Det här låter så rimligt men egentligen är det inte helt sant. Det är ganska vettigt att skaffa barn när syskon och kompisar gör det, inte minst för att det funkar bäst socialt. Det finns en anledning till att man gärna umgås med andra med barn i samma ålder. Det underlättar när man är i samma situation.
Sen är jag för att vi får en bättre mångfald där folk kan leva sina liv på olika sätt. Tycker att vi är lite för mycket kvar i bondesverige där alla ska göra samma. Så det vore bättre om det blev mer vanligt att tex leva utan barn så att det inte behöver vara ett sånt issue för folk.
Sett globalt tror jag det vore bättre om fler tveksamma med goda förutsättningar skaffade barn före de som har dåliga förutsättningar och inte ens reflekterar över frågeställningen.
Om vi som har bra utbildningssystem och relativt hög miljömedvetenhet står tillbaka eftersom det föds så många barn i resten av världen (med betydligt sämre förutsättningar) så lämnar vi troligen en sämre värld efter oss än den kunnat vara.
Ett alternativ är kanske att jobba med global kompetensutveckling själv, utan att skaffa barn
Om man frågar 100 BMW-ägare om de är nöjda med sitt bilköp så får man troligen en uppfattning om det är en bra eller dålig idé att köpa en BMW.
Om man istället skulle fråga 100 föräldrar om de är nöjda med sitt val (om det nu är ett val) att skaffa barn så skulle en förkrossande majoritet hävda att de valt rätt.
Kan man då dra slutsatsen att barnskaffande är ett bra vägval, eller innebär det att föräldrar inte kan med att erkänna att det vore roligare utan? Eller att man kanske efter en tid bara inte kan föreställa sig sitt liv utan barn? Hur man än formulerar det blir ju frågan oerhört socialt laddad och det är svårt att få en nyktert objektiv recension…
“Innan jag skaffade barn tänkte jag att det skulle bli kul, men min egen unge blev helt ärligt ingen höjdare. Såhär med facit i hand så skulle jag hellre lagt tid och pengar på weekendresor och TV-spel.”
… Den typen av formulering hör man ändå ganska sällan…
Jag har tänkt lite på det där med att det är en naturlig del i naturen, att vilja föröka sig.
Jag tror inte fullt ut på det.
SEX är en naturlig del av livet. Och djuren strävar inte efter att få sitt DNA att leva vidare eller nått annat lika otypiskt för djur att tänka.
De drivs av att ha sex för att det är trevligt. Att det blir avkommor är bara en följd som händer då och då.
Människan har dock lurat sig förbi detta med hjälp av preventivmedel. Vi drivs fortfarande av viljan att ha sex men kan numera välja bort “bieffekten”.
Har två barn själv faktiskt. Älskar dom och försöker vara världens bästa pappa, men det ändrar inte min åsikt faktiskt. Det har varit dom tråkigaste 6 åren i mitt liv.
Och anledningen till att folk inte vågar prata om det tror jag är att man inte vill bli sedd som dålig förälder. Jag har försökt prata med min mamma om hur jag känner men då får man bara svaret “Du har ju två underbara barn?!” Eller “Ni har det ju fantastiskt i eran fina lägenhet”.
Det går liksom inte få folk att förstå att man inte trivs med tillvaron med småbarn. Jag tror att största anledningen till skilsmässa är för att man skaffar barn och sedan blir ingenting sig likt.
Jag har två egna barn som nu är 14 och 10 och två bonus som är 12 och 10. Enda nackdelen är att det är svårt att hitta en bil som är smidig och bra för allihop och all packning när vi åker skidor.
Att skaffa barn är det bästa man kan göra. Fantastiskt kul att prata med och lattja med. Se på film, träna med, göra läxor, gå på grönan osv…hur kul som helst. Är det jobbigt under spädbarnsåren? Ja ibland, ibland inte. Bit ihop och ta er igenom den perioden. Inse att allt inte handlar om jag, jag, jag. Allting i världen kretsar inte kring dig och ditt ego.
Jo men min menning är att det beror mycket på ens egna intressen.
Om man lever Fire-livet, köper ett hus brevid skolan och har som främsta intresse att odla potatis finns det inte så mycket barnmåsten som kommer ivägen.
Om man däremot helst vill gå ut på krogen varje helg och festa till 03 så kommer det vara jobbigt med barn.
Nu är detta väldigt överdrivet men principen är densamma.
Jag förstår inte varför det skulle vara särskilt egoistiskt att resonera kring för- och nackdelarna med att skaffa barn?
Du gör det själv i ditt inlägg och jag gissar/hoppas att det är få som skaffar barn av altruistiska skäl…
Jag uppskattar verkligen att @Linus13 delar med sig av sina erfarenheter i detta ofta tabubelagda ämne och tycker personligen att det ska uppmuntras snarare än moraliseras över.
Har jobbat inom både förskolans och förlossningsvårdens värld, och det finns definitivt ett stort tabu att prata öppet om svårigheterna eller ångern med föräldrablivandet. Kulturella föreställningar om barns förträfflighet, biologisk plikt och att det nästintill förväntas att man (i varje fall som kvinna) blir självuppoffrande och åsidosätter alla andra ambitioner i livet för att fokusera 100 % på sin föräldraroll. Sådana kulturella föreställningar stöter man på inte bara från familj och vänner, utan även från vården, från skolans och socialtjänstens värld, och från äldre generationer.
Jag noterar för övrigt att det ofta är föräldrar, nyblivna eller äldre med utflugna barn, som tar väldigt illa vid sig av att andra människor frivilligt avstår från barn, och försöker rationalisera fram olika förklaringar på vad det är för “fel” på personer som är barnfria. Ser tendenser även i den här tråden.
Jag brukar resonera att om det är så underbart med att vara förälder och ha barn, då borde föräldraskapet i sig vara tillräckligt med belöning. Varför är man då så beroende av extern bekräftelse? Varför är det så viktigt att kollegan, grannen, kusinen och främlingen på rikatillsammansforumet har gjort liknande livsval, om man nu är så övertygad om förträffligheten med att vara förälder?
Tvivlar man måntro på sina egna livsval?
Jag tycker att det är lika lustigt som religösa som menar att äktenskapets helighet hotas av att homosexuella får gifta sig, eller att det går att fira andra högtider än julafton i december månad. Andra värderar inte mitt äktenskap/föräldraskap/religiösa övertygelse på samma sätt och nivå som jag gör, och då urholkas värdet av min livsstil även för mig.
Fan, man kanske skulle skriva en dagbok om vardagslivet med småbarn. “Dags för middag, min treåring lipade i 20 minuter när han såg att det var ugnsrostad potatis och grillad fläskfilé på menyn. Sen följde han upp lipandet med ytterliggare lipande för att han inte fick äta med sin ipad.”
Håller med dig att varje person får ta sina egna beslut och konsekvenserna utifrån detta.
Tycker det oftare brukar vara barnfria som hittar på olika motivering varför man inte ska skaffa sig några barn. Typ,
Skaffa inte barn tänk på klimatkrisen?
Skaffar du inga barn kan du förstöra klimatet mer!
Skaffar du barn förlorar du all din egen tid!
Skaffa barn är dyrt och jobbigt.
Skaffa barn påverkar karriären negativt
Etc
Men jag skulle tro att våra känslor är mer urval bias, du har inga barn så du ser främst argumenten för att skaffa barn, jag har barn och ser främst argumenten mot att skaffa barn.
Barnfria eller inte är upp till egna val och man kommer förhoppningsvis ha ett lyckligt liv oavsett sina val.
När jag för många årsedan jobbade inom äldrevården såg jag det från andra hållet också. Barnfria pensionärer som satt själva på sina rum under många år utan några besök. Samtidigt som pensionärerna med egna barn och barnbarn åkte ut på utflykter och hade ett hem att komma till på ex julafton.
Håller med dig det är fel om man vill minska människors valfrihet…
Samtidigt tycker jag det är sorgligt hur man förlöjligar människors avvikande åsikt. Vad spelar det för roll om religösa har en annan åsikt än oss? Vad spelar det för roll om religösa inte vill att icke religiösa ska gifta sig i deras kyrka?
Jo, vi kanske ska skapa en separat tråd om våra barns hyss…
