Under min föräldraledighet blev jag förvånad med hur många föräldrar var mer än 35 när vi besökte öppna förskolor (Stockholm innerstan - Vasastan / Östermalm). Nästan igen föräldrar (man eller kvinnor) under 35, min fru och jag är 33 och vi kände lite som unga föräldrar där.
För er som har haft barn efter 35, vad ser ni som fördelar och nackdelar?
Som nybliven pappa som just 35 åring ser jag några uppenbara fördelar kontra några vänner som fick barn långt tidigare.
Jag har hunnit leva ”mitt” liv som ung. Fått resa, utbilda mig, jobba onödigt mycket, festa och allt annat som hör till att växa upp. Gjort massor med misstag utan att någon som är helt beroende av mig påverkats negativt.
Jag har hunnit skaffa ett stabilt jobb, fått bättre betalt och gjort hundåren vilket möjliggjort en kommande föräldraledighet utan att uppleva att jag missar viktig tid i karriären. Dessutom har jag tillräcklig kunskap för att kunna ställa krav på min arbetsgivare och har hunnit hitta en balans i livet för att kunna ta hand om mitt barn.
Jag har lyckats hitta en sambo som jag genuint känner är rätt. Som har de egenskaper som jag uppskattar och på riktigt värdesätter.
Hunnit köpa ett hus där familjen kan växa utan att behöva oroa mig för att vi snart måste flytta för att få plats.
Jag är därmed i en situation där jag är redo att fokusera på mitt barn och min familj på ett helt annat sätt kontra om jag hade fått barn för 10 år sedan. Det är mina uppenbara fördelar även om jag kommit kort i form av tid som förälder.
Jag har tre barn och fick första vid 28 och sista (förhoppningsvis…) vid 36.
Min fru är lika gammal som mig.
När vi fick första barnet var vi nya i karriären efter långa högskoleutbildningar, vi hade inte egen bostad utan hyrde. Jag hade ett extremt krävande jobb som managementkonsult och det där med pappaledighet och dagishämtningar var inte helt smidigt. Det slutade med att jag bytte jobb till ett mer vanligt inom industrin. Även om vi båda tjänade bra så hade vi inget större kapital eller buffert, vi sparade som galningar för att kunna köpa bostad. Min fru jobbade heltid.
Livet var rätt kämpigt.
Tredje barnet kom alltså åtta år senare. Då hade vi hunnit spara ihop till kontantinsats och köpa en villa, samt bygga ett kapital motsvarande ca 10 års levnadsomkostnader. Min fru jobbade deltid. Jag hade ett chefsjobb med tjänstebil och lagom mycket resor men kunde klämma in ett halvårs pappaledighet. Vår ekonomi var mycket god och ingen anledning till stress.
Visst är man lite tröttare vid 36 än 28 men känslan av att ha en ordnad situation vägde med råge upp för detta.
men kort så är det väl det positiva som radas upp ovan. Att man är mer ”redo” och stabil i sin tillvaro för att fostra barnen.
Här tror jag också det är stor skillnad om man tex pluggat 5 år eller enbart gått gymnasium. Med andra ord jag tror inte alltid åldern är det viktiga i att ha en stabil tillvaro, snarare att man varit i arbetslivet 10 år kanske.
Nackdelarna med att vara äldre, är väl att man är generellt mer trött/sleter, vs det tär mer på en att vara uppe på nätterna osv. Jämför själv med att festa som 20åring eller 30 åring. Väldigt individuellt här givetvis, samt om man är 22 eller 38 år när man får barn.
Det jag själv funderat mycket kling innan våra barn är ju hur gamla vi är när de själva skall ta examen eller kommer ut i arbetslivet, samt även hur gamla ens egna föräldrar (barnens mor/far föräldrar kommer vara.)
kommer de har ork/möjlighet att göra utflykter med oss och så vidare.
Min fru som är sjuksköterska brukar själv annars alltid påpeka att chansen att bli gravid sjunker väl rätt drastiskt efter 30. (Risken med att vänta kan vara att tiden tar ett beslut åt en)
samt att när man är äldre ökar riskerna för förlossningsskador och sådant tråkigt.
är väl även ökad risk för bekymmer med fostret.
Oavsätt vad man vill eller inte så är vi väl biologiskt mest redo för barnafödande vid typ 20års ålder (eller yngre)
Oavsätt skall man skaffa barn när man är redo och vilja är där. För även om det är fantastiskt att återuppleva livet genom barnen så är det grymt prövande vid sina perioder.
Tex så är vi då dryga 50 år när barnen tar studenten, med våra föräldrar kring
Bor man i en större stad kan man ofta räkna med att det tar längre tid att nå föräldraskap (generellt sett). Stockholmsområdet har högst utbildningsnivå i Sverige. Dessutom är man singel längre än på landet. Höga boendekostnader kan vara ett annat skäl till att man avvaktar familjelivet.
Samhällsnormerna har dessutom förändrats. Tänk Sex and the city. Man kanske har andra mål i livet än enbart karriär och finansiell stabilitet som ska hinna nås. Vissa saker är svårt att förena med ett familjeliv. Sedan kanske man inte direkt lockas av “villa, vovve och Volvo”-livet i 20 års åldern.
Andra fördelar är den mognadsgrad man kanske har som 35-åring i förhållande till exempelvis en 25-åring. Väntar man för länge ser jag främst 2 nackdelar. Dels tickar den biologiska klockan. Man kan gå över men det är förenat med risker. Man kanske inte heller har den mängden energi som krävs. Har en nära vän som blev pappa x 2 som 40+ åring. Han menar att han sannolikt hade haft mer energi för de där sömnlösa nätterna för 10 år sedan. Tycker att han själv är helt slut hela tiden. Med det sagt finns det säkert 30 åringar i samma sits men det finns en viss logik i att det här blir kämpigare med åldern.
Personligen anser jag att det finns paralleller till semesterplanering. Det finns liksom aldrig ett perfekt tillfälle att skaffa barn (eller ta semester i mitt fall som egenföretagare ). Helt plötsligt så bestämmer man sig bara och så blir det så. Vi var 31 och 33 år gamla. Det gick mer eller mindre 9 månader från beslut till föräldraskap. Har förstått att det många gånger kan ta långt mycket längre tid. En annan faktor man får väga in.
Fick första vid fyrtio. Finns ganska många fördelar med boende, ekonomi, personlig utveckling etc. Den största nackdelen kommer nog när barnen börjar bli vuxna. Man är nästan pensionär till studenten och kanske sitter på hem när första barnbarnet dyker upp.
Så allt som allt skulle jag nog ändå rekommendera lite tidigare hellre än senare. Barn/familj har en tendens att bli en av de saker som rankas högst med tiden. Lön/karriär klingar av för de flesta förr eller senare.
Man har hunnit självförverkliga sig genom resor, hoppy, karriär, projekt osv. (Detta hade man givetvis kunnat göra senare, när barnen flyttat ut.)
Jag var inte mogen att ha barn när jag var 20, dock högst individuellt.
Min förmåga till rimlig riskbedömning kom nog först efter 25, jag var lite väl äventyrlig i början av livet. Nog inte en bra kombo med barn.
Våra föräldrar börjar närma sig pensionen, perfekt som barnvakter
Nackdelarna:
Jag känner mig ganska trött när man ska upp på natten. Jag och min fru brukar skämta om att att energin vi la på att festa när vi var 20+ var nog biologiskt menad att användas till småbarn
Tyvärr hann min morfar dö strax innan vi fick barn. Det hade varit kul om de hann träffas
Jag har två barn och fick dem vid 41 resp 45. När barnen föddes hade jag redan ett etablerat liv och något direkt behov av att t.ex. köpa större bostad fanns inte.
Att jag fick barn sent var en konsekvens av olika yttre omständigheter och ingenting direkt planerat. Det är inget jag skulle specifikt rekommendera men inte heller avråda ifrån.
När jag var 25-30 var barn inget jag direkt önskade mig ”här och nu”. Senare blev det ett mer konkret önskemål, särskilt efter 35. Sedan dröjde det lite innan vi tog tag i frågan. Det var mycket kopplat till att min sambo var ny i Sverige och behövde etablera sig.
Det vi så långt mest har märkt av är att de flesta ”i vår ålder” har något äldre barn. Det gör att vi umgås med flera par som är yngre än vi. Det spelar i praktiken inte så stor roll.
Just nu jobbar jag utomlands, ett karriärsteg jag lyckats få till. Sett ur det perspektivet är det helt rätt att ha små barn här och nu. Det ger mycket till barnen att leva utomlands. Jag räknar också med att fortsätta bo utomlands en längre tid och kanske i flera omgångar. Det gör att barnen kommer att kunna gå i bra skolor och slippa all den oreda som dominerar på många håll i Sverige.
Fick första barnet vid 35 och andra vid 38.
Fördelarna är väll uppenbara tycker jag. Man har haft mer tid till sig själv. När man får barn så blir det många år utan att man kan göra precis vad man vill.
Dessutom är man ju starkare ekonomiskt, än om man får barn tidigt (min mamma fick mig när hon var 18). Att ha barnen påverkar mig inte nämnvärt ekonomiskt och jag kan skämma bort dem rejält med att kunna göra resor varje semester och lov, något jag aldrig gjort själv som barn.
Nu är det fler förstföderskor som är 40+ än tonåringsmammor. Men så föds det ju också färre barn och den ofrivilliga barnlösheten ökar snabbt i antal - de flesta kvinnor kan inte bli gravida om de inte har fått barn innan 40, inte ens med fetilitetsbehandling.
Religiösa kvinnor vill få ca 1 barn mer än andra kvinnor vill få i genomsnitt. Men det är fortfarande minskande medlemstanral i de flesta kyrkor. Den enda kyrka som ökar i medlemsantal i Sverige är den katolska, känd för sitt motstånd mot preventivmedel och abort.
Att få barn sent kan medföra att man har stökiga tonårsbarn samtidigt som ens föräldrar blir sjuka av ålder och då behöver hjälp och stöd.
Jag tillhör dem som fick barn innan 30 på 70-talet. I min generation skjutsas vi nu till doktorn o dyl. Våra barn och barnbarn är vuxna och behöver ingen assistans.
Att som kvinna få barn i 40-årsåldern verkar jobbigt. Att vakna både av oroliga barn och nattliga svettningar p g a klimakteriet!
Vi var 36 resp 37 år. Vi hann renovera ett ruckel som jag aldrig i mitt liv velat renovera med småbarn och fick därmed ordning på boende innan vi fick barn. Vi hann resa otroligt mycket, utbilda oss och göra karriär. Det skulle jag inte vilja vara utan.
Däremot märker jag stor skillnad på energi mellan oss och de som var 5-10 år yngre. En annan sak är barnvakt. Våra egna föräldrar har hunnit bli till åren och vi har mkt svårt att få barnvakt.
Jätteroligt att läsa, jag är 24 och har outsagt en plan som stämmer överens med din resa. Utbildning, karriär, hus och sen barn när man landat och är stabil. Är livrädd för att få barn innan. Kul att veta att det fungerar!
Man hinner skaffa fler barn (vilket är ett problem i Sverige på gruppnivå).
Större sannolikhet att barnet är fullt friskt.
Mer energi som förälder. Handlar inte bara om att överleva sömnlösa nätter, ska även ha tålamod att fostra barnen. Min upplevelse är att äldre föräldrar gärna tar genvägar och ”gör åt” i större utsträckning än yngre.
Man slipper bli gammal och grå innan barnen tagit studenten, vilket gör att man i större utsträckning hinner göra både barn- och vuxengrejer tillsammans.
Fortfarande hyfsat fräsch när barnbarnen kommer, vilken leder till att man kan avlasta de egna barnen när de vill åka bort eller göra någon aktivitet på egen hand istället för att potentiellt vara en belastning.
Det är roligt med barn! Alltså inget man rimligtvis vill skjuta på.
Den var det viktigaste punkt som bestämde oss att få första barn när min fru var 32. Om vi få andra barn, vi vill ha den när vår förstå kommer att bli runt 4 som att hon är mer självständigt. Då min fru skulle bli 36.
Från vad jag är sett runt mig är de “två under två” eller “två under 3” så utmattande och skapar många skilsmässor. Vår lilla är 16 månader och det är så kul at kunna fokusera bara på henne just nu och njuta av när hon är så små och så beroende…
). Helt plötsligt så bestämmer man sig bara och så blir det så. Vi var 31 och 33 år gamla. Det gick mer eller mindre 9 månader från beslut till föräldraskap. Har förstått att det många gånger kan ta långt mycket längre tid. En annan faktor man får väga in.
