DINK - Det statistiskt bästa alternativet för ett lyckligt liv? | Hur ser du på ditt val kring föräldraskap?

[D.B.Cooper]

Som för de flesta barnlösa par som passerat trettiosträcket har funderingar kring att bilda familj blivit ett alltmer frekvent inslag i våra liv. Vi båda är och har dock sedan länge varit kluvna till föräldraskapet. Ingen av oss har en inneboende längtan efter att få sätta ett eller flera nya liv till världen och inte heller till det liv som vi upplever att familjelivet innebär. Efter ett antal år i arbetslivet har vi snarare kommit att uppskatta livet som DINK’s (Double Income No Kids) med den ansvarsfrihet, goda ekonomi och tid till hobbies och liknande som det livet innebär. Detta till trots är tankarna på att bilda familj eller ej närmast ständigt närvarande. Dels på grund av omgivningens frågor och förväntningar, men kanske allra främst till följd av rädslan för att vi kommer att ångra oss längre fram om vi beslutar oss för att vandra på en annan stig den väl nedtrampade som majoriteten av par i vårt samhälle väljer att gå.

Jag vet att dessa funderingar och tankar är långt ifrån unika för oss. Frågan om familjebildning och inte minst ånger kring ett redan fattat beslut är enormt laddat och tabubelagt av förståeliga skäl. Av den anledningen är det också svårt att få ett objektivt och med sanningen överensstämmande svar på hur stor andel föräldrar som faktiskt hade fattat ett annorlunda beslut med facit i hand. Undersökningar som gjorts tycks dock rent statistiskt indikera att valet att som par bilda familj resulterar i försämrad livskvalitet på flertalet punkter såsom hur nöjd man är med livet i stort, sin ekonomi, ens relationer samt tid till nöjen (källa).

Jag är som nämnts väl medveten om att det ämne är känsligt. Nyfiken som jag är (och i och med att vi säkerligen inte är ensamma i dessa tankar och funderingar) kan jag dock inte undgå att ställa frågan till er föräldrar och frivilligt barnlösa om hur ni ser på ert val såhär i efterhand. Var det rätt beslut eller hade ni valt att göra annorlunda om ni fick spola tillbaka tiden?

• Jag har barn, men med facit i hand hade jag nog hellre valt att avstå
• Jag har barn och jag ångrar det ej
• Jag har valt att inte skaffa barn och jag ångrar det ej
• Jag har valt att inte skaffa barn, men med facit i hand hade jag nog hellre skaffat barn

[Longshort]

Föräldraskap är det absolut tuffaste jag varit med om. Men det finns inget som fått mig känna kärlek på detta sätt. Jag tror därför det är svårt att veta vad man går miste om, då det är väldigt svårt att förklara och rätt abstrakt (åtminstone för mig). Självklart finns det dagar då man längtar tillbaka till ett liv utan ansvar. Men handlar snarare om utmattning än något annat.

[Esko]

Jag älskar mina barn, men jag tänker inte ljuga och säga att det inte fanns tillfällen under småbarnstiden som man i ett töcken ifrågasatte vad man egentligen gett sig in i.

[WaywardSon]

Är i samma situation som trådskaparen, så följer nyfiket diskussionen. Vi tror att vi skulle bli bra föräldrar men beslutet är inte en dealbreaker för någon av oss och vi väger för- och nackdelar.

[Anonym]

Småbarnsåldern är det tuffaste jag tror jag kommer vara med om i livet. Förmodligen får man se det som en långsiktig investering avseende lycka (lite som att spara till pensionen). Du kommer vara lyckligare utan barn än om du skaffat några i 10-15 år. Sedan börjar det jämna ut sig. Och efter ca 20 år så kommer du vara lyckligare med dina barn än utan så länge du lever.

Men rent krasst, i genomsnitt byter du nog till dig 20 år av sämre välbefinnande i utbyte mot 20-50 år av större välbefinnande efter den tiden har passerat.

[JesseX (Jens)]

Jag har två små barn och tycker de är fantastiska. Det liv jag levde innan jag hade barn var i någon mening tragiskt och ganska meninglöst. Förändringen mot det bättre livet kom i någon mening inte specifikt när jag skaffade barn utan när jag bestämde mig för att sätta familjen främst och prioritera ner alla mina egna mål och intressen. Alla människor kanske inte passar för att bli föräldrar men att man skulle välja bort det för att “pyssla med hobbies” framstår för mig som en helt verklighetsfrämmande idé. Det kan säkert framstå som vettigt under en period men att det i längden skulle vara intressant tror jag inte. Att man däremot kanske har det väldigt tufft med olika diagnoser och låg inkomst och inte känner att man skulle kunna ge barn en god uppväxt kan jag däremot förstå. Jag har flera vänner som har ungefär en sådan situation.

Att det finns olika jobbigheter kopplade till barn är en realitet men jobbigheter är en del av livet. Att försöka ha som mål att “undvika jobbigheter” är en strategi dömd att misslyckas, med eller utan barn. Uppsidan med barn är så mycket större och man har också som föräldrer enorma möjligheter att påverka barnens intressen. Jag sitter på kvällen och tittar på klassiska konserter eller läskiga filmer med hyfsat hög åldersgräns tillsammans med min 4-åring. Jag har en viss egen censur-modell gällande filmer men han verkar nöjd med att titta på “läskiga monster som äter gubbar”. Livet här och nu, med små barn, är precis så bra som det kan bli och jag vill inte att det ska ta slut.

[Anonym]

Har många DINKs i min närhet. Avundsjukan fanns där under småbarnsåren men det har försvunnit. Istället hör jag mer och mer desperation i deras vurmande om senaste exotiska resan.

[Hjee (HJ)]

Väldigt intressant tråd. Jag har själv funderat över det här ett tag.

Många skriver att småbarnsåren är jobbiga. Vad är det som är jobbigt? Sömnbrist förstår jag men utöver det?

[Smuts (Marcus A.)]

Tålamod, rutiner som måste följas, att åsidosätta dig själv i stort, mm.

[angaudlinn]

@Hjee

Många skriver att småbarnsåren är jobbiga. Vad är det som är jobbigt? Sömnbrist förstår jag men utöver det?

Den totala bristen på egentid är värre än vakennätter, så var det för mig. Jag har behov att vara själv ibland och det är svårt.

Sedan vill jag lägga till aspekten att steget från ett till två barn för mig var större än från inget till ett. Varför? Ett kan man bära, ha i handen på stan, bo trängre med, lättare skyffla över till barnvakt osv. Två (med några år mellan) genererar precis allt från blöjbyten och kräk till ordsvada och annan läggdagstid - samtidigt. Det är värt att ha med sig.

Meeen, jag älskar båda såklart. Idag har vi haft 20-årskalas för den äldste och lite nostalgisk blir man när man minns valdagsmorgonen 2002 när jag både röstade och budröstade åt exet innan jag körde tillbaka till BB som tämligen nybakad förälder.

[Smuts (Marcus A.)]

Kan nog inte klicka i något utav alternativen. Jag var länge osäker till om jag skulle ha barn och efter ett par års kämpande kom det både ett via IVF och ett naturligt. Det har man aldrig ångrat en sekund. Sömnen, det ständiga arbetet och det faktum att man måste prioritera sig själv sist ingår, men man får så mycket kärlek tillbaka. (Klyscha, jag vet.)

Kruxet för min del har varit tankar på vilken värld jag fött mina barn in i. Den oron som man ständigt har kanske inte är samma för alla, men för mig har det varit ganska jobbigt, särskilt i samband med alla svarta rubriker man läser på nyheterna, etc.

[Mammon]

Jag har visserligen bara varit förälder strax under 2 år men det är lätt att se hur det både kan vara sant att man inte är sådär superlycklig hela tiden och det samtidigt är det bästa man har gjort. Att vara förälder innebär (precis som det mesta som är värt något här i livet) en himla massa jobb. Och nej det är inte alltid kul men det känns oerhört meningsfullt (och ofta rätt kul ändå).

Jag kände fantastiskt mycket kärlek från dag ett och upplever verkligen glädje och förundran över de små sakerna man kanske inte skulle tyckt varit så himla kul innan (vi åkte tex små bilar på räls på ett nöjesfält och asså det var typ årets upplevelse för dottern och även för mig). Men klart att första året var tufft man fick liksom aldrig tid för sig själv. Tycker redan det börjar bli bättre dock.

Sen hoppas jag på barnbarn. Tror lite att det mest är det roliga och inte så mycket av det jobbiga.

[Submariner (Karl)]

Det som sannolikt är svårt att värdera är det sammanhang som barn ger, och erbjuder tillgång till. Fotbollsmorsor, födelsedagskalas, släktmiddagar…
Min upplevelse är att familjer gärna umgås med andra familjer, gör sannolikt livet med ständigt avbrutna parmiddagar lättare att acceptera.

[Anonym]

En grundfråga kring hur du kommer att gilla att skaffa barn är om du är beredd att ändra din identitet. Småbarnsåren kräver i princip att du helt omvärderar vad som är viktigt för dig i ditt liv… jag skulle nog gå så långt att du får överge din gamla identitet och bygga en ny. Inget fel i det, jag har gjort det själv. Man hittar nya saker som är viktiga. Men man tappar bort lite av sig själv, helt enkelt.

[Cryptic (Katarina)]

Jag tror inte att det är meningsfullt att titta på statistisk i den här frågan då det är så individuellt. Det verkar t.ex klarlagt att nivån av lycka är lägre i gruppen med barn än utan, men är nivån av lycka det viktiga i livet? Jag är hellre olycklig en stor del av tiden och gör något jag tycker är meningsfullt, än är lycklig och gör något som inte känns viktigt i ett längre perspektiv. För den som verkligen vill ha barn verkar det, så långt jag kunnat se, vara värt alla uppoffringar både vad gäller sämre ekonomi och obefintlig egentid.

Med det sagt har jag själv valt att inte ha barn. Dels är jag ensamvarg, dels brinner jag för mitt jobb som är ett konstnärligt kall. Att inte leva ut detta kall är inte ett alternativ och det är inte förenligt med barn.
Jag lever ett liv som är djupt meningsfullt för mig och är oftast lycklig, så jag ser ingen anledning att ompröva beslutet trots att det inte är försent. Jag har syskonbarn och har sett på nära håll vad ett liv med barn innebär. Trots att jag kan se hur givande det är för min bror att ha barn och trots att jag älskar mina syskonbarn, så skulle ett liv som förälder vara en total mardröm för mig.

Du beskriver vare sig en stark barnlängtan eller något kall som inte går att kompromissa bort. Ett sätt att avdramatisera beslutet är att tänka att det troligtvis innebär att ni kan skapa ett bra liv som ni trivs med oavsett vad ni väljer.
Jag pratade i somras med en släkting som befunnit sig i er situation. De valde tillslut barnlinjen. Han sammanfattade läget med att livet blivit fullständigt annorlunda, men han kunde inte svara på om det var bättre eller sämre. För- och nackdelar verkade ta ut varandra.

Angående samhällets syn på barnfrihet har har jag personligen aldrig uppfattat några negativa reaktioner eller någon press från omgivningen. Men jag är inte så känslig för sociala normer, så det är fullt möjligt att det helt enkelt gått mig förbi. Att inte skaffa barn är nog ett av de mindre kontroversiella beslut jag fattat i mitt liv och det är sällan jag tänker på det.

[Bjornen (Björn)]

Det har skrivits mycket jag håller med om i den här tråden, men för att bredda vyerna lite så måste jag säga att för min del förändrades även min relation till mina föräldrar när jag fick barn. Jag fick en helt annan respekt för vad de har offrat och gått igenom för min skull. Och förståelse för att de inte alltid orkade vara exemplariska föräldrar. Flera pusselbitar föll på plats.

[Erik71 (Erik)]

Jag gjorde en tjej med barn när jag var ung men hon ville inte ha barn med mig. Efter det har jag inte velat ha barn med någon annan.

Jag vet inte om det betyder att jag har valt att inte skaffa barn eller hur man ska se på det.

Om det var ett val jag gjorde så ångrar jag mig, jag skulle gärna vilja ha barn men jag mår inte dåligt av att det blev som det blev.

[DrF]

Det är som skrivits tidigare ganska stor skillnad på ett och tex tre barn. Jag skulle inte vilja vara utan barn, men skulle kanske nöjt mig med ett om jag skulle levt om livet. Jag tror många skaffat tvåan och trean av bara farten om allt gick bra med ettan, vilket känns lite synd både för barnen (som får dela föräldratiden med fler syskon) och föräldrarna som nog underskattar hur mkt extra jobb det är med tvåan och trean.

Mvh

F

[JFB]

Det är ju inte heller alltid det är ett aktivt val. Just sayin

Jag gissar att det finns fler som inte har barn av andra orsaker än att man aktivt valt bort det. Tex, funkar inte trots IVF, taskig genpool så man avstår mht riskerna, träffat rätt person lite för sent i livet, karriärer som gick före ”men sen ska det ske” men oups funkade inte då, osv osv.

Vi har inga barn av flera olika skäl och inte nödvändigtvis samma skäl för oss båda. Om jag skulle lista det kanske sämsta men ändå det som kanske mest förhindrat, så är det nog att vi flyttat runt mellan olika länder så mycket, och gillat det dvs inte velat slå oss ner vilket nog är nödvändigt för att ge barn en chans till någon form av trygghet i barndomen. Såklart ett val men du vet ”bara en gång till”

Däremot är det ingenting vi ångrat, om man nu kan ångra sig när det kanske egentligen inte var ett direkt aktivt beslut utan lite mer bara blev så.

Dels har vi sett nära vänner slita så hårt under barnåren och det verkar aldrig ta slut riktigt. Typ stora barn, stora problem. Typ bor hemma för alltid eller tills mor & far köper en lägenhet åt dem. Därefter uppbackning under barnens barnår. Barnens skilsmässor med kraschlandning i föräldrahemmet. Jo, jag vet, allt händer inte alla, och en del skejtar fint genom allt.

Dels har vi fått något annat som vi kanske inte annars hade fått, och räknar med mer av detta framöver. Att ha fått leva i olika länder med allt vad det gör med en. Vänner på varje kontinent. Att ha möjligheten nu som 50+ att kunna vika kapitalet helt åt oss själva och våra mål. Att ha fått ta risker som vi nog inte vågat ta med ett ansvar för ett annat liv.

Det skulle såklart ha kunnat se annorlunda ut, och det hade säkert också ha varit bra. Efter att ha bott i Indien så har vi adopterat ett visst mått av fatalism. Det blir som det blir och det blir nog bra. Till slut blir allt bra, om det inte är det så är det inte slutet

Personligen tror jag att man inte ska teoretisera för mycket kring det. Ju mer logik man applicerar desto mer förvirrad riskerar man att bli. Så har det varit för oss. Man känner väl mer i magen (än i hjärnan) om man verkligen vill ha barn (eller inte) just nu, tänker jag. Sen om man vill det så får man vara öppen för att det ändå kanske inte blir så.

End of ramble

[Buspojken]

Har också läst lite studier kring lycka och barn. Har för mig att personer utan barn är lyckligare, men personer med barn känner att deras liv är mer meningsfullt. Så bara pick and choose vad du tycker är viktigast!

Ett hett tips medan ni funderar är ju att frysa ner ägg, då har ni länge tid på er att bestämma er!