Jag har haft pengarna (en bra bit in i 6-siffrigt belopp) liggande länge nu på nischbankar med omkring 1% ränta. Säkert, men också säkert att de minskar i värde varje år. Jag har inte vågat göra så mycket annat då familjen har en så pass osäker sparhorisont. Vi är båda långtidssjukskrivna i ett land där man när som helst kan åka på en oväntad utförsäkring eller t.ex. nekas övergång till sjukersättning. Men det här är inte en snyfthistoria, det är en fråga om råd. Som situationen är idag så är ekonomin knappast god, men den är stabil. Vi klarar oss och kan spara någon eller några tusenlappar per månad. Vore det säkert att det bestod så skulle det här vara en lätt match. Men vi kan också hamna i en paniksituation pga ovan där vi akut måste börja bränna sparpengar för att överleva genom någon slags omställningsperiod till något jag knappt vågar tänka på.
Hur hanterar man ett sådant läge? Å ena sidan är det grymt osäkert att investera pengar som kanske måste användas i panik, å andra sidan: om paniken aldrig kommer så blir det mindre och mindre kvar. Några konkreta förslag på hur man lämpligen planerar en sådan här situation? Det absolut viktigaste är att skydda pengarna från inflationen. Att faktiskt få dem att springa om inflationen vore bara en bonus.
Hur ser osäkerheten ut, undrar kanske någon. Ja, man får läkarintyg 3 el 6 månader i taget och teoretiskt kan det plötsligt bara bli stopp en dag när det är dags för förnyelse. Osäkerheten landar d.v.s. tveklöst inom 24 månader. Utöver den osäkerheten så används bara pengarna till sällanköp här och där.
Tillägg: vi har även ägt boende, men vi amorterar ingenting. Orsaken till detta är att vi är inlåsta av amorteringskravet och aldrig skulle få ett nytt bolån idag när båda är sjukskrivna. Således kommer vi förmodligen bo kvar här på lång till mycket lång sikt. Om vi amorterar in pengar så är det positivt på lång sikt men tillgångarna blir också låsta “för gott”. Rätta mig gärna om jag tänker fel.
Som @Aktiv_Forvaltning säger så kan det vara läge för en slags periodisering av det sparade kapitalet. I ett annat foruminlägg talades det om en s.k. räntetrappa, dvs räntekonton med olika bindningstid för att öka avkastningen utan att äventyra er likviditet. Men det kräver att ni räknar ut hur mycket (teoretiskt sett) som behövs per år om allt skiter sig.
För säkerhets skull behöver du nog ha ganska stor del av ditt kapital på sparkonto på banken, om era sjukförsäkringar inte fungerar, minst hälften av kapitalet.
Det finns tumregler för hur stor del som är lämpligt att ha som cash om du söker på forumet (har ej i huvudet).
Sedan är det kanske bra att ha pengar i ränta och guld, det är risk där med men mindre än börsen. Jag skulle tänka att en guld etf och räntefonder ex från spiltan eller ikc kan vara värdefulla för kapital som kanske behövs tidigast om 2-3 år.
En mindre del av kapitalet kan sättas på börsen, ex 10% (tänker jag), för skulle vi gå in i 3 års nedgång, som under åren 2000-03, då vill du inte vara med om det samtidigt som sjukförsäkringarna inte fungerar för er längre.
Men går börsen upp skulle 10 % i en indexfond kunna bidra till att din totala portfölj stiger som en riktigt bra räntefond (även om dina räntefonder skulle stå still).
Det är ett intressant sätt att se på det. Grovt räknat har vi utgifter på ca 18.500 kr per månad om man skalar av sådant man kan undvara i kris. I extremläge kanske några tusen till kan skalas av, men det är inte mycket som går att plocka av. Så mao: ca 220tkr / år ca.
Har tittat lite på att binda men inte sett ngt med insättningsgaranti och en ränta som matchar inflationen. Har jag missat något?
Guld har jag inte funderat något över ännu, kanske något att forska kring. En vag tanke jag haft är just det: att sätta typ hälften i en global indexfond/robot och låta detta väga upp inflationsbortfallet från den andra halvan som sitter på sparkonto och får agera nödpengar. Men det är klurigt att veta hur man ska tänka.
Förstår svårigheten, kan relatera till den men utifrån situationen att man inte vetat när man kommer vilja köpa bostad.
Tanke: bortse från inflationen och fundera istället igenom huruvida du kan riskera pengarna eller inte. Inflationen finns där oavsett, och enda sättet att motverka den är att ta risk. Men frågan blir då alltså, som vanligt med buffertsparande: hur många månaders utgifter måste vi kunna klara av? Och om ni har mer än det beloppet sparat: lägg i aktiefonder. Dock behöver ni också då se till att ni då och då fyller på sparkontot med ett belopp som motsvarar värdeminskningen från inflationen, så att ni fortfarande klarar er så många månader ni tänkt. Men själva inflationen är priset vi får betala för att veta att åtminstone typ 98 % av pengarna finns där om de skulle behöva användas, istället för att en ännu mindre del av dem finns där när de behövs.
Men man kommer ju inte ifrån att det är svårt att värdera hur stor risken är att bådas er sjukpenning blir indragen. Är det realistiskt att det skulle ske eller är det ett katastrofscenario - dvs hur mycket ska man planera efter den risken. Egentligen är ju tanken med ett välfärdssystem att man inte ska behöva spara undan hundratusentals kronor för sin försörjning. Men är medveten om att man som individ ändå kan hamna i kläm.
Ja man skulle ju önska att man inte behövde katastrofplanera på det här sättet, men det ser ju tyvärr ut som det gör. Systemet är lynnigt och opålitligt. Att bådas sjukpenning ryker samtidigt är ju inte sannolikt. Det är ett värstascenario. Mer troligt är i.s.f. att en av dem försvinner. Räknar man då med det värsta: att det är den bättre av dessa som går åt skogen så blir resultatet istället: 115tkr / år som saknas. Ur det perspektivet skulle säg 200tkr vara adekvat som katastrofkonto och resterande skulle kunna sättas på bättre plats för att inflationsskyddas.
Frågan är: var då? För även om det finns likvida medel nog för att ta katastrofen, så kommer man ju i det läget förmodligen snart känna behovet av att plocka ut pengar som sitter i annat. Är det då en nedåtsving på börsen så kanske man är låst, kanske flera år. Räntefonder kanske är ett bättre val, eller någon slags trestegs lösning:
Sparkonto: 200tkr
Räntefond: 200tkr
Global indexfond: resten?
Trestegslösningen låter absolut som att den kan vara rimlig, men i grunden förutsätter ju den också att ni har något sorts hum om ungefär hur lång omställningsperiod ni behöver (vad ni ska leva på efteråt och när det ska ske). Men eftersom sådant kan vara svårt att planera exakt får man kanske ändå nöja sig med att landa i någon sorts kompromiss likt den du föreslår.
Precis, och det är där den stora osäkerheten finns. En möjlighet är att man efter överklagan kommer tillbaka på banan. Det är väl åtgärd nr 1 i den situationen. Men det kan också bli fortsatt nej. Där går det 6-12 månader innan svar. Först efter den tiden börjar således i.s.f. omställningen, men det är där det kommer som jag inte vågar tänka på. Total boendekostnad i dag inklusive bolån, garageplats, el, bredband och tv: ca 6500. Hur gör man det betydligt billigare för en familj på 4? Har bekanta i hyres-3:or i förorten som betalar mer än det. I den allra sorgligaste av världar hänvisas familjen slutligen till försörjningsstödet. Men där får man å andra sidan ingenting förrän man äger noll och intet och då spelar det kanske inte så stor roll hur länge pengarna räckte innan man hamnade på “rock bottom”.
Svaret kanske är att klara totalt inkomstbortfall under överklagansperioden (12mån) + ett halvår ytterligare av halvkatastrof. Typ 220tkr + 57tkr = 277tkr.
Sparkonto: 277tkr
Räntefond: 200tkr
Global indexfond: resten?
Till viss del tittar man bakåt för att se att ni planerat så gott ni kunnat för att undvika behov av försörjningsstöd och inte bränt alla pengar på orimligt kort tid. Denna tråd antyder väl att just det inte bör bli ett problem, men oavsett är det ju som du skriver inget bra alternativ att hamna på försörjningsstöd för er av alla möjliga skäl.
Så i stort ser det ut som att du resonerar rimligt kring det ekonomiska enligt mig.
Guld är inte nödvändigtvis säkrare än aktier. De har liknande votalitetssiffror. Om man inte har en väldigt specifik spekulation tror jag det aldrig är rimligt att ha mer guld än aktier, av den anledningen