Jag och min fru har 3 barn(10,15,17) och jag funderar en del över vilka stora kostnader som kommer dyka upp för oss föräldrar för att få våra barn att inom en 10-15 års period utbilda sig, flytta till eget boende och skaffa sig ett arbete som de kan försörja sig på utan att jag och min fru skall behöva dö och de skall få ärva oss.
Min, kanske felaktiga uppfattning, är att allt är lite svårare idag för våra unga samtidigt som de inte heller tar den enkla vägen till att bli självförsörjande individer. När kan man egentligen kräva att de står för sina egna kostnader? I vårt fall har vi då också 3 barn och man vill ju ge alla samma förutsättningar så man kan ju inte bränna alla sina besparingar på en lägenhet till den äldsta och sedan får de två andra inte samma.
Tacksam för input från er så redan gjort denna resan och kanske har barn i 20-25 års åldern.
Bor de hemma när de är myndiga tycker jag det är långsiktigt bra för alla parter att de bidrar till sitt uppehälle, både ekonomiskt och genom lämpliga aktiviteter.
Jadu, när de är 18 så kan man kasta ut dem för då är de ju myndig och ska klara sig själv. Eller så tänker man att det är beroende hur mogna de är och vilken ekonomisk “utbildning” de har fått med sig hemifrån. En modell jag förespråkar dock är att när man fyller 18 så får man börja smått betala för sitt boende. Ex. en mindre peng för “hyra” för att göra barnen förberedd inför vuxenlivet.
Tror din uppfattning beror till stor del var man bor i landet. Runt storstäderna kan det nog ses som en omöjlig uppgift att försörja barnet med lägenhet medan i mindre städer kan barnet går det ofta ihop med hyra och utgifter om man har ett normalt första jobb eller studielån.
Jag tänker nog lite mer. Om du har en plan på hur du tänker nå målet om att vara en utflyttad och självförsörjande medborgare så kan jag absolut stötta dig ekonomiskt. Men om du inte har det och fortsätter att bo hemma så är jag mindre benägen.
Låter klokt att hantera dem som individer utifrån deras styrkor/svagheter. Det innebär också att man inte kan ha mer än preliminära planer. Ngn kanske inte behöver ngn uppmuntran, andra behöver mer.
Enskilt viktigast för oss har varit att harmonisera inom föräldraparet så vi har samma syn. Har ni gjort det?
Vår prio är att hjälpa barnen (äldsta är 17) att förstå vad vuxenlivet kommer kräva av dem i termer av att stå på egna ben. Vi kommer inte stötta om den stöttningen passiviserar dem eller gör dem bortskämda, egentligen oavsett vad det innebär för deras standard.
För övrigt kan man inte på laglig grund “kicka ut” ngn för att de är 18 som någon skrev ovan. De måste gått färdigt gymnasiet också, eller blivit jag tror det var 21.
Tjipp! När förväntar de sig att de ska bära sina egna kostnader? Visst borde det harmonisera med när du förväntar dig att de ska göra så. Alltså - börja kommunicera i god tid
Det här med att ge alla samma förutsättningar får mig alltid att tänka på den här illustrationen:
Av nyfikenhet. Om bilden tas för en liknelse av t ex livsstandard. Vad ser du i bilden och vad drar du för slutsatts?
Jag ser en förälder som (om barnens längd tas som liknelse för deras driv vilket ju onekligen är mer relevant än ålder eller kroppslängd) oproportionerligt belönar ett mindre drivet barn så att den ska “få” samma liv som den som arbetat hårdare. Min slutsatts i så fall är att förälderns är en annan sorts förälder än vad jag vill vara.
Det är ju det som är fantastiskt med bilden, att det går att tolka och resonera på flera olika sätt.
Min egen slutsats är att ”samma” stöd (till vänster) kan resultera i olika utfall. Men också som du själv satte ord på - att olika stöd kan uppfattas som att premiera något negativt för att ge ”samma utfall”.
Att vara förälder till flera barn i olika ålder stötta dem som individuellt (ekonomiskt) är ett dilemma som jag tycker saknar facit.
Ja. Tror man ska akta sig för att inge sina barn en känsla av att de har rätt till visst utfall oavsett insatts. Så fungerar inte livet generellt och det riskerar att odla en offermentalitet där den som kan utmåla sig till största offret “får mest”. Kan vara livsfarligt.
Möblemang till första egna bostaden fick vi, och hjälp att jaga runt på Blocket och Ikea. Inga lyxiga grejer, ofta det billigaste alternativet. Men en grund att stå på så lär man sig längs vägen.
Fanns även en del fondpengar från dop och liknande som räckte till kontantinsats. Men det var ju våra egna pengar så inte direkt ett “stöd”.
Vi har också fått individuell hjälp efter behov, men där tror jag att man kan vara restriktiv.
Mycket klokt. Hitta tillfällen att prata privatekonomi!
När jag skapade tråden så var jag mer ute efter ungefärliga belopp än hur dessa skall fördelas på ett rättvist sätt. Den största kostnaden är troligtvis hur ens barn skall lyckas komma in på bostadsmarknaden men det kan säkert finnas andra kostnader. Anledningen att jag undrar är primärt för att förstå ungefär vad jag skall budgetera för gällande detta och då se ungefär vad som blir kvar av ens egna besparingar för en ev tidig pension.
Det enda man kan vara schysst att bjussa på är att ställa dem tidigt hyresrättskö. Resten får och kan de fixa själva precis som jag och förmodligen du gjorde som ung.
Som ett av fem syskon upplevde jag mina föräldrar otroligt orättvisa. Jag tror jag är lite sur på dem fortfarande än idag
Jag var äldst. Vi hade inga pengar så redan tidigt började jag passa hundar och ungar, dela ut reklam och panta vinflaskor (man fick 1kr/st på den tiden!) för att skaffa mig pengar. Jag förstod redan tidigt att om jag sparade kunde jag göra bättre ekonomiska val. Mina småsykon däremot… De fick saker serverade mer eller mindre på silverfat.
Mina föräldrar kanske resonerade som så, att jag var ju så stor och duktig men de små behöver mer hjälp och stöd, vad vet jag?
Men jag tycker än idag att detta är en skitten strategi. Mina syskon gjorde aldrig någon jättestor ansträngning för något, därför att de inte behövde det.
Jag tycker forfarande att mina föräldrar hade en snedvirden och fel approach och det har medfört att jag har gett mina egna barn lika mycket genom hela deras barndom. Den äldsta är ganska lat, den lilla är betydligt mer företagsam. Ja, de är olika personligheter men fått samma förutsättningar. Jag anser att de har fått ta konsekvenserna för sina val och handlingar och jag tror att jag har rustat de bättre för verkliga livet än vad mina föräldrar valde att göra.
Om de är så gamla att min försörjningsplikt upphört men de bor hemma förväntar jag mig att de bidrar till mat och energikostnader och står för sina egna nöjeskostnader.
