Det finns absolut en poäng i att inte stå med en hel flock blöjbarn samtidigt.
Å andra sidan… det skiljer två år mellan våra äldsta barn och sen är det rätt många år till yngsta.
Det sätter prägel på vilken typ av aktiviteter, semestrar etc man kan göra tillsammans utan att en förälder får hänga med den yngsta.
Dessutom kan man ju fundera på om man vill ha ca 20 år av hemmaboende barn eller upp till 30 år, vilket blir effekten för oss som har spridit ut avkomman över nästan 10 år…
Har tre barn som jag fick vid 29, 32, 36 år. Känner att rent åldersmässigt så känns det helt rätt.
Vi hade både pluggat klart och hade fasta jobb redan när ettan kom.
Tror att fördelarna med att få barn lite senare är främst om man redan har barn sedan tidigare. Man blir tryggare, är lite mer van, tänker lite annorlunda.
Tycker att den här bilden framstår som konstig. Vad skulle logiken i det vara? Nu är barn olika och om man har ett mer krävande barn kan så klart olika genvägar ligga närmare till hands. Ser dock inte att det skulle ha med ålder att göra.
38 vid första barnet.
Fördel mer stabil livssituation.
Nackdel har inte samma ork som när yngre.
Att tänka på är ju att livet kan ta mängder av olika svängar. Att försöka planera för att studera, skaffa drömhuset och drömkarriären och sen “skaffa” barn känns för mig främmande och lite riskabelt. Självklart skall man planera innan man försöker få barn så att det inte huxflux är en liten parvel där samtidigt som du själv inte är mycket större i huvudet men man får inte glömma att leva här och nu.
Känns även som att många glömmer att det inte är en självklarhet att man kan få barn. Har haft flera bekanta som hade väldiga problem, trots att de inte var lastgamla. Som ni vet så handlar det ju inte bara om att ligga utan simmarna och äggen måste ju vara kompatibla och bli polare också…![]()
Äldre = mindre ork = tar genvägar som kräver mindre energi här och nu i större utsträckning.
Vi är bara 29 men känns som vi åldrats 10 år sen vi fick vår dotter. Inte fått sova ordentligt på drygt 12 månader. Det tär verkligen på en, har inte ork till något överhuvudtaget.
Tyvärr gör det att hobbies, träning och bra kost faller bort…
Skulle starta eget men har grusat de planerna. Jag orkar inte.
Det känns som dagens sämsta generalisering. Faktiskt.
Tror det är högst individuellt. De främsta kvaliteterna för att ta hand om ett barn är omdöme, omsorg och kärlek. Vissa klarar av att vara duktiga föräldrar som unga med i princip skit och ingenting. Vissa vill klara av både det ena och andra innan det är dags. Andra kanske inte hittar rätt partner som får en att ens börja tänka på barn förens efter ett par försök och plötsligt har åren sprungit iväg. Inbillar mig att unga kvinnor som kanske inte hittar rätt i karriären väljer att skaffa barn tidigare för att man ändå inte har något bättre för sig.
Spontant känns det som att ~30 +/- 2 år är en ganska bra ålder för första barnet men det är nog som sagt högst individuellt. Kanske är lite för gammalt om man planerar att skaffa sig många barn då bör man nog starta tidigare.
Man kanske också kan tänka på om det finns två olika åldrar som är bäst. En ålder som är optimal för barnet och kanske en annan som är bäst för föräldrarna och kanske en tredje som den optimala kompromissen.
Tycker det är lite fint och imponerande när man ser unga och till synes välfungerande familjer. Inbillar mig att det är väldigt kul för ett barn att växa upp med en förälder som är runt 20 vid födseln.
Nackdelen kommer mestadels barnet få känna av i form av gamla föräldrar tidigt i livet samt lite sämre chanser att få de bästa genetiska förutsättningarna från sina föräldrar = äldre förälder = högre risk för diverse åkommor.
Fördelen är väll ekonimiskt att många har ett stabilare liv efter 30 än 20 etc.
Vi var 25 resp 29 när första föddes, 2 år senare kom andra. Nu är de 12 resp 10 år. Min syster är några år yngre än vad jag är och fick barn några år senare. Hennes är 5,3 och i magen.
En stor skillnad är våra föräldrar. När jag fick barn var våra föräldrar 60 resp 56. Nu är de 72 resp 66. Det är stor skillnad vad de orkar. Visst nu är de pensionärer men sjukdomar gör att de måste hålla avstånd vid förkylningar och kan inte alls ge min syster lika mycket hjälp som jag fick.
En del kompisar får barn nu vid 38 års ålder. De kan inte heller få så mycket hjälp av sina föräldrar och risken är att de själva är äldre när de får barnbarn.
Övriga saker tror jag är rätt individuella.
Varför sover inte ni/barnet på nätterna?
Jag har aldrig haft det problemet, mina barn brukade vakna kanske 1 gång per natt. Vi brukade alltid ha en nappflaska redo, fram med den när dom vakna och sen somna dom om på nolltid.
Vår rutin för barn upp till 12 månader som jag minns:
- Sova middag under dagen, men aldrig senare än 18:00
- Full aktivitet på kvällen med bus, lek, middag osv.
- Kvällsbad varje kväll runt 21-22:00
- Natta barnet och lägga i egen säng
- Barnet kunde vakna runt 04-06 på morgonen
- Fram med nappflaska som förberedes kvällen innan. Lyckades dom somna om fick dom sova vidare i sin säng tills dom vakna av dig själva runt 07-08. Somna dom inte om fick dom sova mellan oss tills dom vakna av sig själv runt 07-08.
Jag har frågat henne men får inget bra svar.
Brukar vara uppe 3-4 gånger varje natt. Vaknar man själv när hon gnyr så går det att trösta med flaskan. Men börjar hon skrika är det kört.
Sover dessutom nästan enbart i vår säng. Ibland går det att lyfta över henne i spjälsängen men när hon vaknar får hon fullständig panik och går inte att trösta. Så blir att man inte orkar ta den striden.
Jag och sambon har börjat sova i separata sovrum så att en av oss inte blir helt förstörd varje dag.
Ajaj stackars er och henne. Får hoppas det blir bättre snart ![]()
Nu var vi inte riktigt 35 när vi fick vår minsting men om jag jämför våran levnadsstandard mellan den yngsta och äldsta så kan jag lätt se fördelarna med att vänta.
Med den älsta bodde vi en trång lägenhet på 3e våningen utan balkong, utan hiss och med tunga läskiga dörrar till barnvagnsförrådet i källaren. Parkering på gatan som alltid var full och lapplisor överallt.
Med den yngsta hade vi både villa och sommarstuga, garage med automatiska dörröppnare, innegård där bebisen kunde sova ostört i vagnen och jag njuta av en bok och kaffe i solen.
Med den äldsta var jag väldigt ensam och isolerad, mannen jobbade natt. Med den yngsta hade vi råd att vara hemma tillsammans en längre period och vi kunde dela på all föräldraledighet och vab och dessutom spara massor av föräldradagar så barnen kan få långa sommarlov varje år.
Ett större kapital innebär ofta ett enklare och bättre liv, åtminstonde under småbarnsåren. Det jag kan sörja är att när barnen väl kommer upp i tonåren och vi äntligen kommer kunna göra aktiviteter på lika villkor ihop så kommer jag inte längre vara lika fysiskt stark, inte våga åka off pist, köra moutainbike eller klättra uppför berg.
Att ha mor och farföräldrar som är nyblivna pensionärer och kan ta hand om bebisar är toppen. Men snabbt blir de bli riktigt gamla vilket också är en sorg. Det hade varit kul om generationerna fick leva med varandra längre. På så sätt önskar jag ändå att jag skaffat barn tidigare.
Jag är alltså 46 och har två små barn på 5 resp 1 år. De senaste åren har handlat mest om att pyssla om barnen. Några problem med att sova har jag över huvud taget inte haft. Båda barnen sover jättebra och har gjort det från första början.
Med min äldre son hade jag ”sovmorgon” under föräldraledigheten. Han var med på att sova till 9.30-10 ungefär så länge jag sov bredvid. Lillebror är däremot morgonpigg och vill gärna gå upp för att leka runt sextiden varje morgon. Det går att hantera och vi brukar alternera ansvaret för att gå upp med honom.
Att möjligheterna att lägga tid på olika egna hobbbies mer eller mindre försvinner under ett antal år är en realitet. Det är dock övergående. Min bror har tre barn varav det yngsta är fem år. Han har noterat att det blivit betydligt enklare att kunna göra ”egna grejer” än tidigare.
Superskönt!
Jag tycker det är stor skillnad på de två fallen:
- Få första barnet efter 35 års ålder
- Få sista barnet efter 35 års ålder
Hela den här diskussionen verkar i mina ögon lite konstig. Många har svårt att få barn efter 35. Har man då haft förutsättningar att själv få det och lyckats blir det konstigt att resonera i termer av för- och nackdelar. Sedan är det klart att det finns både kort- och långsiktiga konsekvenser av att få barn något senare. Från ett ekonomiskt perspektiv är det mesta positivt. Andra aspekter kan vara sämre.
För mig som inte ens har barn, tyckte jag denna text var otroligt intressant!
Just det kring “object permanence”.
[What You Need to Know About Sleeping Through the Night - Part I]