Det hade varit intressant att bryta ned den där känslan av att ingenting räcker, försöka att kanske konkretisera den lite mer. Är det känslan av att du ev. har mindre sparande än andra i liknande ålder? Eller vad grundar sig den känslan i?
Om du vid 28 års ålder har lyckats att samla ihop ett kapital på ca. 700k SEK är det ju fenomenalt bra jobbat.
Jag kan absolut hålla med, Stockholm är inte lätt om man är förstagångsköpare samt inte har tidigare bostadskarriär i ryggen.
Men jag förstår dig till 100%, ibland kan jag känna samma sak - trots väldigt bra löner & ett sparande som jag innerst inne vet är väldigt högt i jämförelse med medel. Ändå kan jag få känslan kring att det är otillräckligt.
För egen del så har en del av problematiken varit att jag stängt in mig i en bubbla, där jag bara fokuserat på sparande & ekonomi. Har i princip fått ångest av att spendera, då det påverkar mitt sparande.
För att bryta denna negativa känsla så har vi valt att sätta av en summa varje månad som är till för att spenderas. Man får inte vara rädd för att spendera pengar, detta hjälper även oss att hålla motivationen uppe på vårt långsiktiga sparande. Man måste passa på att ha roligt under tiden.
Det kan sannolikt vara svårt att acceptera att man måste “byta ner sig”. De några år äldre personer som haft ungefär samma karriär som en själv bor i något av områdena A, B eller C. För en själv framstår alla dessa tre områden som ouppnåeliga. Istället behöver man börja titta på områden X, Y och Z som ligger nära något “betonggetto”, har ett centrum som känns omodernt, ligger fem stationer längre ut på tunnelbanenätet och där man typ inte känner någon normal människa som bor.
I verkligheten är det här inget problem. Det kan förstås uppfattas som det initialt när man flyttar dit men tio år senare har det normaliserats. Eftersom alla har i princip samma situation så kommer alla andra som är i din ålder, får barn och vill bor lite större också att flytta till de där områdena. Tittar vi 20 år senare har områdenas status förbättrats och de framstår inte alls som så “underklassiga” som när du först flyttade dit. Det är så här gentrifiering fungerar. Människor med lägre inkomster “trycks utåt”. Förutsatt att de med lägre inkomster ändå inte är några “lodisar” kommer detta att leda till att fler områden kommer att bebos av andra än arbetslösa och narkomaner.
Inte? Nog tycker jag att den tio år gamla Subaru Forestern som vi hade som förra bil kostade ganska mycket mer än en Toyota Auris av samma årsmodell.
Både i inköpspris, drivmedel och service.
Förvisso olika märken, men ganska snarlika sådana.
Tvärtom så dikterar barnen mer området än jag själv skulle jag säga.
Kostnadsökningarna kommer ju oavsett, att de inte korrelerar exakt med när barnet föds om man förbereder för det innan ändrar ju inte på saken.
TS är väl just i stadiet innan den nu börjat bygga upp ett liv kring att bilda familj, så kostnaderna ligger ju framför denna.
Instämmer helt i detta.
Jag tror starkt på att man blir som man umgås, och det gäller i högsta grad barn.
Boende på fel ställe riskerar att skapa så enormt onödiga problem i vardagen.
Att bo i ett lugnt villaområde där ungarna kan cykla till skolan och fotbollsträningen, där barnens kompisars föräldrar har jobb som huvudsaklig inkomstkälla och de flesta faktiskt har svenska som modersmål, det är den bästa optimeraren man kan skaffa sig som förälder.
Det här exemplet framstår som regelrätt löjligt. Min första bil var en fem år gammal Opel Astra Sports Tourer. Det var en på alla sätt bra familjebil. Det är nu en regelrätt funktionsbil helt befriad från alla sorters meningslöst lull-lull. Att måla upp en bild där någon typ av dyrare statusbil och jämförs med en småbil ger en felaktig bild av verkligheten. Det finns inga problem med att hitta en familjebil som är billig både i inköp och drift och uppfyller alla rimliga sakbehov som man kan ha som barnfamilj.
Återigen en fråga om mental låsning kring “att ha det på ett visst sätt”. Nu kan jag själv erkänna att en av mina egna “parametrar” var att vi skulle bo utomlands längre perioder. Behovet av att ta stor hänsyn till det lokala skolutbudet var därför inte lika stort som för andra. Samtidigt noterar jag att flera av mina svenska medelklassgrannar satt sina yngre barn i den lokala grundskolan som i ärlighetens namn har rätt tveksamt rykte. Samtidigt är det en realitet att man som infödd svensk kan “kosta på sig” lite mer än personer med utländsk bakgrund. Risken att ens barn ska rekryteras till gäng, börja prata någon kriminell rotvälska, börja knarka eller bli losers på något annat sätt är inte överhängande när man kommer från ett stabilt hem med närvarande föräldrar och goda inkomster. Så fort man blivit lite äldre och kan åka själv med kollektivtrafiken kan man välja att byta till någon skola med bättre profil.
Att det kommer kostnadsökningar med äldre barn som har högre krav än vad som kan tillfredsställas med begagnade prylar från loppisar, som äter mycket mat, har dyra fritidsintressen och som överlag har egna önskemål om saker är givet. Med yngre barn är det betydligt enklare att hitta billigare lösningar kring allt möjligt. De kommer att vara nöjda och glada iallafall. När man kommer till skolan och alla kompisar åker på dyra semestrar och man själv till något billigt B-ställe kanske det inte är så kul. Särskilt i dyrare områden med hög konsumtionsnivå som norm kan kostnaderna bli betydande, om man nu inte lyckas hitta något sätt att hantera frågan på.
Uschäkta, en Subaru Forester = “dyrare statusbil”?
Jag tog de bilarna som exempel på att en småbil är billigare än en “familjebil”.
Båda är i klassen japansk kvalitet utan lull-lull.
Jag tror det finns anledning att nyansera frågan lite här. Vi pratar i min värld om ägda boenden och i första hand hus av olika slag. Det som frågan i realiteten handlar om är inte att bo i något kriminellt getto där man är rädd för att gå ut på kvällen. Jag skulle beskriva frågan som ett val mellan nedanstående två alternativ:
Bo i ett etablerat högstatusområde. Här dominerar villor som kostar 10 miljoner eller mer. Föräldrarna har generellt högstatusjobb med höga inkomster. Alla skolorna är bra i meningen att inga barn från fattiga familjer går där. Med pedagogisk kvalitet, stödresurser och annat kan det vara både si och så. Många barn har en snedvriden bild av verkligheten kopplad till att de aldrig fått uppleva den.
Bo i ett ytterstadsområde. Föräldrarna har jobb men inte alltid inom högstatusyrken. Den absoluta majoriteten är född i Sverige men det är ganska vanligt att far- och/eller morföräldrar har utomeuropeisk bakgrund. Boendena kostar 3-5 miljoner ungefär. Hyresrätter förekommer men dominansen av ägda boenden är stor. Många är offentliganställda, hantverkare eller egenföretagare. Vissa skolor är populära och dit söker man sig om man kan. Andra skolor har lägre status och har ofta en högre andel invandrare och barn från fattiga familjer. En bit bort finns betongförorter dominerade av hyresrätter. En del barn med sådan bakgrund söker sig till skolorna i området även om de lokala barnen dominerar. De skolor som har lägre status har ofta en högre andel barn från sämre områden en bit bort. Som barn blir man varse att det finns tydliga ekonomiska skillnader i samhället, oavsett i vilken skola man går.
Jag är själv uppvuxen i alternativ 1 och bor idag i alternativ 2. För tillfället bor jag utomlands men det är övergående. Vi ska komma tillbaka hem inom några år. Jag har inga planer på att flytta. Tvärtom räknar jag med att det kommer att bli bättre med tiden. Det kommer att ta lång tid så det kanske är när jag själv blir pensionär som “skillnaden” kommer att bli mer märkbar. Vi kommer att behöva hantera olika val och strategier för att hantera skolfrågan. Det är inget svårt eller konstigt utan saker som går att lösa. Däremot kan det vara svårare att flytta in i ett sådant område med “halvgamla” barn. Ofta är det i de sämre skolorna som det finns lediga platser och där vill man kanske inte att barnen ska gå.
Mina barn går i en högst normal, kommunal skola i ett område med företrädesvis villor och radhus. Snart sagt alla vuxna i närområdet har jobb, och de mest populära fritidssysselsättningarna verkar vara grillning, fotbollsträning och skogspromenader. När skolan har föräldramöte kommer >90% av föräldrarna. Barnen får en rimligt lugn miljö att växa upp i. De flesta kompisarna vill läsa på högskola när de blir stora.
Min svågers barn går i en annan skola i ett område i vad som närmast kan beskrivas som ett utsatt dito.
De är helsvenska och svågerns familj är skötsam.
Det är dock regelbundet strul, polisbesök på skolan, vandalisering, snack om hederskultur, drogproblem och annan skit. Föräldramötena attraherar en bråkdel av föräldrarna. Barnen lär sig att odla hård hud och att svära på arabiska. Drömmen verkar vara att bli som Yasin.
Givetvis gravt förenklat och lätt raljerande, men ärligt talat - svågerns undlåtenhet att prioritera sina barn kommer prägla dem för resten av livet.
Vi pratar lite om varandra här känns det som, i småbarnsåren så är det precis som du säger inte de handfasta kostnadsökningarna som händer, och någon “oj alla pengarna far iväg till ungarna” kommer inte för att, dels så är mycket av kostnadsökningarna alternativkostnader och dels så ser man inte de som en ökning korrelerad till barnen, eftersom man succesivt förberett sig för det innan.
Oavsett unga eller äldre så medför de ofta en merkostnad, om man letar efter billiga lösningar till sina barn letar man förhoppningsvis billiga lösningar till sig själv också.
Därav att jag sa att driftskostnaden är i relation till din egen och inte en absolut kostnad.
Det går att villa bort sig i alternativkostnader om man vill det. Om man har en hyggligt bra inkomst så har man råd med barn. De “kompromisser” som kan behövas för att få ihop ekonomin spelar inte så stor roll. Sedan kan det bli dyrare senare och det är bra om man har tänkt på det. Det är dock ingen panik med det direkt.
Jag ser ingen skillnad mellan din beskrivning och området där jag bor själv. Dock finns också ett märkbart invandrarinslag. Jag skulle dock säga att andelen av föräldrarna med invandrarbakgrund som jobbar inom högstatusyrken (läkare, advokat, civilingenjör etc.) sannolikt är högre än bland svenskarna. Det är en typisk miljö där invandrare som det gått riktigt bra för väljer att bosätta sig. Däremot är det ett ytterstadsområde och det gör att “sämre” områden också finns nära.
Att sätta sina barn i skolor präglade av sociala problem är ingen bra idé. Det här med närvaro på föräldramöten kan nog vara en bra indikator på “nivån”. Jag var faktiskt själv på ett föräldramöte på vår lokala invandrarskola. Min numera vuxna bonusdotter gick där en period. Andelen invandrare var 90-100% där men det var inget fel på närvaron på föräldramötet. Jag vet inte riktigt vad det kan innebära men sannolikt finns stora skillnader mellan olika skolor här.
Det finns en tendens att jämställa bra/dålig skola med svenskdominerad resp. invandrardominerad skola. Detta är felaktigt. Det finns bra skolor som är invandrardominerade och dåliga skolor som är svenskdominerade. Dessa miljöer är tydligt olika. En del friskolor har som affärsidé att fånga upp den stora del ungdomar med invandrarbakgrund som inte är kriminell eller har andra problem. Att som svensk gå i en sådan skola kan ha sina sidor men nivån av ordning och reda är ofta högre än i svenska skolor generellt.
Mina syskon bor i områden med en tydligare svensk identitet. Jag vet inte om jag skulle beskriva deras boendesituation som att de “prioriterar sina barn”. Att bo där jag bor förutsätter mer av aktiva val, så är det bara. Det finns absolut skolor att välja på hyggligt avstånd som är både bra och “mer svenska”. Det går att välja vad man vill ha men det förutsätter förstås att barnet är stort nog att ta bussen, gå över gatan och sådana saker.
Man kan klassificera olika bilmärken på valfritt sätt. Min princip är i någon mening att om det finns en Dacia som uppfyller de funktionskrav man kan ha som barnfamilj så är det den nivån som borde vara utgångspunkten. Med barn borde alla andra frågor och intressen få stå åt sidan. Att en viss bil är ”tråkig att köra borde därmed vara en icke-fråga”.
Jag tycker mig se ett mönster i hela den här diskussionen där en väldigt funktionsinriktad inställning också bidrar till att olika ”merkostnader” kan hållas nere eller undvikas helt medan en inställning om att hålla sig på en viss nivå leder till mer av merkostnader kopplade till barn.
Ett liknande exempel kan vara någon chartersemester med bamseklubb eller ett dyrare alternativ ”för vuxna” med golf, vinprovningar etc. Jag skulle kunna tänka mig att det är fullt möjligt att hitta kostnadsmässigt likvärdiga alternativ i båda kategorierna. Sedan hamnar man förstås i olika länder, på hotell av olika typ osv. men alternativet med barn skulle inte med självklarhet behöva innebära en merkostnad.
Det är möjligt, men vad du nu pratar om är väldigt långt ifrån vad vi diskuterade, om en större familjebil är dyrare än en mindre bil.
En Dacia Jogger är väsentligt dyrare än en Dacia Sandero.
Det går väl att åka på resor utan bamseklubb och golf eller vinprovningar utan barn med?
Vi har aldrig haft något “barnspecifikt” på resorna med barnen, men nog kostar t.ex. flyget mer ändå än om det bara är jag och min fru.
Vi har tre barn varav två som av charterbolagen klassas som ”vuxna”. Hur mycket du än försöker så är det inte kostnadsmässigt likvärdigt att vara fem istället för två.
Så kan man ju göra.
För oss som varken vill bo med mamma eller svärmor och helst undviker att konstruera vår vardagslogistik på ett sätt som gör oss beroende av dem, ja då är det helt enkelt inte ett alternativ. Barnens mor- och farföräldrar får umgås med barnen mycket men inte som någon slags taxi eller alternativ till att själv ta hand om barnen när de är sjuka. Det sistnämnda låter för övrigt lätt vårdslöst om ungen nu bär på något som smittar.
Poängen verkar fortfarande inte ha gått fram riktigt. Så länge man har en “normalbra” bil i utgångsläget går det alltid att hitta en äldre eller enklare bil som dessutom är större utan att det netto leder till en högre kostnad. Någon som har en 10 år gammal Dacia Sandero (till exempel) skulle rimligen drabbas av en merkostnad eftersom det inte finns något billigare att byta till. Alla andra som kör Volvo, Toyota eller något liknande kan alltid hitta alternativ som är kostnadsmässigt neutrala.
Poängen här var att om vi tänker oss att någon spenderat 30 tkr på en semester utan barn så kommer det att gå utmärkt bra att hitta barnvänliga alternativ som kostar lika mycket. Just när det gäller paketresor är detta särskilt synbart. Det finns olika resor som kostar lagom mycket i förhållande till vad olika kundsegment kan vilja betala, med eller utan barn.
Om vi ska bredda bilden och prata semester i bredare mening, alltså inte paketresor, så är min bild att man med yngre barn inte har lika lätt att åka iväg på långresor. Mycket av det man typiskt sett vill göra utomlands är helt enkelt inte riktigt tillgängligt med små barn med i bilden. Att hyra en stuga i Sverige eller liknande blir med barn med ens ett mycket intressantare alternativ än tidigare. Sedan finns det förstås en begränsad grupp som envisas med att inte anpassa sig utan göra allt på samma sätt med barn som om de inte haft barn. För den gruppen medför barn sannolikt merkostnader men i övrigt är det inte nödvändigt. Skillnaden blir bara att de pengar som tidigare skulle gått till flygbiljetter nu istället går till stughyra.
Att det tillkommer ytterligare kostnader när barnen blir äldre har vi redan konstaterat. Frågan från början handlade om vilka kostnader som tillkommer när man får barn. Med riktigt små barn kan man flyga billigt men ganska snart börjar det kosta pengar. Samtidigt blir det tydligt att mycket av det som går att göra utomlands (alltså som finns i t.ex. Frankrike men inte i Sverige) är svårt att göra fullt ut när barn finns med i bilden. Av den orsaken blir relevansen av att flyga mindre. När man anpassar semestern till barnen blir det i högre utsträckning semester i Sverige och det håller nere kostnaderna.
Jag har själv här och nu möjlighet att gratis låna ett mycket attraktivt boende i centrala Paris. När frågan först kom upp tänkte jag att det skulle vara en given grej att försöka använda. När jag tänkt på saken har jag ändrat mig. En semester i Paris med flygbiljetter och aktiviteter skulle (exkl. boende) kosta kanske 15 tkr för hela familjen. För samma pris kan jag åka på semester till Grekland eller Kroatien och bo på ett riktigt bra hotell. Jag bor nära båda de ställena så dit tar jag bilen. Innan jag hade barn hade Paris känts som en toppengrej och en vecka på en strand som ett stort sömnpiller. Nu har det blivit precis tvärtom. Att bo på någon ö i Kroatien där man kan dricka vin och vandra i olivlundar med plutten på ryggen är ett toppenalternativ med barn.
Jag förstår din argumentation, men jag håller bara inte med den. Alla andra som kör Volvo, Toyota eller något liknande kan köpa något billigare än vad behovet för barn tillåter.
Hela ditt argument bygger på att så länge det finns något att spara in på så blir det inte dyrare med barn, men motargumentet är att dessa insparningar går att göra utan barn med, så det blir dyrare med barn.
Frågan behöver konkretiseras för att gå att svara på. Jag uppfattar att min egen planering gällande barn kan fungera som illustration av att det fungerar. Om vi tittar specifikt på bilfrågan så var min första bil en Opel Astra som vid köptillfället var fem år gammal och som jag betalade 65 tkr för. Det var en bra familjebil överlag och även billig i drift. Sedan förstår jag helt och fullt att man med större bilintresse och högre inkomst föredrar något annat men det är en annan fråga.
Nu hade jag ingen annan bil innan så i mitt fall kanske “bilen som helhet” kan betraktas som en merkostnad, om man så vill. Det hade utan tvekan gått att köpa en ännu billigare bil med motsvarande “lämplighet för familj”, om det behovet nu hade funnits.
Jag står fast vid min uppfattning att de flesta merkostnader är en konsekvens av egna val och preferenser, inte av reella behov. Att kostnaderna tenderar att öka med äldre barn är däremot sant. Det finns det i sin tur metoder för att hantera. Det går dock utanför frågeställningen här.
