Jag har precis insett att privatekonomi kanske är något man bör ägna lite tankeverksamhet åt. Har på så väg hittat podden och forumet och börjat spara i LYSA och några fonder på Avanza. Är först och främst extremt tacksam för både podden och forumet, ni är helt fantastiska.
Jag är en ung (nästan 30) ny läkare i Skåne. Har precis avslutat mitt första vikariat med 22400kr/mån innan skatt (chefen skrattade åt mig när jag bad om att få löneförhandla). Flera timmars övertid varje dag utan att man fick logga tiden eller extra betalt, för mycket ansvar, för sjuka och för många patienter utan handledning. Kort sagt, mycket påfrestande. Jag vill inte ha det så här. Jag har, till skillnad från de flesta tidigare kursare, åtminstone turen att ha fått AT nu, så att jag kommer vidare i karriären och iväg från underläkare utan leg.
Det känns verkligen som att framtiden för oss är dyster - dåliga arbetsförhållanden, reallönesänkningar för nyblivna specialister på vissa ställen på över 50% jämfört med bara några år sedan, ovisst om stafett-vägen kommer finnas kvar om några år osv.
Långt utlägg för att motivera varför jag vill tjäna så mycket pengar som möjligt, så snart som möjligt, för att inte vara beroende av en sjukvårdsmaskin som utnyttjar, exploaterar och förbrukar läkare på löpande band. Jag vill alltså bli ekonomiskt oberoende så snabbt som möjligt. Pengar är ett smutsigt samtalsämne generellt inom läkarkåren, och har därför inte kunnat prata igenom detta med kollegor - att vara doktor är ju ett kall som inte ska handla om pengar. Har sökt igenom forumet och sett några trådar där det funnits läkare. Hade varit evigt tacksam för synpunkter, råd och svar på frågor som följer!
Hur maximerar man sin inkomstpotential som doktor? Val av specialitet? Stafettmöjlighet? Arbeta privat? Starta egen mottagning? Arbeta i Norge?
När kan man starta eget företag för att hyra ut sig? Redan efter AT? Inom vilken verksamhet kan man arbeta då - primärvård eller även sjukhusbundet?
Jag känner mig efter bara några månader nästan utbränd, har ni några tips på hur man motarbetar detta (utöver SSRI och terapi, vilket jag fått börja med).
Finns det något hopp för läkaryrket? Trivs ni med era arbeten? Behöver verkligen lite inspiration, då det känns som att alla man träffar på kliniken avskyr sina arbetsliv.
Förlåt för ett långt inlägg, och enormt tack på förhand för alla svar - från läkare och/eller vem som helst. Uppskattar allt. Återigen tack för forumet och podden.
Jag tycker ditt inlägg luktar lite illa faktiskt.
Du är (snart) läkare och har redan så stor oro och ångest inför ett arbetsliv till vilket du inte ens är riktigt fullutbildad.
Om jag vore du skulle jag:
1: bita ihop och göra färdigt AT asap.
2: samtidigt fundera på vilken ST som kan vara intressant för dig, helt utifrån ett intresseperspektiv.
3: gör allt du kan för att bli ST asap.
4: jobba privat.
5: starta eget bolag om din ST lämpar sig (föreläsa, konsulta, forska)
Om inte ovanstående lockar, ta dig en allvarlig funderare på om du verkligen ska investera mer energi på läkaryrket. Du kan annars skola om dig. Läkare kan ju trots allt jobba med allt från sälj till forskning eller undervisning.
Jag är relativt nybliven specialistläkare. Och jag stortrivs i min specialitet (Psykiatri). Kollegorna är trevliga och jag har varje dag givande möten med mina patienter. Jag tycker att jag på många sätt har världens bästa jobb.
Men,
Jag ser precis som dig samma tendens, att läkare (framförallt icke-specialister) får återkommande reallönesänkningar. Lönen jag erbjöds på mitt första underläkarvikariat efter termin 9 för tio år sedan är högre både i reala och absoluta termer än vad jag hör att vissa (bland annat du) erbjudits även efter examen.
Jag hör också återkommande om vedervärdig arbetsmiljö för framförallt yngre kollegor där flera timmars övertid per dag, obefintligt stöd och som sagt ett skämt till lön. Visst var det tufft även för mig i början av karriären, men det har dessvärre inte blivit bättre av vad jag hör.
Mitt råd till dig är att göra klart AT så att du får leg.
Därefter är dina möjligheter större. Jag vet bekanta som prövat att jobba som managementkonsulter inom den privata sektorn, andra som arbetat inom IT-sektorn. Har du andra kunskaper (tex inom utveckling) kan det vara intressant att gå den vägen.
Så mer specifika svar på dina frågor:
Både Norge och Danmark erbjuder betydligt högre läkarlöner än Sverige. Stannar du i Sverige är antagligen psykiatri den specialiteten med högst intjäningsförmåga, bortsett från diverse fringe-scenarion såsom ögonläkare på privat ögonklinik etc. Det är en bristspecialitet där du kan välja att arbeta både i öppenvård- såväl som slutenvård (både via anställning och via eget AB), där möjligheterna till att arbeta privat med neuropsykiatriska utredningar, såväl mot försäkringsbolag och diverse intygsmottagningar är goda. Dessutom finns allt mer möjlighet till distansarbete om du gillar sånt. Nackdelen med psykiatri är såklart att det ställer betydligt större krav på din språkliga förmåga om du senare vill arbeta utomlands jämfört med tex kirurgi.
Du kan starta eget företag nästan närsomhelst. Men har du leg är dina möjligheter större. Du kan tex jobba på intygsmottagningar, hyra ut dig i primärvården. Ett observandum är ju såklart att förväntningar på din kunskap kan vara orimliga om du tex är nybliven leg och direkt slängs ut på dysfunktionell VC.
Det låter som du blivit sjuk av din arbetsmiljö. Att vara läkare är att sätta gränser. Arbetets natur gör det svårt att bara lämna arbetet när klockan säger det om patientarbete kvarstår. Det är lättare sagt än gjort, men din arbetsmiljö är din arbetsgivares ansvar. Blir du inte klar med ditt arbete inom utsatt tid är det arbetsgivaren ansvar att öka bemanningen, vilket tyvärr inte görs. Men jag vill slå ett slag för att vara “jobbig” och säga nej till allt extra-arbete nu när du fått AT för att sätta press på arbetsgivaren att anställa fler/prioritera vad som ska göras i verksamheten. Det är ingen som kommer tacka dig för att du bränner ut dig nu.
Se ovan. Jag stortrivs i mitt yrke. Jag känner att jag lär mig mycket om livet, samhället och mig själv i mina patientmöten. Jag har tack vare att jag arbetar i en bristspecialitet stor möjlighet att välja hur och var jag arbetar. Jag hade säkert kunnat tjäna mer om jag valt ett annat yrke, men jag har svårt att komma på ett annat yrke som har så stora möjligheter till flexibilitet (med arbetstider, arbetsort, arbetsuppgifter etc) i förhållande till lönen som jag faktiskt har som specialistläkare.
Jag ska dock vara ärlig med att vägen hit är kantad av långa dagar, hög arbetsbelastning och ångest efter jobbet (tänk om jag missat något?).
Och jag kan tänka att det nog är en bra ide att ta sig tid att prova att arbeta med något annat också för att känna sig mer trygg med sitt val. Läkaryrket är inte som alla andra yrken. Å ena sidan får man vara med om helt fantastiska patientmöten, ibland rädda någons liv, och känna att man ibland gör något genuint meningsfullt för en medmänniska. Men å andra sidan är arbetsmiljön på alltför många kliniker olagligt dålig, arbetstiderna obekväma och löneförmånerna obefintliga.
Långt svar. Du får gärna skicka PM om du har fler/mer specifika frågor.
@SoderHipster Vilket fantastiskt fint svar. Tack! Det glädjer mig verkligen att höra att du trivs och har det bra. Ger mig lite hopp om att det går att uppnå. Låter verkligen rimligt att göra klart AT. Förhoppningsvis är konkurrensen om vikariaten efter AT inte lika stor, och då har man möjlighet att byta arbetsplats och miljö. Stort tack igen!
Är din oro och tankar om yrket och framtiden rationella eller mer ett symptom av ditt tuffa mående du beskriver? Din bild kanske är baserad på de få arbetsplatser du varit på och de kollegor du mött?
Prata mer med andra kollegor om deras syn på syfte, mening, glädje vs pengar i yrket för att inspireras. Jag arbetar på en välfungerande vårdcentral och trivs. och visst, sjukvården står inför många utmaningar och man som ung läkare är inte mycket värd, men det blir garanterat bättre ju längre du kommer. Döm inte ut yrket innan du testat byta handledare, specialitet, sjukhus och region.
vad är syftet med att bli ekonomiskt beroende? Man kan leva ett gott liv som legitimerad läkare och arbeta 50-60% inom tex öppenvård, psykiatri, primärvård mm. Du blir inte rik, men man tjänar tillräckligt och har tid för annat.
sen pga de krassa villkoren och miljön kan man välja att helt enkelt sätta hårt mot hårt. Lär dig säga nej, byt jobb vid behov mm. Regionen äger inte dig och du står inte i skuld till någon. Men först måste man i praktiken komma över puckeln som är AT.
Jag är inte läkare ska jag börja med att säga men jag känner igen det hela väldigt mycket från min egen bransch (jurist). Iaf som jurist känns det som att man utnyttjar unga ambitiösa människor till max och till låga löner särskilt med tanke på den långa utbildningen. I slutändan med lite (helst rätt) erfarenhet har man dock stora möjligheter att tjäna bra, riskerar typ aldrig att bli arbetslös och har möjlighet att ha ett väldigt stimulerande arbetsliv. Men man måste hålla ihop tills dess. (När jag satt ting så var det nån nyhet om människohandlade filipinskor på nått manikyrställe och vi kunde rått konstatera att arbetstid och timlön var skrämmande nära…) Man måste lära sig att sätta gränser, se om sitt eget hus och känna att man ägnar sig åt sånt man tycker är roligt för att hålla ihop. Gärna spana efter sätt att “maska” sig igenom ett gäng av hundåren. Med att "maska"menar jag här snarast att noga spana efter de arbetsplatser som verkar ha ett lite rimligare tempo etc inte att man inte ska lägga ner själ i sitt jobb. Vet inte om det ger något men relaterade som sagt mycket till vad som verkar vara situationen för många läkare.
Vänta tills du blir specialist det är då man kan börja ta det lugnt, delegera och är erfaren nog att veta vad man ska prioritera.
Din situation är knappast unik, det är såhär det fungerar. Man måste brinna för läkaryrket, pengarna kan inte vara det enda målet.
Om pengarna är målet, så se till att bli ST först sedan dra till Dubai. De tjänar multum, men kräver att man är specialist och duktig på sitt jobb. Konkurrensen är hård.
Jag jobbar idag som läkare inom en bristspecialitet och älskar i grunden mitt yrke.
Trots det känner jag mig till och från utnyttjad, arg, ledsen, frustrerad, trött, bitter osv. Oftast är det till följd av det tunga ansvaret man måste axla och arbetsvillkoren. Att man dessutom får dåligt betalt kan ju kännas som en örfil.
Vi är ju alla olika, men jag kände tidigt i min karriär att jag inte ville ha särskilt mycket patientkontakt, det gjorde att jag inte orkade med något som helst privatliv/socialt liv utanför arbetet. Jag valde en specialitet med minimal patientkontakt.
ST var tung med 60-90h/vecka i perioder, aldrig jobbat 40h/vecka förrän jag blev färdig specialist. Jag kan ibland känna att jag kastat bort de bästa åren av mitt liv på arbetet, utan att få något tillbaka, men nu börjar det bli bättre.
Innan du börjar fundera på hur du vill maxa din inkomst bör du ta en rejäl funderare på om det är detta du vill göra väldigt många år framöver.
Lönen blir bättre, ST lönerna ligger nog kring 45/mån, men det är ju lätt att kolla upp på slf. Specialistlönerna kanske runt 70… men beror såklart på specialitet, arbetsgivare, ort… frågan är hur mycket det är värt? Ditt liv, din hälsa.
Vill till sist säga att du inte är ensam, många som “inte vill ha det såhär”.
Jag uppfattar hela frågan här som lite konstig. Läkare är de facto ett höglöneyrke och om nu möjligheterna till bra intjäning inte uppenbarat sig än så borde det inte vara så svårt att ordna, åtminstone i relativ mening.
Om nu målet är att tjäna mycket så är väl olika utlandsalternativ det som ligger närmast till hands.
Att utgå från att arbetsplatser i allmänhet skulle vara skräp för att du provat en som var det verkar en aning kortsynt.
Självfallet brister analogin på ganska många sätt. Arbetsmiljö, frivillighet, framför allt i frågan om möjligheter i livet och vad det hela leder till. Det var knappast något någon var omedveten om.
Men typiskt en viss typ av människa att märka den typen av grejer skryta om att man minsann jobbat 90-timmarsveckor och helt missa att det är precis den typen av attityd och som gör att unga människor bränner ut sig. En annan attityd man kan ha om man är lite mindre uppfylld av vilken mördarmaskin till arbetstagare man är är kanske om det är okej att ens en långsökt analogi kan dras till människohandel, men vad vet jag jag är ju bara en navelskådande lite äldre jurist.
Jag tror att just min poäng var att man måste rösta med fötterna och utnyttja det faktum att man inte är människohandlad utan kan säga stopp. Men tyvärr finns det alldeles för många (jag har sett flera i min närhet) oftast påhejade av “titta på mig jag är så fantastisk som jobbar 90-timmarsveckor utan att klaga”-människor som går in i väggen för att de tänker att det bara är så det ska vara och det är den typen av människa man måste vara i denna typ av branscher.
[Edit: Sen är det ju så vilket också var min poäng att såväl läkare som vissa delar av juristyrket har delar man liksom inte kan skippa men som inte alltid är så nice. Ting för jurister (förutsatt att man vill ta vissa vägar) eller AT för läkare. Men det man får göra är ju att försöka spana på om någon arbetsplats är bättre än den andra, sätta vissa gränser för sin arbetade tid även om det är svårt iom att man ofta känner ett väldigt stort ansvar samtidigt som verksamheterna är underfinansierade.]
Utifrån vad bekanta som är läkare har sagt mig så:
Se till att bli legitimerad.
Alla läkare jobbar inte inom sjukvården, en del t.ex i läkemedelsbolag.
En närmare bekant jobbar på en underbemannad vårdcental. P.g.a den prekära situationen där med beroende av hyrpersonal har chefen värnat om de få ordinarie läkarna som är kvar vilket har inneburit paradoxalt nog en bättre arbetssituation och högre lön. Hon och hennes få ordinarie specialistläkarkollegor har fått högre lön, drygt 95 000 kr/månad, bättre semesterplanering och flextidsberget som annars skulle brinna inne har blivit omvandlat till semester.
En del läkare jobbar utomlands, i t.ex Dubai kan man arbeta och få en lön netto på kring 180 000 kr/månad.
Verkar som AT-perioden är den tyngsta arbetsmässigt och att det sedan blir successivt bättre.
Känns som att du verkligen behöver tänka igenom vad du prioriterar i livet. Maxa inkomst eller dräglig tillvaro? Är du villig att slita arslet av dig under 10 år (rätt lång tid) för maximal frihet sen?
Isåfall är väl allmänläkare det bästa, jävligt tuff miljö men högst lön av alla inriktningar och när man väl blivit specialist så kan man bli hyrläkare och ställa massor med krav, dessutom väldigt många alternativ förutom vårdcentral.
Men drägligast tillvaro känns som att du får på sjukhusen på ett område som inte handlar om liv och död (typ ögon, hud osv). Då beror det nog mest på kollegorna.
Måste säga att läkaryrket är jäkligt skumt, fattar inte att så många intelligenta, högpresterande människor som alla skriker efter inte lyckas ruska om systemet lite, det är obegripligt fyrkantigt, hierarkiskt, gammeldags osv.
Tjenare!
Lite högt flygande tankar kring dina frågor.
Hur maximerar man sin inkomstpotential som doktor?
Just nu, precis som du skriver, bli konsult. Men sen är det frågan vad du gör av företaget. Du får mer pengar än den regionsanställda men kommer få stå ut med en ny sorts skit. Du blir inte inhyrd som konsult för att Regionen X vill göra dig en tjänst. Du är ett strategiskt problem för att byta ut mot ett annat jobbigare problem.
För att kapitalisera på ditt företag måste du se dig själv som företagare istället för läkare, så blir du på riktigt rik (i pengar).
När kan man starta eget företag för att hyra ut sig?
Starta det redan nu om du kan lägga upp en bra plan för AT/ST tiden, exempelvis med job som inte involverar patientnära arbete.
Jag känner mig efter bara några månader nästan utbränd, har ni några tips på hur man motarbetar detta (utöver SSRI och terapi, vilket jag fått börja med).
Mer en allmän kommentar, långt ifrån ett lovande tecken… Men är det verkligen yrket som är orsaken. Hur är livet i övrigt? Tänk på att man inte kan bli sjukskriven från sitt egna liv som min handledare alltid säger.
Finns det något hopp för läkaryrket?
Alltid! Dock är yrket i en förändringsfas, bekymret är att den är 20 år för sent påtänkt. Nu är folk träliga för att de måste jobba reaktivt istället för att ha tänkt proaktivt.
Jag är ST läkare i akutsjukvård, färdig specialist om ca 1 år.
Håller med övriga. Gör klart din AT. Jag hade inte valt specialitet beroende på lön utan känn efter vad du tycker är intressant under AT. Även om du siktar på att bli ekonomiskt oberoende så har du många år att jobba innan så blir fallet. Först efter ST blir lönen bättre och dit är det ca 7 år. Gör minst 6 till 12 månader på en ST, trivs du fortfarande inte kanske det är dags att tänka på andra alternativ.
Personligen har jag lite hatkärlek till yrket. Yrket i sig är ju ganska oslagbart, men förutsättningarna mindra bra. När man blir färdig specialist har man ju goda möjligheter till deltidsarbete, jobba lite som hyrläkare, vara ledig i perioder. Jag hade inte blivit läkare för lönens skull utan det måste finnas ngt annat som driver en.
Om det är lönen du vill maximera och sen ha turen att bo nära Danmark, är mitt råd att bli färdig ST, sen jobba i Danmark, med lite tur och om du har den rätta inriktningen behöver du bara jobba 7 år i Danmark, sen har du tjänat lika mycket som du hade gjort under ett helt arbetsliv i Sverige. Helt sjuka löner där, fast det beror som sagt på vad du jobbar med. Psykiatri skriker de efter…
Om du verkligen avskyr ditt jobb och inte vill jobba med det trots veckolöner på några hundra tusen och platt skatt på 30%, byt till något annat…
Glöm inte att ditt yrke är högt respekterat, världen över. Självklart ska ni ha hög lön.
Finns det någon läkare ombord? är det knappast någon annan yrkesgrupp som får höra.
Är själv ytterst tacksam för de gånger ni läkare fått ordning på min kropp igen efter både olyckor och sjukdomar.
Läkarkarriär är ett långsamt sätt att bli rik. Lång utbildning, och sedan många år med gnetande till låg lön innan du har kommit upp i rätt inkomstnivå.