingsanalysen och tråden. Sitter f.ö. kvar med mina stora innehav i meta, google och microsoft och börjar så smått bli sugen på SaaS som slaktats till följd av AI skräcken.
Javisst! Men för att klargöra min ståndpunkt: Jag är nöjd med min portfölj eftersom jag har valt den baserat på saker som inte har med nuvarande marknad att göra. Jag tror att den är bättre än 100 % globalt index, annars hade jag ju investerat i det istället. (Men jag tror inte att skillnaden är så stor.) Men för tio år sedan trodde jag också att min portfölj var bättre än 100 % index, och sedan dess har den presterat sämre. Jag känner känslomässigt att det är skönt att inte sitta med massor av Förenta staterna nu, men jag tror inte att mina känslor är en bra grund för investeringsbeslut. Jag kände också att det var skönt att sitta i en hyreslägenhet och inte behöva oroa sig för bostadskrascher för tio år sedan, och det visade sig ju också vara en inte helt ekonomiskt fördelaktig känsla. Hade man lyssnat på mina känslor så hade man likt jag missat mycket av uppgången i amerikanska aktier. Så varför ska man lyssna på mina känslor nu?
Så jag tror att Shiller CAPE är en dålig indikator för marknadstajming, men mina känslor är ännu värre! Därför anser jag det bättre att välja en fördelning som man tror på och inte ändra den baserat på känslor. Eller Shiller CAPE.
I don’t know if people are familiar with the story, but if you invested in Japanese stocks in December 1989, and held them until now, I think your annualized return in nominal terms was about 1%. I think it might have been 1,19 % annualized. In any case, very, very low. Adjust for inflation, adjust for treasury bill returns, it was a negative return. It’s not very good over such a long period of time. That’s December 1989 until November 2024. That’s a very long period to not get any returns from stocks.
On the way up though, and this is the part that’s interesting to think about in the context of U.S. valuations. If you look in June 1985, Shiller-CAPE for Japanese stocks was about 38, which is roughly where it is now. If you look at the ten-year returns starting from that point, Japanese stocks actually beat the world, excluding Japan stocks for the following 10 years by about 90 basis points annualized.
Valuations can be really high and you can still have positive returns. And in that case, you can still have returns that beat other geographic regions.
