Jag har funderat lite på det här med barn.
Ni som har barn, hade ni en tydlig plan att vissa saker skulle vara på plats innan ni skaffade dem? tex högskoleutbildning, bra jobb, bra lön, bostadsrätt/villa osv?
Jag har full förståelse för att man kanske inte kan få barn när man vill. Men man kan i alla fall i viss mån styra när man försöker få dem.
Jag har nu vid 36 års ålder insett att jag kunde gjort betydligt smartare ur en ekonomisk synvinkel. Jag är dock inte säker på att jag skulle gjort annorlunda om jag skulle få göra om det.
Så här gjorde vi gifte oss 2009(som 23 åring) frun hade ett år kvar på lärarprogrammet fick första barnet 2011. Lyckas under första graviditeten köpa vår första bostadsrätt. Flyttar dit 10 dagar innan sonen anländer. Sen är vi föräldralediga ett år var, sen kommer barn nr 2, 2013. Är föräldraledig ett år var till. Nån av oss är alltså hemma på heltid 4 år i följd. Då har lägenheten stigit så pass plus att vi amorterat en del att vi har råd att köpa hus 2015
Jag jobbar som hantverkare, vi tjänar båda nu ca 35 000/mån.
Jag kan såhär i efterhand tänka att det kanske vore smart att vänta några år med att skaffa barn.
De första fyra åren med barn sparade vi ingenting långsiktigt och ingenting till barnen
Det vore kul att höra hur ni andra gjort och tänkt, och hur det sen blev?
Jag började sent med familjen (38 och 41) men inte anmärkningsvärt (min fabror fick första barnet vid 57…)
Jag får säga att vi hade rätt god ekonomi då, men jag kan känna att vara 60 år när mina yngsta tar studenten…det blir inte många år med barnbarn om det blir några år ens.
Vi sparar barnbidraget.
Jag kan vara lite avundsjuk på de som är yngre när de får första barnet och några kompisar har snart vuxna barn fast vi är jämnåriga.
Så det perspektivet finns också. Pengar är ett medel, inte målet 
Man varken bör eller kan försöka planera livet för mycket. Jag levde i en massa år som ofrivillig singel (med några avbrott förvisso) och det var definitivt inte planerat. Under den perioden hann jag jobba en del, komma upp hyggligt lönemässigt och lösa en del praktiska frågor kopplade till utbildning och bostad. Jag är nu 45 och har två små söner som jag fått efter 40. Det känns bra att barnfrågan så att säga löst sig men det hade helt klart funnits fördelar med att få barn tidigare. Samtidigt har barnen kommit vid någorlunda logiska tidpunkter. Det är inte så att jag slösat bort massor av år på att mer aktivt försöka få barn.
I vårat fall fanns det inte några såna tankar egentligen. Grunden i en lägenhet att bo i och heltidstjänster fanns (som för de flesta som är som vi var; 30-32 år). Nu när vår dotter är 14 månader så har vi nyligen bytt lägenheten mot ett parhus (mycket drivet av att vi är fler i familjen och kommer bli ännu fler). Nu med facit i hand så var det kanske inte den bästa timingen ekonomiskt med föräldraledighet, bostadsmarknaden, räntor, elkostnader, livsmedelspriser (och säkert annat jag glömt) men vi klarar oss och ett andra barn är på väg. Denna gång har vi redan boendet - i övrigt inget speciellt planerat.
Om man inte tittar ekonomiskt utan på hälsa och ålder så tror vi båda att det blev rätt i tiden då vi med stor sannolikhet är friska och aktiva när barnen blir äldre och därför kan göra allt möjligt kul
Nej, bara nej är min spontana tanke 
Vi hade det bra ställt när första barnet kom och det var såklart skönt. Bra utbildningar, trygga jobb, ok löner, bra bostad… Helt enkelt för att vi blev ett par när det mesta sådant var “klart”.
Hunnit flytta till större i år, efter andra barnet, och den timingen var väl halvbra med tanke på världen. Men vi har en stabil grund och jag är inte orolig för ekonomin just nu.
Ur ett livsperspektiv hade jag gärna fått barn lite yngre (var 30 nu, maken 35) men då hade det blivit i något tidigare förhållande. Det kan jag ju ändå vara glad för att det INTE blev 
Jag jobbar som barnmorska och tänker (och ser!) att det praktiska ordnar sig i princip alltid. Barn är däremot inte säkert att man får när/om man önskar.
Känns det rätt att skatta barn, så får man inte tänka allt för mycket på pengar.
Ingen vet ändå hur framtiden blir. Jag bildade familj relativt sent i livet. Det blev inte ekonomiskt bättre för det. Under barnens tidiga uppväxt upplevde vi 90-talskrisen med tvåsiffriga räntor. Inte direkt jätteroligt att då ha en överbelånad villa. Ett visst sparande till barnen blev det, men inga jättesummor.
Nu är jag 70 plus och har barn i 30-årsåldern. Jättetrevligt förstås. Samtidigt så kommer jag att vara över 80 innan barnbarnen kommer, om barnen blir lika “söliga” som jag var. Inte lika roligt.
Att du inte har lyckats spara några större summor till barnen behöver inte tynga dig. Du får väl ställa upp på annat sätt, om barnen så småningom vill löpa en bostad.
Bra kommentar. Jag tror inte på att detaljplanera allt i livet. Det blir ändå sällan som man tänkt. Oavsett om det gäller familjeplanering eller fondplaceringar.
Övning leder till färdighet. Jag tror att man är bättre rustad för oförutsedda händelser om man är van vid att lösa problem efter hand istället för enligt en detaljerad plan.
Den som alltid lagar mat utifrån recept blir ställd om en ingrediens oväntat saknas.
De flesta behöver nog inte planera så mycket, det brukar ordna sig ändå.
När jag gjorde en tjej med barn var det förstås helt oplanerat, eftersom hon inte ville ha barn med mig. Om hon ändå hade valt att behålla det är jag övertygad om att vi hade klarat det bra trots ingen planering före och att hon förmodligen trots barnet inte hade velat ha mig. Vi hade löst det ändå på något sätt.
Vår första är 16 månader nu. Vi är 32 och 34 år.
Pausar frugans studier för detta. Hon har ingen SGI, så det är på flera sätt relevant att hon kommer vidare med studierna. Vi kommer nog (behöva) vänta med barn 2 tills hon har en SGI. Vilken kan kännas surt, men nödvändigt…
Jag har nästan 36k i lön. Så nu har vi min föräldrapenning och hennes csn att leva på.
Bor i 3a. Sparar vidare till pension än så länge och amorterar med.
Roar oss med billiga nöjen som att vara i naturen och göra äppelringar nu när det är säsong
Jag är ibland stressad över framtida ekonomi och karriär. Men är också glad att det är så enkelt att anpassa livet för att leva och trivas med varandra.
Frågan “vad är egentligen viktigt” är bra att ställa sig. Förvisso en fråga med många aspekter… Men för oss är svaret, att vi trivs och mår bra. Då får vi planer ekonomin så att vi kan fortsätta att ha det just bra.
Jag och min fru skaffade vårt första barn när jag var 32 och hon 30. Sedan blev det en till två år senare och sedan en till 4 år senare. Vi var färdigutbildade och hade bra jobb och till viss del gjort karriär när vi blev föräldrar och ett år efter första barnet så flyttade vi från lägenheten i storstan till villa i mindre ort. Jag kan ibland känna att allt detta typ bara hände för att våra vänner började bli föräldrar och det inte direkt var planerat men otroligt förutsägbart. Jag la inte en enda tanke på det ekonomiska i att bli förälder innan och efter så har resan att skaffa familj varit en så stor omställning och milstolpe i sitt liv rent emotionellt att jag inte hade något fokus på att föräldraledighet och liknande skulle genomföras på det mest ekonomiskt fördelaktiga viset.
Jag blir dock både glad och lite överraskad att så många i denna tråd här på RT verkar köpa att man inte skall planera så mycket utan det blir som det blir. Min generella uppfattning när det kommer till annat(och framförallt ekonomi då) har varit att folk här på RT planerar otroligt mycket i sina liv och ser långsiktigt på saker. Jag brukade själv tänka att jag var av den typen(planerande) innan jag hittade hit till RT och insåg att folk verkligen sitter och är 40 år gamla och tänker på hur de skall ta ut pensionen när de är 70.
Själv så planerades det inte så mycket heller. Dock hade vi båda pluggat klart och hade jobb när ettan kom.
Vi hade inget sparat och levde lön till lön. Köpte hus och fick några barn till.
Rent spontant skulle jag vilja säga till mitt unga jag:
Det ordnar sej, du kommer att hinna spara och få en buffert. Ta hand om dej själv och din familj och gör roliga saker.
Med det sagt ser jag en hel del idag kämpa så in i kaklet, med att spara pengar och passa in överallt att dom glömmer livet som är här och nu.
Jag tror att det viktigaste vid “planering” av att skaffa barn är att man är emotionellt redo. Ekonomiskt anpassar man sig efter vilken situation man är i livet.
När jag blev pappa vid 24 (41 nu) så var jag redo för det. Utbildning och uppbyggnad av någon form av ekonomisk stabilitet har löst sig på vägen, även två barn till har det blivit.
Nu i mellanakten så att säga, har jag konstaterat att min yngsta är 13 år när jag blir 50, samtidigt är mina två äldre barn då 26 och 22 år. Jag kommer troligtvis kunna vara med dem och en del barnbarn många friska år, vilket jag värderar högre än ha ett eget boende och lyssnade karriär vid unga år.
Ångrar ingenting, kanske inte blev så många utomlandsresor med barnen de första 10 åren, men det kan vi kompensera när de nu är äldre och till och med kanske uppskattar resor lite mer.
Är inte utlandsresor med barn överskattat? För egen del tog mina skidresor till Alperna slut när vi skaffade barn. Allvarligt talat, har inte en 6-åring roligare i Sälen än i Saalbach?
Blir ju lite som det blir tänker jag, klart det är bra om man kan fixa mat till barnen men annars är det väl bara köra på och laga efter läge?
2 barn, frugan pluggar.
Lägger undan 1000kr för båda just nu. Kommer öka det när frugan är färdig med plugget.
Lägger också alla presentpengar på samma ställe. Lysa 100%
Vi blev föräldrar vid relativt unga år. 21 ångrar inget. Det går alltid att börja läsa vid högskola även om man har barn. Barn är alltid välkomna oavsett när. Många unga verkar planera sina liv in i minsta detalj. Varför inte försök leva istället. Nu i 60 årsåldern och har mycket tid för oss och för barnen barnbarnen.
Det är svårt att säga vad som är rätt. Själv fick jag barn när jag var 19. Man var ju lite omogen och fick reda ut många saker som tillhör kvickt. Sen tror jag det har många fördelar att man inte är för gammal. Barn behöver sina föräldrar, inte märkeskläder, de senaste konsolerna och ett hem stort nog att man kan undvika varandra. Plus långt ifrån alla är redo att bestämma vad de vill göra på sikt yrkesmässigt så fort de blivit vuxna.
Helt klart. Framförallt eftersom barnet kan språket och därmed betydligt lättare kan förstå nya kompisar och personal som ex skidlärare.
Jag var 24 när jag fick min första. Nu såhär i efterhand var det lite tidigt. Men det går alltid. Visst kan man vilja ha saker färdigt när barnen kommer, men man kan inte planera för mycket tror jag. Om utbildning, hus, några karriärhopp m.m sätter barn på hold ofrivilligt är det fel väg. Om man däremot inte har något emot att vänta- då är det fine. Har vänner som är 40+ som väntade för länge helt enkelt, karriären gick först, sambo blev lidande och barn uteblev pga det. Nu är de äldre, ensamma och barnlösa. De fann ingen balans i den uppbyggnaden.
Jag planerar FIRE när min minsta fyller 18 år. Kunde säkert gått tidigare, men tror att det är viktigt när barnen växer upp, att visa att man SKA jobba eller utbilda sig genom att göra det själv. Således har jag en enorm frihet livet efter hemmaboende barn. Lär bli en chock. Från barn hemma, jobb och allt som tillhör detta, till ingenting, bara mig själv&frugan, så det får bli en nedtrappning 
Vi hade lite liknande omständigheter tidigare. Min sambo valde att fortsätta plugga 100% under föräldraledigheten. Det var förstås en del jobb med det men på det hela taget fungerade det bra. Det byggde och bygger förstås på att utbildningen är 100% på distans.
Jag tror att den modellen främst fungerar under första föräldraledigheten. Den stora fördelen med den här modellen är att vi sparat en massa föräldradagar till senare, när SGI-frågan är löst.
Barn går sällan att planera för till 100%. Var väl ganska ointresserad av flickvän och familjelivet fram till typ 30-års ålder då man började fundera om man skulle vara ensam hela livet. Träffade en trevlig tjej sen 2 år senare, och vi flyttade ihop, gifte oss och ville sen skaffa barn. Tog bara 3 år av försök innan hon blev gravid, lagom till hennes sista år på universitetet. Det var en spännande tid med C-uppsatser, praktik och annat. bebisen var dock riktigt snäll och gick att ha med på föreläsningar, så hon kunde amma under första tiden.
Finns väl både för och nackdelar med att skaffa barn tidigt, fördelen med tidigt är att man orkar med sen när barnen blir äldre och själva får barn. Nackdelen är att det kanske blir mer knapert och att man blir avundsjuk på kompisar som kan göra en massa “kul”. Det är dock ingen skillnad på när man skaffar barn sent och alla grannar med vuxna barn kan slappa på altanen, dricka ett glas go dricka, grilla medans man själv går runt med skrikande barn och byter blöjor och får gå och lägga sig vid 20 en härligt sommarkväll 
Det handlar nog mycket om hur man är som person också. Små barn kostar inte speciellt mycket och du får hur mycket som helst av samhället. Vill man slösa pengar går det givetvis, men annars är det ganska billigt. Det blir dyrare ju äldre barnen blir, främst kläder och aktiviteter. Främst skulle jag säga att skaffa barn handlar om att du får byta ditt tidigare liv mot ett helt annat med främst helt andra prioriteringar. Det var och är ganska tufft för mig som var van vid att sköta mig själv, prioritera mig själv och alla mina hobbies och nörd-aktiviteter. Nu ligger i princip alla mina hobbies på hyllan, all vaken tid går åt till att jobba, umgås med familjen och de två barnen och sköta hus, bilar, ekonomi etc. Finns inte mycket tid över till enbart mig. Detta skulle jag säga är den allra största förändring, som jag tror många inte är medvetna om.
/