Jag är 35 år och min man är 37. Vi är gifta och har en stabil och bra relation. Vår son är 10 år och vi funderar för sista gången på om vi ska skaffa ett barn till.
Jag är ensambarn och min man har två halvsyskon som är mycket yngre än honom (så han växte också upp i princip som ensambarn). Jag har aldrig saknat syskon, men jag vet inte heller hur det känns att ha några. Kanske hade livet varit mycket bättre med syskon?
Vi gillar att vara föräldrar, men vi älskar också vår frihet, egentid och livskvalitet.
Kommer vi att ångra oss om vi inte skaffar ett till barn? Är det rättvist mot vår son att han inte har några syskon (han har inga kusiner heller)? Ni som har barn med stor åldersskillnad, hur är det?
Ensambarn här som även jag valt att bara skaffa ett barn. Vi valde bort ett andra barn, eller kanske mer sanningsenligt: vi valde inte till ett barn till. Vår familj kändes komplett som den var helt enkelt. Vi har blivit väldigt ifrågasatta genom åren varför vi inte valt att skaffa ett till barn och därmed berövade vår dotter ett syskon. Jag förstår vad de menar, alla har sin upplevelse och många har jättefina relationer med sina syskon. Men jag vet också många som inte alls kom överens eller som bara umgås sporadiskt med dem i vuxen ålder. Det finns ju aldrig några garantier.
Jag kan förstås inte ge dig råd utifrån att jag inte själv valde att skaffa ett till, men jag tror att om man skaffar ett till barn så ska det vara för sin egen skull, inte för att “ge” sitt andra barn ett syskon. Så frågan är vad ni vill?
Min dotters bästa kompis har syskon som är betydligt äldre än henne, jag ser hur de har en annan typ av relation där syskonen nästan går in som en andra förälder och hittar på roliga saker med henne, vilket jag tror berikar hennes liv, men det är ju ingen garanti. I något ångestladdat ögonblick när vår dotter var i er sons ålder frågade jag om hon saknade ett syskon varpå hon sa “skojar du, aldrig i livet, jag vill inte dela dig och pappa med någon annan”. Den linjen har hon hållit fast sedan dess (16 år nu).
Gör det som känns rätt. Är ni sugna på ett barn till så ska ni ju skaffa det, men då för att ni vill det, inte för att ni känner er tvungna att skapa ett syskon till ert nuvarande barn.
Att skaffa barn med stor åldersskillnad har sina fördelar. Syskonet kan till exempel vara barnvakt. Jag skulle inte främst fokusera på “syskonskapet” annars. Åldersskillnaden är för stor för att det ska bli något riktigt stabilt av just den biten.
Att ha två barn nära varandra i ålder innebär fördelar i form av att de kan leka tillsammans. Ni får inte den fördelen men slipper också de jobbigheter som kommer med två små barn samtidigt. Att hantera ett litet barn när man är två vuxna är inte så besvärligt. Det går betydligt enklare att hantera en än två.
Haha, ja, jag blev utskälld en gång från en kund (!) till mig som sa att jag var en dålig förälder om jag inte skaffade fler än ett. Fascinerande vad människor ångar upp sig över hur de tycker att andra ska leva.
Jag har också fått frågan “vad jag ska göra med mitt liv” när min dotter är vuxen och inte vill vara med mig längre och jag inte har fler [små] barn att ta hand om. Jäklar vad jag rabblade upp saker som svar… Jag har många gånger fått känslan av att människor tror att jag fördömer dem för att de har fler. Sanningen är att jag verkligen inte bryr mig om hur många barn andra skaffar -så länge de tar hand om dem. Men det gäller ju oavsett antal.
Alltså… Va? Jag anser mig vara en stoisk person men jag vet inte vad jag hade kunnat säga i en sådan situation. Kan knappt föreställa mig någon säga det med ett rakt ansikte IRL utan att ens hinta om att det var ett skämt?!
På ett forum så visst…
On topic så är väl valet om barn nummer 2,3,4 och bortom precis likadant som valet att skaffa barn #1 eller inte. Har svårt att se något slags filosofiskt eller naturvetenskapligt ramverk bakom vilket antal barn som är optimalt/rätt
Var och en måste känna det för sig själv. Att ena familjen skaffar 10 barn betyder inte att det är mer eller mindre rätt än att en annan skaffade 0 eller 1.
Anekdotiskt känner jag likadant som ensambarn. Tillika kusinlös, faktiskt! Vilket är en rätt ovanlig kombination. Jag hade helt enkelt vänner istället
Märkligt. Jag har aldrig blivit ifrågasatt varför jag inte vill ha barn (eller båt). Ska jag ta det som att folk inte ser mig som särskilt bra förälder?
Nämen kan du berätta mer om hur tankarna går för er?Vill ni ha fler barn? Vad talar för och emot? (Ni måste inte ha en komplett rationell lista, det är ok att gå på känslor så länge man även tänker igenom det lite).
Tror det är ganska individuellt. Största utmaningen blir när du och din partner blir gamla. Jag är själv ensambarn och var i valet eller kvalet när vi skulle bilda familj, så var det antingen inget barn eller två barn (om det var möjligt). Jag vet att det blir tufft när det blir jag som föräldrarna kan vända sig. Sen också att jag vet att nu med två barn så har de varandra. De må kanske ogilla varandra, men när jag och min fru är borta. Så är de inte ensamma i världen, utan de har blodsband.
Jag förstår den biten, är ju själv ensambarn, det var bara inte anledning nog för oss. Jag skulle kunna säga att jag sett för många syskonpar i konflikter och det hade varit sant, men den verkliga anledningen för oss var bara att vi kände oss klara. Vi valde inte bort, valde bara inte till.
Jag tror det var Karin Sjöblom som föreläste för aktiespararna som sa något i stil med: “vad jag ska med pengarna till när jag blir riktigt gammal? Jo då ska jag gå ut och äta på restaurang varje kväll, och när jag blir så gammal att jag inte längre kan gå ut och göra det ens, ja då ska jag ha en sån där butler som tar hand om mig och serverar frukost på sängen varje dag” Älskade att lyssna på hennes föredrag.
Jag får hoppas att vår dotter träffar en fantastisk partner som hon kan skapa minnen med och att jag är så tät så att hon inte behöver bekymra sig om att ta hand om sin gamla mamma. Det får butlern göra…
Det hoppas jag också Det finns inget rätt eller fel. Sen har jag gjort min medborgeliga plikt, sett till att Sveriges befolkning inte minskar och pensionssystemet fylls på med unga.
Sen hoppas jag att ni alltid kommer ha en bra relation så du slipper sitta själv i ålderns höst och undra vad som gick fel.
Som flera andra är inne på så tänker jag att ni bör bestämma utifrån vad ni vill. Om man är ensambarn eller inte tycks inte ha nån vidare inverkan på hur bra barnet/barnen mår. Jag tänker att det viktigaste för en bra barndom är att ha bra föräldrar.
Jag är ensambarn och min fru har en hel drös syskon. Vi bestämde oss för att stanna på ett barn och är helnöjda, även 15 år senare. Vi är i er ålder kan tilläggas och resonerade som ni kring varför vi inte var intresserade av #2.
Har du minsta fundering på att skaffa ett barn till så gör det! Har fyra barn och den sista en “sladdis” inte ångrat en dag att vi tog beslut om en till.
