Hej, finns det andra här på forumet som har svårt med sparmotivation? Jag brottas ständigt med en känsla att ingenting räcker. Jag är 28 år, har ca 700t i besparingar och kan för tillfället spara 25-30t per månad. Ändå går jag i tankarna att mina besparingar inte räcker till pga Stockholms härliga bostadspriser. Jag har även en känsla att sparmotivationen är på noll trots att jag sparar mycket mer än de flesta kan på en månad.
Jag går i tankarna att köpa en större lägenhet som kommer sluka 500t av besparingarna. Utöver detta börjar jag närma mig åldern då de flesta skaffar barn vilket kommer också vara dyrt.
Hur har ni andra bestämt er en stabil besparingsnivå och ett visst sparmål som har hållt under en längre tid? Jag känner att mina måltavlor flyttas konstant och jag kan inte heller kunna räckna med att kunna spara 30t arbetslivet ut.
Har man 700k på banken och sparar 25-30k till i månaden tillhör man topprocenten bland sparare i Sverige. Drabbas inte av FOMO nu utan lev livet, köp lägenheten om den lockar och bilda familj om det är målet. Även om du kapar sparandet till 10% av nuvarande i månaden ligger du över majoriteten av dina jämnåriga. Personligen tömde jag varenda slant på handpenning till bostad när jag var 29. Då blev det ändå ett “topplån” på det som det inte räckte till…
Vi låter ganska lika du och jag sofia. Jag är runt samma ålder och hade ett par hundra tusen mindre sparat än dig, men hade ungefär samma sparkvot innan jag köpte bostad. Nu har jag köpt bostad och min sparkvot har gått ner till 12 tusen. Detta sparande är ett rent långsiktigt sparande varje månad, som jag investerar i indexfonder i som jag hoppas kan ge mig en tidig pension om sisådär 20 år.
Jag har dock pengar över efter mitt sparande, som går till ett buffertsparande, och jag planerar att använda denna summa när vi får barn också då utgifterna kommer att stiga. Det rör sig om 5 tusen. Nu har jag inte barn ännu, men hoppas att det täcker kostnaderna
Vad har du för sparmål, varför kräver det en sån hög sparkvot? Och vad är det för olika måltavlor du menar?
Boende kan vara dyrt. Jag menar då inte bara i inköp utan även att bo i. Samtidigt är det en normal kostnad att prioritera. Det är dock vettigt att hålla koll på belåningsnivå osv. Dels kan amorteringarna bli häftiga men du riskerar också att få betala högre ränta än nödvändigt.
Barn är inte överdrivet dyrt, eller behöver inte vara det. Sedan är det så att i vissa bostadsområden så är det “självklart” att allt ska köpas nytt och naturligtvis av dyrare märken. Bor man på en sådan plats så är det svårt att själv ha en helt annan linje. Ofta beror ju valet av plats att bo på delvis på att man föredrar en viss livsstil, har vissa ideal etc. Jag har själv två små barn och vi har köpt i princip allting begagnat. Det finns hur mycket som helst att köpa begagnat och det är inga problem med att välja kvalitetsmodeller till låg kostnad. Med äldre barn blir det lite annorlunda men det dröjer innan det händer.
Testa att börja räkna på inkomstbortfall från föräldraledighet, vab, eventuella justeringar man tvingas till i karriären för att det inte funkar att kombinera med småbarnslivet, behov av större boende, eventuell bil, etc etc.
Att köpa barnkläder begagnat är som att kissa på en skogsbrand.
Hur sådant här slår är individuellt. Om du har hög lön och ingen extra föräldralön från arbetsgivaren blir förstås “dippen” betydande. Själv ökade jag sparandet under föräldraledigheten. Visst fick jag en 10% lönesänkning men utgifterna gick ner mer än så. En massa onödiga saker vi lagt pengar tidigare på försvann plötsligt från utgiftslistan. Det fanns ingen tid att hålla på med dem.
Vab har vi haft vid några få tillfällen. Det ökade enormt mycket (i procent) under pandemin eftersom förkylningar och liknande trams plötsligt jämställdes med “riktig sjukdom”.
Lämpligt boende, bil och allt sådant hade vi ordnat sedan innan så det fick ingen påverkan där. Om man tycker att det är specifikt intressant att bo i t.ex. centrala Stockholm där varje extra rum innebär en “reell kostnad” så kan det förstås se annorlunda ut.
Karriären har jag inte märkt några problem med heller. Nu har jag inte den typen av yrke eller position att jag jobbar över massor, har tjänsteresor i tid och otid eller liknande. Har man av olika skäl dragit på sig sådant så kan det naturligtvis få konsekvenser.
I korthet är det så att om man har lagt upp sitt liv på ett dumt och osmart sätt så kommer det att bli märkbart med barn. Har man gjort saker rätt från början så märker man aldrig av alla dessa “stora problem”.
De flesta vänner i min ålder runt 30 som har börjat skaffa barn tenderar att flytta till större boende, men längre ut från city vilket inte gjorde det nödvändigtvis dyrare. Men som du säger så är inkomstbortfall och vab självklart en faktor.
Samtidigt så utgår kanske TS från sin ekonomi/sparande som singel vilket inte framgår i inlägget, så inkomstbortfallet spelar mindre roll här när det är två personer som jobbar och har barn. Eller tänker jag dumt här?
Inkomstbortfallet beror som sagt mycket på personliga förhållanden. VAB varierar oerhört mycket mellan olika barn. Vissa är sjuka hela tiden, andra inte alls. Det kan alltså slå väldigt olika. Det borde ses som en risk snarare än en realitet. Jag har ett barn i förskolan och nummer två börjar till hösten. Det hette att han plötsligt skulle bli sjuk massor när han började förskolan för så “brukar det vara”. Vi har inte märkt av något sådant alls. Däremot ammade han till 3,5 års ålder. Det uppfattar jag kan ha haft betydelse för läget gällande sjukdomar. Amning ger bra immunförsvar. Han har alltså varit sjuk minimalt.
I korthet är detta ju ett ”dumt och osmart” synsätt men funkar det för dig så kör.
Jag menar fortfarande att barn kan kosta enorma summor om man har ett utgångsläge där lönen är riktigt hög, även om all annan vardagslogistik är optimerad.
Min arbetsgivare betalade visserligen en stor del av inkomstbortfall under föräldraledighet men det är inte busenkelt att vara borta, helt utan konsekvenser, en lång period om man har en kritisk chefsroll.
En enda Vab-dag kostar mig norr om 4000. Ja, jag har en hög lön och har absolut råd att vara hemma med mina barn, men det förändrar ju inte att inkomstbortfallet blir betydande.
Jag har också medvetet tackat nej till extremt lukrativa uppdrag för att de helt enkelt inte lämpar sig att kombinera med att vara en närvarande förälder.
För någon som enligt ditt synsätt ”gjort saker rätt från början” och vadå, tjänar medelmåttigt (?) är dessa ”problem” mindre.
Alla har olika problem. Men kan säga att med dessa förutsättningar ligger du lååååångt före mig när jag var i din ålder. 30t är vad jag får ut efter skatt haha. Antar att du inte bor hemma och att föräldrarna betalar allt. Detta innebär att du har en väldigt hög lön och lär ha en ordentlig pension.
Kanske du inte behöver spara så mycket om du inte vill gå i pension i förtid?
Nu fokuserar du på en enda fråga utifrån väldigt specifika individuella förutsättningar. Jag anser på fullt allvar att jobb, karriär, pengar, materiell nivå, status osv. är ganska ytliga och ointressanta saker.
I princip alla som har kollektivavtal får extra föräldralön. Det finns en del variationer i nivåer etc förstås. Det är alltså ingen ovanlig eller exklusiv förmån. Om man sedan jobbar i den väldigt specifika sektorn IT eller som egen företagare och därmed saknar kollektivavtal så blir förhållandena förstås annorlunda.
Toppen. Jag med. Förutom pengar. Som jag får genom mitt jobb. Och barnen kan definitivt utgöra en stor eller liten bromskloss här, att påstå annat är att blunda för verkligheten.
Men visst kan man välja att lägga kostnaden för sin avkomma på olika nivå. Själv kommer jag låta min dotter tro att hon är allergisk mot ponnys.
Exakt. Pengarna bör helst räcka till med marginal. Själv hade jag 2013 möjlighet att köpa bostad för 4,2-4,3 mkr. Jag stod då för hela lånet själv. När jag väl köpte bostad landade köpeskillingen på 3,5 mkr.
Att köpa en billigare bostad än jag hade råd med var en bra modell. Tidigare kunde man lättare räkna med värdeökning som gjorde att låneprocenten sjönk. Nu är inte det att lita på längre och då är det viktigare att alla parametrar är rätt från början.
Jo, det är det. Räkna i princip med att varje barn kostar lika mycket i drift som dig själv (om inte mer).
Hur menar du här? Om man har redan innan barnen kommer valt ett boende lämpligt för fler än föräldrarna, stor bil och valt bort en karriär som inte passar sig med barn så behöver man inte räkna med kostnaden för det?
Frågan här uppfattar jag har handlat om huruvida det är ”dyrt att få barn”. Med det menar jag då att kostnaderna skulle öka väldigt kopplat till att man får tillökning. Om jag förstår ditt inlägg rätt så syftar du istället på om barn kostar mycket tills de flyttar hemifrån. Till den åldern när ”barn börjar kosta” har jag inte kommit själv men rimligen är det korrekt att det blir annorlunda senare. Dock har man ju några år på sig att höja sin lön osv. tills de större kostnaderna kommer.
Det jag skrev innan var att jag inte själv anser att jobb, pengar, materiell nivå och social status är viktigt. Barn och familj ser jag däremot som viktigt. Om man så att säga har prioriterat felaktigt innan så kan man rimligen tvingas att korrigera olika saker när barn kommer in i bilden. Det kan givetvis medföra omställningskostnader och/eller lägre inkomst att göra de förändringarna. Har man mer byggt upp sitt liv kring målet att bilda familj drabbas man inte av de kostnaderna.
För mig har idén om att bo i hus alltid varit central. Den har varit kopplad till att ha trädgård, mer plats, plats för barn, möjlighet att göra husbyten och sådana saker. Det har jag sedan sett till att förverkliga. Det är teoretiskt möjligt att jag hade bott på en annan adress om barn inte funnits med i bilden. Med samma budget hade jag kunnat välja ett mindre hus på en “bättre” adress. Kostnaden hade nog varit ungefär densamma i vilket fall. Så uppfattar jag att det ser ut för de flesta. Man anpassar ambitionsnivån till budgeten.
Om man sedan redan bor i ett visst område och är “mentalt låst” till att bo just där så kan det förstås bli en extra kostnad för ett större boende i ett område där du redan en gång intecknat din budget. Det här är den situation som är vanlig vid skilsmässor. Man är då låst av idé att barnen ska kunna få kvar i sina skolor och förskolor. Om man då bor i ett typiskt “tvåinkomstområde” kan det lätt uppstå en betydande kostnad för att ställa om till två separata boenden där.
Att storleken på bilen skulle vara kopplad till stora kostnader är inget som jag har märkt. Däremot har märket på bilen och (i synnerhet) hur ny den är väldigt stor betydelse. Man skruvar helt enkelt ner förväntningarna på märke och årsmodell så är frågan enkelt löst. Återigen är det här något som jag uppfattar som självklart. Att vissa sedan kan vara mentalt låsta vid att köra en viss typ av bil och därför nödvändigtvis behöver ha “just en sådan fast större” är, som så ofta, främst ett problem som sitter i huvudet på den individen och ingenting som har med barnen att göra.
Karriär är något som för vissa är viktigt. För mig är det inte det. Jag har en helt ok utbildnings- och lönenivå. Just därför har jag råd att jobba med det jag har lust med, även om det innebär lägre lön jämfört med vissa andra roller eller sektorer. Jag menar då främst roller och sektorer där tidigare kursare jobbar och som jag rimligen också hade kunnat jobba i, om jag nu hade sett det som intressant.
En gammal vän till mig jobbar som polis. Hans fru är sjuksköterska. Det gör i princip alla hans kollegor också. Det är i någon mening ett strategiskt val utifrån förutsättningar med övertid, flexibla scheman osv. Jag ser det som naturligt att lägga upp livet ungefär så. Om man nu jobbar som hög chef med sjuka mängder tjänsteresor, konferenser och övertid och nödvändigtvis vill leva med en annan hög chef med samma profil då får man ju typ skylla sig själv. Utifrån perspektivet att andra saker är viktigare än jobb, pengar, karriär och social status har man helt enkelt gjort ett dåligt val.
