Tricket är ju att man som heterosexuell man skaffar sig en ung kvinna att få barn med. Just ålder att få barn bör nog särskiljas där mellan könen. För kvinnors del är det bra att inte skaffa första ungen för sent.
6 gillningar
Har en polare som hade liknande bekymmer med deras dotter. Dom började tillslut med att lägga henne i spjälsängen vaken och låta hon somna själv. Sen dess sover hon som en stock hela nätterna även om det tog lite tid i början att få henne att somna. Inte säkert att det funkar för alla men det kan ju vara värt att testa.
1 gillning
Vi fick första vid 26 och andra strax innan 28. Nu är vi 45 och barnen börjar kännas som små vuxna. Jag tycker framförallt de senaste åren varit roliga när vi kunnat resa, sporta och prata. Nu var vi inte superunga och även efter 50 kan man nog hänga med tonåringar. Våra ungar säger att de tycker vi är och känns mycket yngre och roligare än deras kompisars föräldrar men det kan ju också bero på personlighet 
Tror det är svårt att säga vilket som är bättre eftersom ingen kan ha erfarenhet av bägge alternativen. Självklart bor och tjänar vi betydligt bättre nu men deras första år var varken fattiga eller otrygga.
Nu kan jag och frugan göra mycket mer på egen hand utan att leta barnvakt, börjar snarare bli svårt att få med ungarna på resor och annat vilket är känns både roligt och tråkigt på samma gång. Bara hoppas man håller sig frisk nu och orkar ha lite kul som vi kanske missade när vi fick barn.
Men seriöst så har det funnits plats för mycket kul i mitt och frugans liv även med barnen. Se till att ge varandra möjlighet att ha kul på varsitt håll när barnen är små och dela på de tidiga mornarna är mitt tips.
4 gillningar
För litet urval för att kunna hamna i någon forskningsrapport naturligtvis, men det är vad jag observerat i min omgivning - som knappast består av unika snöflingor.
Sedan innebär ju inte det per automatik att man själv som individ skulle agera så som äldre förälder, men något att tänka på eftersom det som jag skrev i ett tidigare inlägg inte bara handlar om att överleva sömnlösa nätter.
Ingenkänning här då jag själv har en dryg 12 månader hemma. Även om vi sover ganska bra så är det ju stor skillnad på innan.
Efter att jag läst många insiktsfulla inlägg i denna tråd så vill jag ge ett högst personligt råd till alla aspirerande föräldrar.
Barn är ingenting man skaffar, det är någonting man får som en makalös gåva. Ofrivillig barnlöshet är bland det värsta som en människa kan gå igenom.
Och åtgärder kan ta tid. Ibland decennier. Så börja hellre medan tid finnes.
Bli inte avskräckta av historier om sömnlösa nätter, skrikiga ungar och ett minfält av leksaker.
Alternativet att vara utan efterlängtade barn är så mycket värre.
24 gillningar
Va roligt att du kan hitta lite inspiration och glädje i mitt inlägg. Jag vill dock vara väldigt tydlig med att få saker i denna livsresa varit resultatet av en noggrann och tydlig plan som jag bockat av en punkt i taget.
Jag kände inte mamman till mitt barn för 3 år sedan utan hade då precis avslutat ett långt förhållande och hade börjat förlika mig med tanken att kanske aldrig få barn. Jag var osäker (som vanligt efter uppbrott) om jag någonsin skulle hitta någon ny som faktiskt ville vara med mig.
Sen trillade saker helt enkelt bara på plats på ett sätt jag hade haft svårt att regissera bättre i efterhand. Jag träffade precis den kvinna jag hade målat upp som min ideal partner, vi hittade varandra med perfekt timing, trillade in på en husvisning lite av en slump inför semestern och köpte huset, hade den extrema turen att bli gravida extremt snabbt in i försöksprocessen. Så väldigt många saker bara hände och föll på plats i mitt liv snarare än att jag noggrant hade planerat detta.
Förstår att du inte målat upp en komplett plan i ditt huvud som måste hända men det jag vill kasta med dig - ibland händer bara livet och då får man njuta och följa med. 
Det har en tendens att bli bra även om det trillar ur de spår man målat upp för sig själv.
Jag hoppas ditt liv utformar sig som du själv vill, men håll dörren öppen för det oväntade också. Dina känslor och tankar kan också förändras snabbt under livet, så se till att uppdatera dina planer under åren så du håller planen uppdaterad efter hur du känner efter vägen. Superkul som sagt att det kunde inspirera, hoppas detta kan ge ytterligare perspektiv.
1 gillning
Att ålder att få barn till viss del bör skiljas mellan könen är till någon del sant. Det finns dock en tydlig ”biologisk klocka” för män också. Kvaliteten på spermier försämras med högre ålder och risken för olika problem med barnet likaså. De här aspekterna kopplade till mäns ålder är inte lika uppmärksammade men likafullt väsentliga.
1 gillning
Jag skulle inte försöka styra och planera allting för mycket. Det blir sällan som man tänkt sig. Att vara klar med studier och ha en ok bostad är bra men mer än så behövs egentligen inte. Det här med att barnet behöver ha eget rum etc. dröjer flera år så det är ingen brådska med att förändra saker.
1 gillning
Fick första barnet relativt sent. Är fortfarande tufft att inte ha egen tid eller kunna utöva egna intressen. Oavsett att det är underbart med ett barn. Skulle säga att största fördelen är att en ung person är mer formbar och lättare kan anpassa sig till att allt handlar om en annan person.
Den som haft vana av sovmorgnar och allmän dekadens i kombination med god ekonomi i säg 10 år kommer få det svårare. Möjligen med undantag för den som har barn som intresse.
Energi tror jag inte är någon större skillnad.
Däremot skönt att ha bra föräldrapenning, stabil relation och stabilt boende, när barnet kommer.
Väldigt många bra tankar och reflektioner i denna tråd.
Vi fick vårt första barn vid 33/35. Båda våra föräldrar fick också barn sent, min mamma fick mig som första barn vid 36.
Ett perspektiv jag saknar är länken till nästa generation. Det är stor skillnad mellan att, som i mitt fall, ha föräldrar som är 70, när man får barn, eller om man har lite yngre mor- och farföräldrar. I vårt fall gick dessutom min mamma, och min frus pappa, bort innan vårt barn föddes. De kommer aldrig att få länken till generationen som kom före dem, och det är svårare för kvarvarande mor- och farföräldrar att själva kompensera för detta. Bara en sak att ta hänsyn till ‘i nästa led’, d v s om era barn även de väljer att få barn sent.
Sedan finns det övertygande studier som visar att många föräldrar vill ha fler barn än vad de faktiskt har/får. Typfaller är att man vill ha tre barn, men det blev ‘bara’ två. Ofta är ålder en viktig faktor i detta - man lyckas/hinner helt enkelt inte med ett tredje barn, om man börjar efter 35. Fertiliteten försämras snabbt efter 40 (för många redan betydligt tidigare). Om man vill ha tre barn, eller om man exempelvis gärna vill ha en son eller dotter (vilket ofta kräver tre barn för att ‘lyckas’ få en av varje), så bör man nog inte vänta till efter 35. Det borde gå att hinna med studier och få en stabil tillvaro tidigare än så.
Väntar man inte ofta med barn några år främst för att ‘få leva’ när ekonomin är god och livet börjar bli stabilt? Fullt förståeligt, men om man tänker riktigt långsiktigt (vilket jag tror många i detta forum gör) så kan det vara klokare att börja några år tidigare i tidig trettioårsålder, för att långsiktigt kunna få det antal barn man vill ha, men även kunna träffa barnbarn och få en fungerande länk till framtida generationer.
2 gillningar
Det finns en hel del saker som inte är möjliga på samma sätt efter t ex 50 år, så för egen del är jag supernöjd med att ha levt ett spännande liv medan jag själv var ung.
1 gillning
Fick mina två första barn vid 25 och 26. Nästa kull när jag var 33 och 36. Det var mycket enklare när jag var 25 än 35. Kan inte säga exakt vad men jag hade en helt annan energi då. Kanske eftersom jobbet blivit mycket mer avancerat och saker och ting kräver mycket mer av mig. Vet inte men nu föredrar jag att gå ut på en promenad till lekparken medan när jag var yngre ville jag iväg på badhuset, tälta och äventyra. Jag är nu 40 år.
Gällande ekonomin: Ser ingen skillnad i något där. Det är först när man som förälder inser att när man maxar semestern och drar på Liseberg, Astrid Lindgrens värld för att sedan avsluta med Skara sommarland och 25tkr senare så är barnen jaha det var väl OK. När man sedan nästa vecka tar en liten tur upp för en kulle, grillar en korv och umgås så är det lika givande, eller mer givande för barnet än det som man som förälder trodde var det viktigaste, pengar. Barnen skiter i det så länge du “klarar” dig OK…
4 gillningar
Om man har en bra fru så är det bättre börja tidigt med barn. Man är piggare då samt man hinner skaffa fler ungar innan man blir gammal och trött.
2 gillningar
Eller en bra man/kille. Det ska vara ömsesidigt.
1 gillning
Tvärtom 
jag hade bra ekonomi och dekadens i tio+ år och just det som gjorde att jag ville göra något annat.
Hade lång tid att förbereda mig mentalt och hade väldigt mycket farhågor till hur jävligt det skulle bli med barn men kände att det var värt det för att bryta dekadensen. När jag väl fick barn var det inte alls lika jävligt som jag hade trott utan mycket lättare. Hade varit mycket värre om jag som ung skulle bli hindrad att få leva livet precis när jag är där i startgroparna. Skulle vara enormt frustrerande. Det känner jag inte alls nu med barn. Har gjort mycket och levt dekadent länge så jag vet att alternativet inte är så jättegivande vilket gör att jag aldrig ångrat mitt beslut om barn.
2 gillningar
Hej!
Detta är inte ett svar på din fråga men jag vill verkligen höja ett varningens finger:
Som kvinna finns det en stor risk att vänta så länge. Generellt gäller:
Vill en Q ha 3 barn bör hon börja vid 27.
Vill hon ha 2 kan hon vänta till 30.
Nöjer hon sig med 1 barn kan hon vänta till 32.
Att planera för barn vid 35 års ålder eller äldre är att gambla. Fertiliteten sjunker drastiskt efter 35. Bara för att det går för vissa behöver det inte gå för dig.
Jag önskar genuint att denna kunskap var mer spridd. Den sexualundervisning som jag fick i skolan gick bara ut på hur man inte ska bli gravid. Inget om fertilitetsplanering under livet dvs hur svårt det kan vara att bli gravid om man väntar för länge.
Visst finns fertilitetsbehandlingar men de kostar skjortan och det finns inga garantier. Det kostar inte bara pengar utan även tid och förbered er på en emotionell berg och dalbana.
I massmedia framstår det som att den ena kändiskvinnan efter den andra skaffar barn till och med vid 50+, vilket får det att framstå som lätt, vilket gör mig provocerad. Det innebär en stor “hjälpinsats”. Det är trots allt skillnad att vara biologisk mamma (fött barnet) och genetisk mamma (bidragit med ägget). Så visst kan friska kvinnor 40+ bära och föda barn om de har en tillräckligt stor plånbok att betala för all den hjälpen med hjälp av en fertilitetsklinik och användandet av en äggdonator. Men man kanske inte ska räkna med att ha bidragit till sitt barns genetiska ursprung.
För vissa spelar inte den frågan så stor roll, de vill bara bli föräldrar. Det är naturligtvis individuellt.
Jag håller med tidigare talare att visst kan det framstå som enklare att vänta.
Men hur man är som förälder är nog individuellt och inte så beroende på ens ålder.
Sedan handlar det också om vilket barn man får …, vissa är enklare, vissa mer krävande, och det är ju inget man styr över!
5 gillningar
Jag fick barn vid 34 och 36 och har känt mig sjukt mycket tröttare än jag trodde att jag skulle göra. 
Dessutom får jag och min man (som båda är yngst i syskonskarorna) mindre hjälp av våra åldrande föräldrar än våra syskon fick. Hade jag kunnat önska hade jag verkligen föredragit att vara en yngre förälder, men å andra sidan var jag knappast redo mentalt 10 år tidigare. För oss kändes det också viktigt att ha ett hus innan vi försökte skaffa barn. Men om jag skulle ge råd till någon annan skulle jag rekommendera att inte vänta för länge, jag har flera i min omgivning som har kämpat med att få barn på grund av den stigande åldern.
4 gillningar
Så sant. “Svåra” barn är inget man förväntar sig att man ska få men det kan hända vem som helst. Vi har ett barn med särskilda behov och hade jag varit tio år yngre hade jag nog orkat med vår situation bättre. Men å andra sidan har jag en bättre ekonomisk situation idag som gör att jag kan vara hemma med mitt barn mer. Så det är verkligen inte alltid självklart vad som är bäst.
Vi fick första när jag var 28 och sambon 26, väntar andra nu vid 30/28. Vi har till skillnad från många andra i tråden inte haft allting på plats men jag har än så länge inte sett några större nackdelar med det, samtidigt vet jag ju inget annat. Tillägas bör väl ändå att vi hade några 100k sparat, så har känts relativt tryggt ekonomiskt.
Jag jobbade och sambon pluggade när vi fick första och har precis tagit examen nu när andra är på väg. Vi har iom plugg kunnat styra tiden relativt fritt och ha första hemma mycket samt köra korta dagar på förskola de dagar han varit där. Vi bodde i en tvåa men flyttade till trea när han var något år. Vi har egentligen ingen panik därifrån heller även om andra som sagt är på g. Barn är första åren där föräldrarna är och även om han har ett rum så slutar det alltid med att vardagsrummet är fullt av leksaker. Vi har istället resonerat som så att vi sparar pengar för framtiden istället för att lägga dom på ytor i ett hus som till stor del mest troligt ändå inte kommer utnyttjas.
Karriärsmässigt osv återstår att se. Jag kan inte se några fördelar/nackdelar än, men med barn tidigare så kommer man ju att vara yngre när man kanske inte längre behöver vabba etc, vilket borde innebära tid för karriär efter att barnen blivit äldre. Sen är det väl inget som säger att man inte kan påbörja den resan under tiden som barnen är mindre?
Summa summarum, tror inte att man ska stirra sig blind på att alla andra bitar måste vara på plats innan. Så länge man känner sig någorlunda trygg med situationen i övrigt så kör. Man vet aldrig hur lång tid det tar eller om det ens går och som tidigare nämnt, den biologiska klockan tickar emot så lika bra att börja i god tid om man vet att man önskar barn.
4 gillningar