Jag är nyfiken på hur andra har resonerat kring sitt antal barn. Själv har jag tre små pojkar (8 månader, 3 år och 5 år), och jag känner ett starkt sug efter ett fjärde barn. Samtidigt tror jag att fyra barn är den gräns där det skulle kännas “färdigt” för mig – men det vet man ju kanske först i efterhand?
Hur var det för er? När kände ni er klara – eller kanske aldrig? Var det ett aktivt beslut, en känsla som växte fram, eller blev det så på grund av yttre faktorer som ekonomi, hälsa, ålder eller relation?
Jag skulle gärna höra om era tankar, val och känslor kring att “bli klar” med barn.
Jag är av åsikten att det här inte bör vara ett känslomässigt beslut enbart.
När något av vilja, tid, energi/ork, övriga förmågor och praktiska förutsättningar eller ekonomin sätter stopp för att skaffa barn när det gäller att kunna leva upp till standarden man tycker är rimlig som förälder för sig själv och familjen som helhet är det rimligvis stopp på att utöka familjen. Precis som med alla andra åtaganden.
Är det nej idag på någon av punkterna kan man självklart arbeta för förändra den förutsättningen.
Jag och min fru började resonera om detta ganska tidigt i förhållandet. Såhär har vi tänkt:
Båda visste att vi ville ha barn ganska tidigt i livet för att orka vara aktiva föräldrar och få så många år som möjligt med barnen.
Detta landade i ambitionen “inga barn efter 30”. (ambition eftersom vi inte visste hur lång tid vi skulle behöva försöka)
Sedan ville vi kunna ge barnen de bästa förutsättningarna vi kunde och så mycket av vår tid som möjligt, även när de blir större.
Vi resonerade att fler barn = mindre energi per barn.
Detta ledde till “Så få barn som möjligt”
Ingen av oss har stor släkt eller några syskon.
Vi ville att barnet skulle ha möjlighet till någon jänmnårig släkting att luta sig mot.
Då blev kriteriet - “minst två”
Nu är vi båda 30 och vi har två små tjejer, en femåring och en tvååring.
Vi känner oss helt kompletta
Vi tänkte: så många som möjligt där det fortfarande finns förutsättningar och tillräcklig energi för att det ska vara bra.
Inget annat i livet känns viktigare för mig än familjen, det har hittills inte funnits några situationer där jag kännt att "tänk om vi hade haft ett barn mindre. Då hade jag/vi/barnen kunnat ha hobby X/Bil Y/Hus Z/Jobb X etc. Det hade varit mer värt än att vi gav livet till en till lillebror ".
Vi landade på 5 barn. Det är fullt med liv och nära relationer mellan alla familjemedlemmar, känns meningsfullt, och helt rätt för oss.
Att barnen har många syskon känns också värdefullt, detta är de relationer de kommer kunna ha med sig längst genom livet och det ger dem mycket att ha varandra även som barn i vardagen. Har man ett syskon så hänger så mycket på den enda relationen, enligt mig lite som hur ensambarn ofta beskriver relationen till föräldrarna.
Jag är 30 år och har 1 son nu som är 10 månader. Jag är färdig med barn. Jag visste redan innan hon blev gravid att det skulle räcka med ett barn för min del.
Det finns såklart inget “rätt” svar på denna frågan. Men sålänge du känner att du kan och kommer fortsätta att ge alla barnen samma mängd KVALITETSTID och tillräckligt mycket tid så behöver det inte vara stopp.
Ekonomi osv löser sig väll oftast, men det enskilda barnets tid med sina föräldrar går inte att duplicera. Du kan vara värdens bästa förälder, men kan du inte få alla att känna sig sedda och hörda så borde det vara stopp.
De vuxna ensambarn jag känner som pratat om det har uttryckt att de känner ett betydande extra ansvar eftersom de är just sina föräldrars enda barn. Firar inte de julen med mamma/pappa så är dessa ensamma på jul (extra känsligt/svårt om dessa dessutom är skilda). Skaffar de inte barn får mamma/pappa över huvudtaget inga barnbarn. Etc. Jag har ännu inte hört någon som sett något positivt i detta tryck, tvärtom har man beskrivit det som ett ökat tryck man hellre sluppit.
En vän beskrev det även som att den dag när mamma och pappa är döda så blir de direkt ensamma kvar utan någon som “var där i familjen när de växte upp” kvar i livet. Tanken upplevdes inte positiv.
Jag/vi har två och det var vi väldigt överens om. Jag blev förälder vid 28 och 32 och mitt ex var året yngre, så det var inte ekonomi, hälsa eller ålder som spökade. Relationen varade visserligen inte, men det skulle med största sannolikt inte blivit något tredje oavsett.
Personligen är jag ganska darwinistiskt lagd och accepterar min roll som avancerat däggdjur. Men när nu biodatorn bakom pannan fattar att en stunds drift och njutning kommer med ansvar så är det ju lättare att ta det innan fullbordat faktum.
Hursomhelst, jag tror det är något ganska basalt kring att vilja ersätta sig själv på planeten och samtidigt är vårt moderna liv ofta byggt för 2-3 barn (se på standardbilar om inget annat) så det faller sig ganska naturligt att stanna där för de flesta förmodar jag.
Jag har aldrig riktigt greppat det där med att själv skaffa en hockeyfemma, ett handbollslag eller ett fotbollslag. Att ta ansvar för ett annat liv kan jag förstå, att uppfostra en ny liten människa, att se en vuxen ta form osv. Allt det greppar jag och jag har full respekt för alla som också vill slippa, men jag har aldrig riktigt greppat varför man ska göra om det så många gånger. Det är ju inte som att det är busenkelt och nå’t man sköter lite på fritiden.
Det varierar nog enormt beroende på relationen till sina föräldrar och huruvida de är skilda eller inte som du säger. Men allt annat lika har du säkert rätt.
Mina föräldrar arbetar ju och är i i 55-årsåldern, så de där riktigt djupa existentiella frågorna är ju rätt långt ifrån att inträffa. Förutom barnfrågan då men där är de kärleksfullt likgiltiga inför vad jag väljer att göra eller inte.
Men päronen ville helt enkelt inte ha en till (av mig kanske ), och det skulle kännas konstigt av mig eller något annat ensambarn att liksom avkräva det i efterhand. Än viktigare än syskon är ju att ett barn har ett tryggt hem och en trygg stam i bredare bemärkelse. D.v.s närvarande släkt och nära vänner.
Vi vill egentligen båda ha fler barn, men omständigheter kring barnen gör att vi inser att det tyvärr inte kommer funka för oss. Är en stor sorg, och något det tagit lång tid att acceptera (om vi ens gjort det än). Barnen är 4,5 och 7 år, och vi får helt enkelt försöka känna oss kompletta för att kunna ge dem och vår familj så goda förutsättningar för ett bra liv som möjligt.
Skulle gärna ha tre barn men tvekar om jag kommer kunna ge dem den tid jag vill om jag också vill kunna behålla hobbies samt egentid, som är viktigt för mig.
Däremot stöter man sällan på folk som ångrar att dom skaffat ett extra barn. Men frågan är om alla som tänker så är helt ärliga med sig själva.
Det måste vara svårt att erkänna att man önskar att ens barn som man älskar inte hade fötts.
En rolig reflektion är att jag har en del arabiska vänner och där litar man inte så mycket på ensam-barn då de liksom inte har behövt ta ansvar under uppväxten eller dela sina föräldrar med någon. Sen säger dom också att efter 5-6 barn tar ungarna hand om varandra :).
Jag själv har två hittills men tror helt ärligt jag vill ha minst ett till. Jag tror jag och min partner båda är lite realister och tänker att får man något med speciella behov eller så kanske det påverkar men helt ärligt tänker jag nog kanske fler än ett till också.
Jag är själv ensambarn och känner inte igen mig i detta du beskriver.
Jag har en fantastisk relation med mina föräldrar, jag spenderar jul och högtider med dem för att jag faktiskt VILL och inte för att jag måste. Känner ingen press alls och det har hänt att ibland har jag varit någon annanstans under jul/nyår/osv, inte kunnat fira tillsammans och det har inte varit någon problem alls.
Jag är också frivilligt barnfri och ingen av mina föräldrar har uttryckt en önskan av att ha barnbarn och inte heller känt själv press från dem överhuvudtaget.
Själv är jag glad att ha det som jag har det. Det är ingen garanti att man kommer komma överens med sina syskon och jag känner mig trygg med att kunna ta alla beslut kring mina föräldrar när dagen kommer och dem inte kan ta beslut för sig själva. Inga bråk om arv osv, heller.
), och det skulle kännas konstigt av mig eller något annat ensambarn att liksom avkräva det i efterhand. Än viktigare än syskon är ju att ett barn har ett tryggt hem och en trygg stam i bredare bemärkelse. D.v.s närvarande släkt och nära vänner.