Är i en bisarr situation. Kort sammanfattning så har min far syskon. En lillasyster bland annat. De har ej någon kontakt, och det slutade med att min far försökte hålla kontakten. Men hon och maken tog mer och mer avstånd tills det blev 0 kontakt. Och kort hej om de stötte på varandra ute.
Igår fick vi höra för första gången att hon är död. Sedan över en månad sedan. Hon ville ej att min far skulle veta både om hennes död och begravning. Han verkar tar det som vilken dag som helst.
Så är väldigt förvirrad över hur jag ska agera som son i denna situation. Känns fel och inte visa stöd. Men samtidigt blir det att pressa han och känna mer om man pratar om det.
Båda mina föräldrar har haft kassa relationer till sina syskon. När morsans bror gick bort gick hon inte på begravningen. Att man är syskon betyder inte att alltid att man är emotionellt nära. Sorg över att t ex ha ett a-hole till syskon kan man ha, det hade ju kunnat varit ngt fint. Men den sorgen har man nog burit länge. Om något kan en död delvis ge lättnad.
Jag hade med en kort mening nämnt det. “Hörde syrran dog”. Har han ett behov att prata om det så kommer han. Har han inte så kommer han inte. Pusha inte.
Är nog mer att man känner sorg över hela situationen. Jag hade ej kontakt heller med henne. Men ha gått från att umgås och ha jätteroligt ihopa. Och de sista 10 åren händer detta. Är som ett jävla glamour avsnitt
Kan kännas onödigt. Minnena har man kvar, och kanske en och annan lärdom om hur värdelöst det är med prestige, eller att man ska vara aktsam på vilka människor man lägger energi på.
Lärdom i detta fallet finns ej. Vi vet ej hur det blev så. Vi vet att de inte ville veta av oss. Men inte varför. Men förstår vad du menar. Tack för att man kunde prata av sig om detta
Du kan ju öppet ta upp det, typ ”Så konstigt allt blev med din syster, knepigt att vi fick veta i efterhand att hon dött, jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller känna, hur tänker du?”
Med sorg så verkar det ju vara så att de flesta inte vågar ta upp det för man vet inte hur man ska säga, och samtidigt vill ofta den ”drabbade” att folk ska ta kontakt, inte dra sig undan.
Att hon gått bort är ju också ett väldigt absolut sätt att plötsligt veta att relationen aldrig mer kommer kunna repareras, det kan ju vara en sorg i sig.
Att ha kontakt med någon är inget tvång, hon ville inte och din far var inte särskilt brydd. Låt det vara så. Har han flera syskon kan du söka kontakt med dem. Kontakten behöver inte gå via din far.
Beklagar en tråkig situation hela familjen har befunnit sig i. För mig är det helt obegripligt hur man som syskon kan avbryta en relation helt och hållet, men men.
Nu är det var det är - jag tror oavsett hur de senaste 10 åren har varit så har din far växt upp med din syster och har många minnen med henne. Jag tror att han känner en stor sorg - och saknad. Jag hade försökt prata med honom om det och fokuserat på de tidiga minnen och allt det fina det innebär.
Om du inte har skäl att misstro din mor, så tycker jag att du ska lita på hennes omdöme.
Låt det vara. Alla reagerar inte på samma sätt, själv tyckte jag det var jobbigt att folk skulle lägga sig i hur jag skulle känna kring min fars bortgång. Jag hade föredragit att få bekräftelse att det var okej att känna så som jag kände. Inte höra att jag kände fel.
Tackar för råden. Kommer bara säga att man beklagar att hon gott bort. Behöver han prata om det. Så kommer det nog vid träff eller när vi är i sommarstugan.
