I vår fall tänkte vi runt 4 års skillnad mellan våra 2 barn, så att barn kan fortfarande leka tillsammans (åven om man aldrig vet om barn kommer att gilla varandra…). Och på andra sida får man bara ett barn med blöja och torka rumpan att hantera så gör det enklare…
1 gillning
Det år sånt. Jag läste den igår, det var super interessant: https://www.nytimes.com/2019/03/25/well/family/the-risks-to-babies-of-older-fathers.html
Citat
Dr. Eisenberg, Dr. Yash S. Khandwala and colleagues found that fathers older than 45 had a 14 percent greater chance than fathers in their 20s and 30s of their babies being born prematurely and at low birth weight. The mothers too faced a 28 percent increased risk of gestational diabetes. As the fathers’ ages rose, their babies were more likely to need help with breathing and require admission to the neonatal intensive care unit.
The risks associated with older fathers go beyond those obvious at birth. An earlier review of studies published by Dr. Eisenberg and Dr. Simon L. Conti, clinical assistant professor of urology at Stanford, linked paternal aging to an increased risk of babies born with congenital diseases like dwarfism or developing psychiatric disorders like schizophrenia and bipolar disorder and developmental ones like autism.
For example, a study of nearly 400,000 men and women born in Israel in the 1980s found that among fathers older than 40, the risk of having a child with autism increased nearly sixfold. Other studies found that the risks of childhood leukemia, breast and prostate cancers were elevated among offspring of older fathers.
1 gillning
Absolut inget fel med att ha 4 år mellan barnen om man vill det. Finns även forskning (har jag för mig) på att det för barnen är bra med minst 3 år mellan dem.
MEN jag vill bara säga att om det är pga blöjanvändning som man vill vänta så räcker det oftast med 2 år.
Har visserligen hört förskolepersonal som säger att barn nuförtiden är blöjfria senare än de var förr. Teorin hos dem har varit kombination av lata föräldrar och för bra blöjor. Gamla tiders blöjor var obekväma så barnen ville gärna bli av med dem, nu är de så sköna att barnen inte bryr sig.
Jag har tidvis haft ett smått sjukligt intresse av ofrivillig barnlöshet och vill bara instämma med de som tidigare pratat om detta. Om de viktigaste bitarna i livet är på plats som stabil partner, tak över huvudet och någorlunda trygg ekonomi är det dumt att vänta för länge med att försöka få barn om detta är en önskan.
När jag fick barn som 25-åring tänkte jag att “vi borde kanske väntat 1 år till innan vi fick barn så att vi hade kunnat spara ihop 50 000 kr till för topplånet (eller vad det nu var)”. I efterhand kan jag bara skratta åt det. Vad hade det spelat för roll nu 12 år senare? Ingen alls.
Så toppen att några kan visa att det går att få barn efter 35 och att det kan finnas fördelar med det. Men om ni väntar till efter 35 så låt det främst bero på att ni antingen inte har hittat rätt partner förrän dess eller att önskan om barn inte uppstått förrän då. Låt inte ekonomin påverka det. Att riskera att få svårt att få barn bara för att man vill gå från “god eller okej ekonomisk situation” (som de allra flesta i detta forum har) till “mycket god ekonomisk situation” är helt enkelt inte värt det.
(Har man däremot en dålig ekonomisk situation, eller något annat dåligt i livet så kan jag visst tycka att det kan vara värt att vänta och till och med värt att riskera att inte få några barn.)
1 gillning
Något ingen tagit upp är att män 40+ har större risk för mutationer av spermierna, dvs att barnen får t ex en NPF-diagnos
En annan risk är att kvinnans fertilitet har sjunkit så pass mkt, att det tar lång tid att få barn, och även här risk för sjukdomar.
En annan aspekt är att dålig sömn vid 50, kan, enligt forskarna, öka risken för alzheimers sjukdom.
För mig som fick barn relativt tidigt för att bo i Sthlm, köpte en större bostad tidigare än vad jag annars hade gjort, vilket har varit ekonomiskt gynnsamt.
Hade aldrig haft råd att köpa den ca 3-4 år efter att jag köpte den pga prisuppgången.
3 gillningar
I denna tråd svarar inte de, som väntat till sent i livet och som därför inte lyckats få något barn.
7 gillningar
Jag jobbar med gravida och tycker mig se alla varianter. De riktigt unga som har svårt att axla de stora ansvar de plötsligt får, och de som bara glider in i föräldrarollen hur självklart som helst (kanske för att de inte har något annat vuxenliv att jämföra med). De äldre som “levt klart” på egen hand och är tokredo för något nytt, och de som planerat barn efter Den Perfekta Timingen och får rätt tufft när det dyker upp en ny liten chef i hemmet. Och så allt däremellan givetvis.
Klart många praktiska bitar kan finnas tryggare på plats när man är lite äldre, men ställt mot att fertiliteten sjunker och risker för graviditet, mamma och bebis ökar så är det kanske inte optimalt ändå. Om man får välja alltså, så enkelt är det ju inte.
2 gillningar
Är det egentligen någon som ”väntar” i bokstavlig mening? Jag har själv svårt att tro det.
Väntar som i att de har en stabil partner som de vill skaffa barn med men gör ett medvetet val att inte försöka bli gravid förrän vid ålder x? Absolut.
1 gillning
Tror att man väntar till efter vissa milstolpar, inte just åldrar. Exempelvis verkar det viktigt för många idag (mot när jag var runt 30) att köra det traditionella spåret med frieri och giftermål först. Unga människor verkar ha mer uttänkta planer än vad jag upplevde att vi hade.
Detta är sånt! Att få sista barnet efter 35 års ålder kan vara ganska ok om man redan ha fått en eller flera tidigare. Det är mindre tryck att få nästa barn direkt på grund av den tickande biologiska klockan
Håller med dig, denna förskning vissa det ganska tydligt:
“Nargund said: “We know an older paternal age delays conception, reduces the fertilisation rate and can lead to increased miscarriages or mental health disorders in the offspring. But now we know that, for women in a certain age bracket, that paternal age is more significant than previously thought when it comes to live birth rates.””
1 gillning
Det håller jag inte med. Vår bebis började sova i hennes rum när hon blev 6 månader, vilken skillnad det blev för kvalitet på sömnen. Även om bebisen skulle sova hela nätter, gör en bebis alltid ljud under natten och det kan verkligen störa natten.
Vår modell är att jag sover med barnen och min sambo i ett separat rum. Att barnen skulle ha gjort några särskilda ljud har jag inte märkt, vare sig nu eller tidigare. Däremot skapar närheten till mamman lätt ett överdrivet behov av att amma hela tiden. Är mamman inte där blir lösningen när bebisen vaknar ofta att somna om.
Ok så i slutet har ni ett eget rum för barn om ni sover i separat rum? Cf. “Det här med att barnet behöver ha eget rum etc. dröjer flera år så det är ingen brådska med att förändra saker.”. Eller missar jag någonting?
Vi bor i hus och har ganska många rum totalt. Frågan du refererar till handlar om att vissa TS har utgått från att “om vi får barn behöver vi genast flytta till större”. Vi har egna rum till barnen men de sover inte där än. När de ska göra det får vi se. Det är ingen brådska tänker jag.
Jag älskar mina barn och är jättetacksam att jag fått dem. Fick sista vid 37 och alltid känt mig ung. För mig spelar det ingen roll i vilken ålder mina barn skaffar barn om de skaffar några. Var pch en måste få göra som de själva vill. Mitt liv blev inte som jag tänkt mig då jag ville ha barn i ung ålder men fick dem sent. Bara glad att jag fick dem. Skilde mig trots att jag skaffade barn sent så att inte skaffa i ungdomen för ett lyckat äktenskap stämmer inte heller hos mig.
Tror man ska ta livet som det kommer. 
Nackdelar kan ju varit att det varit svårt med barnvakt men det är nog mer självvalt det med. Jag har verkligen njutit av att vara mamma till 100%
2 gillningar
Räknar du också rumpan torkning? Jag har hört att föräldrar behövs ofta tills att barn blir 4 år. Och att hantera det och en nyfödd kan vara utmanande antar jag, men jag har ingen erfarenhet själv…
Nej det räknar jag inte. Då räcker inte 4 år. Både våra barn och deras kompisar ville ha hjälp upp i åtminstone 6-7-års ålder. Men det är ju inte så betungande. I alla fall inte på de egna barnen. Kompisarna var lite tråkigare.
Och just avföringsbiten generellt är ju knappast det som är betungande med små barn överhuvudtaget. Det är att behöva vara aktivt närvarande hela tiden och hålla koll som är det jobbiga. Så fort man kan lämna en liten stund för att laga mat blir det lättare. Och jag upplevde inte det som dubbelt jobbigt med två att hålla koll på. Det hade jag däremot tyckt om jag fått en ny att hålla koll på i samma ögonblick som jag kunde slappna av kring den äldre.
1 gillning
Vi fick första barnet när jag var 25 år. Inget har varit dåligt med att bli ung mamma.
Det bästa var att kunna ge min mamma många år som mormor. Hon älskar att vara mormor.
3 gillningar
Känns som vi levt samma liv. Vi har också rest mycket med våra barn och nu börjar de vilja vara hemma eller med vänner mer och mer. Mannen och jag har börjat gör kul själva igen. Blir nästan lite nyförälskad igen. Vi går på fina kul restauranger och utnyttjar Sthlms kulturliv.
1 gillning