Det verkar som om många som är med här och i andra liknande forum, inte har barn.
Är det så att många som strävar efter ett oberoende, karriärister, aktie-hajar och liknande, inte vill ha eller prioriterar bort barn?
Det finns säkert de som inte kan få barn heller och jag menar inte att döma nån, men det vore intressant att veta. Det verkar som att det är en ny generation som växer fram, på flera olika sätt.
Jag är 70-talist och har barn men kom in i detta “ekonomi-liv” väldigt sent.
Har själv barn, men många i min omgivning väljer aktivt bort barn av skäl kopplat till klimatet, egen förverkligande mm
Tack för svaret.
Det är lite så som jag också känner när jag “ser mig omkring”.
Hur gammal är du ca?
5 st
Plus lite extra text för att komma upp i minimum 20 tecken.
Med ett BMI högre än mitt IQ så varken är eller har jag varit särskilt eftertraktad på marknaden. Med det sagt så har jag ett handikapp vars muterade gen kunnat spridits via mig, och det är jag glad att så inte har gjorts. Men jag älskar barn!
70-talist med 4 barn här. Fick också sent upp ögonen för detta med ekonomi.
För min del är det ett pussel som vuxit fram och där det ena lett till det andra. En grundläggande sak som jag tror haft stor inverkan är nog att vi bestämde oss för att inte bo dyrt (och inte kunnat spara) för att istället bo på en mindre attraktiv ort och lägga undan desto mer.
Det är svårt att vara intresserad utan att ha några ha något ekonomiskt utrymme. Det går också att vända på steken och säga att vi skapat ekonomiskt utrymme genom aktiva val. Före dess har jag testat att köpa någon aktie inom mina intresseområden och aktivt välja pensionsfonder. Tror det också sänkte trösklarna något.
Idag har vi gemensamt tråksparande enligt de principer som finns här men jag lägger också lite själv på aktier för att leka och lära mig. Hittills har det gått bra med mina ”snabba pengar” men det är mest tur och lek. På sikt lutar jag mig mot diversifiering och låga fondavgifter.
Skulle nog säga att just här på RT-forumet så har många barn. I alla fall så har nästan alla i vår omgivning barn. Har faktiskt aldrig ens tänkt tanken. 
Jag är 45 år gammal…
2 egna och 2 bonus. Självförverkligande yada yada, det får man göra tillsammans med barnen. Många tror att livet är slut så fort man får barn men fattar inte att det är då det börjar på riktigt. 
@DavidP
Ja ett nytt liv börjar i alla fall 
Men tänker man på att från 0-18 är man barn med begränsad frihet och 18-19 (eller till 22-23) så pluggar man med lite mer frihet.
20-25 landar man sitt första jobb, fri men med tydliga ramar. 25-45 (-50) så har man ev hemmavarande barn, denna tiden är mycket mer styrd av måsten.
Vid 50-55 har de ev barnen ev flyttat och det är dags att ta hand om sina gamla föräldrar - fritt med styrd av samvetet.
Vid 60 är kanske föräldrarna borta men ev barnbarn har tillkommit och man bör och vill möjligen vara närvarande, fri men något styrd.
Runt 75 har barnbarnen tröttnat och DÅ har man full frihet men ev sviker hälsan om man har turen att fortfarande leva… 
Så tid är helt klart dyrbar och en bristvara…
…och så undrar folk varför man överväger FIRE! 
Precis…
Det är det jag menar. Jag har ju barn och om 8-9 år är mina barn 23-26 år och förhoppningsvis landat både jobb och bostad. DÅ känner jag att jag kan ha några år FRITT innan jag ev behövs hemma igen.
Därför är det heller inte lönt för mig att sluta vid 35 eller 45, då mina barn var 1-3 och 11-13. Hur skulle jag då kunna nyttja min frihet? Styra över min tid? Ja om man i det lägger städa så ofta jag ville, göra bullbak eller påta i trädgården hela dagarna? Det är inget för mig.
Frihet är ju för mig att vakna när jag vill på morgonen, hitta en restresa till Barcelona, packa en väska och dra efter 2 timmar. Kan jag inte det så är jag inte fri.
Det finns ju olika sätt att tänka, men ja, jag håller med. Det verkar finnas tre grupper av FIRE-folk i förhållande till barn. Detta är löst baserat på det jag sett, hört och läst:
(Nummer 3 här.)
@angaudlinn
Jag är också en 3a.
Däremot har vi, då både min man och jag jobbar heltid, nyttjat lov och weekends till att resa bort hela familjen. För att få kvalitetstid där vi bara kan umgås 24/7. Ingen dator, inga kompisar, inga läxor eller aktiviteter - bara familjen.
De senaste 3-4 åren har vi nog lagt ca 100 tkr/år på resor och vi har rest 4-8 ggr/år, alltfrån London 3-4 dagar till Mallis 1 vecka i taget. Sommarlov, Höstlov och februarilov samt långhelger som tex Påsken.
Detta känner vi nu, har varit väldigt värdefullt då den äldsta nu ska fylla 18 och om några år så är de nog inte lika taggade på att följa med så då har det racet gått liksom.
Det här håller jag verkligen med om. Friheten är också begränsad av skolplikten under ett gäng år. Vi skulle tex ha kunnat vara mycket mer på landet nu under covid men det går inte pga skolan.
90-talist utan barn och upplever många i min omgivning, kring samma ålder, som inte har tänkt skaffa barn.
Anledningarna brukar vara miljö, “frihet” och där man kan få denna frågan: “Varför ska jag skaffa barn?”.
Märker själv på personer i min närhet om hur dom förändras de som väl skaffar barn, blir en helt annan människa och själv blir man “kvar på perrongen”, men känner inte att det heller är en anledning att skaffa barn bara för att vara som alla andra.
Däremot märker jag hur svårt det är, som en person utan barn, att förstå vilken koppling en förälder har till sitt barn.
Gillar 5 barn (är själv utan)
20 tecken inte så mycket 
Nä, absolut ingen anledning att skaffa barn för att andra gör det. Prioritera dig själv och ditt liv istället, sanningen är den att ingenting blir bättre när man skaffar barn. Allting, oavsett man ska göra, blir omständigt, dyrt, tråkigt och jobbigt. Skulle du känna sen om 10 år att livet känns tomt så kan du ju överväga att skaffa barn då, men skaffa då bara ett barn, det räcker.
Det finns nån slags kodex att alla måste skaffa barn, nästan som att man ser ner på de som inte vill. Jag tycker det är synd, min åsikt är att skaffa barn är överskattat.
Jag har inga barn och har brottats mycket med om jag vill ha barn eller inte senaste åren. Har börjat landa i att jag vill ha ett barn enligt ”one and Done”-devisen och få lite det bästa ur båda världar. Men får väl se hur det blir, trots att jag är över 30 och kvinna får jag tack och lov inte alltför mycket kommentarer om att det är dags och det är skönt för än så länge har jag så mycket annat jag vill göra.
Jag tycker att det är nyttigt att det inte längre är en självklarhet att varje individ måste föröka sig, utan att vi har möjlighet att tänka efter. Alla är inte lämpliga föräldrar, och alla som potentiellt skulle vara lämpliga föräldrar behöver inse att de inte är dömda till fortplantning bara för att de har förutsättningarna att göra det, utan att det finns andra vägar till ett fullkomligt liv.
Jag avstår mer än gärna från barn, och kan med gott samvete äta mer kött eller ta en flygresa varje år, vetandes att mitt nettobidrag till koldioxidutsläppen fortfarande är lägre än veganfamiljen med fyra barn. Det är väldigt skönt att veta att inte behöva tänka på generationell ekonomisk trygghet, utan att det som blir kvar efter att jag lämnat den här världen kan fördelas på vänner och familj som finns kvar. Inga magsår över att mina barn inte kommer att konkurrera på bostadsmarknaden, och inte sömnlösa nätter över hur mina barnbarn kommer att behöver bli kannibaler för att överleva på den här planeten om tre generationer.
Sen finns det säkert jättemycket fint med att vara förälder, och för de som verkligen vill och kan ta sig an det livslånga ansvaret det innebär att föröka sig, kan det nog vara givande. Förväntar mig dock att min och framtida generationer i allt större utsträckning kommer att se det som ett av flera alternativ, och inte som en självklarhet.
