Fint att se att många verkar ha en öppen inställning och att man inte bör planera för hårt, jag instämmer. Min bild är dock att många planerar väldigt mycket i detalj. Tidpunkt, karriär, boende, förskola och skola, barnsparande mm.
Ett litet exempel på detta är min förstfödda som föddes i december - en frisk, glad och underbar bäbis! Men inte hur många gånger vi fått syrliga eller nedvärderande kommentarer kring just födelsemånaden. Att vi borde planerat annorlunda, att hen nu kan få det tufft i skolan mm. Så sjukt oförskämt i min bok! Vi som var så glada att vi kunde få barn och att hen föddes frisk och hel. Men tydligen passar hen inte in i vissa andras perfekta ”mall”.
Om man väntar på det perfekta tillfället, är det nog risk att man blir utan tror jag. Människan är ett konstigt släkte som är så besatt av att maximera det man kan att man tillochmed bryr sig om vilken månad bebisen är född🤦🏼♂️ I min bok är det patetiskt att bry sig om sådana petitesser…
Jo, efter backpackat jorden runt i typ ett år, skaffat hus där man vill bo, båda klara med utbildning och hade fast arbete.
Det blev ju lite senare än andra kanske (35+). Men känns som det var perfekt tid.
Skulle rekommendera andra att göra likadant.
O även om backpackat jorden runt kanske inte är på allas prio så se det som att “du har gjort sånt som kanske blir BETYDLIGT jobbigare” när man har barn.
Att anpassa karriären kan ju också kosta hur mycket som helst. Jag har tex avböjt väldigt lukrativa jobb eftersom det inte skulle fungera med vardagslogistiken.
Och att drifta ett boende med sovrum för tre barn är dyrare än att bo mindre, helt klart.
Ja. Det hade varit effektivt Starkt att det funkade för er!
Vi laborerar dessutom med begränsade energinivåer hos min fru sedan hon var utbränd. Då är 100% studier tungt nog. Vi gläds över att vi inte bor för stort och ser ljust på framtiden.
Vi gifte oss tidigt, runt 22. Hade en plan att göra klart våra utbildningar, skaffa jobb och fast lgh (levde i andrahand/studentbostäder) innan vi skaffade barn. Meen så blev det inte. Vi var runt 25-26, och var båda mitt i utbildningar. Hade inte speciellt mkt pengar alls, en av oss studerade medans den andra var föräldraledig. Båda hade lägstanivå på SGI samtidigt som vi drygade ut föräldradagarna för att spara så att vi har för lov o så när hon är lite äldre. Bodde i 2a hand i en stad där vi inte hade ngn familj. Vi har sen dess bytt stad, vi flyttade varje år de första 3 åren pga andrahandsmarknaden. Inte så kul att göra, och mindre kul när man har barn och behöver tänka på förskoleplats osv. Men sen till slut för några år sen köpte vi bostadsrätt. Och nu har vi det rätt chill då båda är klara med utbildningarna och jobbar.
Skulle jag rekommendera folk att göra som vi gjorde? eh nej
Obv går det att skaffa barn med lite pengar och osäkert boende. Men att ha barn är redan stressigt nog, och att inte ha boende och ekonomi löst innan gör det mer stressigt.
Jo absolut, pluggtiden är ju oftast temporär, men det är ju småbarnsåren också och känns tråkigt att lägga på onödig stress på den om man inte måste. Men det där är ju individuellt och man får göra så som man själv känner är bäst i sitt eget liv såklart
Det jag menade var att om man om 2-3 år kan räkna med att få ett välbetalt jobb så går många saker att hantera. Jag köpte själv hus när min sambo kom till Sverige. Att där och då ta på sig stora kostnader med en inkomst skulle inte i normala fall framstått som helt vettigt. Iom att hon ganska snart började jobba och att vi då fick två inkomster blev läget snabbt bättre.
Starkt att det funkade för er! 