Jag och min sambo övervägde i flera år om vi ville ha barn eller inte. Vi älskade vårt liv, att resa, ha mycket pengar över, och ha frihet. Men tillslut landade vi att vi ändå vill ha barn.
Redan tidigt har jag varit inställd på att enbart ha ett barn. Det passar vår livsstil med mer flexibilitet och möjlighet att ge ett barn fullt fokus. Det känns som ett bra mellanläge helt enkelt då vi inte vill ha en stor familj, men ändå vill ha barn.
Men redan nu, innan vi fått vårt första barn, så har kommentarerna redan börjat hagla från de få personer jag nämnt detta för. Ofta handlar det om hur bortskämda ensambarn blir och hur ensamt det är utan syskon.
Jag vet statistiskt att detta inte är sant, men kan ändå inte skaka av mig en dålig känsla.
Jag är själv uppväxt med syskon och älskar dem och förstår hur fantastisk det kan vara, vilket gör att jag börjar vackla i min inställning.
Ni som har ett barn, eller växte upp som ensambarn; vad är er inställning och era upplevelser?
Vill du bara höra från denna grupp eller går det bra med andra inflik?
Hursomhelst, jag är inte ensambarn utan har ett syskon. Själv har jag flera barn. Min fru har två syskon.
Men, mina högst anekdotiska observationer och hisnande generaliseringar från egna vänner, min frus vänner, barnens kompisar samt en och annan kollega lyder som
följer:
det verkar vara något vanligare bland ensambarnen att kompromisser är svårt. Förmodligen för att man under uppväxten aldrig fått samma övning på de tusentals mikroförhandlingar och samspel med syskon som uppstår i vardagen i en vanlig familj. Vad ska det tittas på på tv, vad ska ätas, vem ska sitta var, samsas vid lek och spel, etc etc.
det verkar vara vanligare bland föräldrar till ensambarn att ge barnet mer (inte nödvändigtvis bara bra) uppmärksamhet i de flesta lägen. Antingen blir det lite curlingtendenser, eller så mycket pepp och stöttning att den ensamme telningen får en chock när navelsträngen ska klippas.
ett par av de ensambarn vi känner är helt klart bortskämda till nivåer som är svårt att uppnå för de flesta flerbarnsfamiljer.
ensamhet kanske inte är en större risk, men det är nog vanligare att ensambarn får hänga mer med föräldrarna om syskon saknas. Och det är skillnad på att hänga med jämnåriga eller äldre syskon, jämfört med att ständigt hänga med morsan.
i vuxen ålder saknas såklart också syskon. Familjen försvinner när mamma och pappa dör, förutom en eventuell egenskapad sådan.
Märks det att jag är glad att jag själv inte är ensambarn eller har något själv?
Jag har en dotter, min fru är ensambarn och jag är tvilling.
Vi var inte säkra på hur många barn vi ville ha. Vår dotter var världens snällaste som liten, sov hela nätterna etc. När vi sen pratade om det så kände vi att vi var nöjda där vi var.
Vår dotter är idag 15år(om nån vecka) och har inte haft några som helst bekymmer att vara ensam. Vi låter henne ta med en kompis om vi ska på äventyr, hon har en jättenära relation med sina kusiner och våra vänners barn.
Följ hjärtat, det finns inte rätt eller fel! Och njut, det går så himla fort!
Endabarn mår enligt all forskning alldeles utmärkt. De är inte mer bortskämda eller curlade, de vinner tvärtom ett par IQ-poäng på att vara just enda barnet. De lägger inte mer tid än andra på att ta hand om sina gamla föräldrar, så de finner det troligen inte mer betungande än de som har syskon.
Ren logik säger att om detta stämmer får föräldrarna mindre omsorg av sitt ensambarn än om de skulle haft multipla avkommor.
Tur att världen inte är så svartvit som den du målar upp.
Jag växte upp som ensambarn! Har aldrig saknat syskon på det sättet, men nära relationer med jämnåriga behövs. Är helt övertygad om att det beror på uppfostran och hur uppmärksamma föräldrar/andra runtom är gällande de fördomar många har kring ett ensambarns beteende. Vi “föds” knappast så, vi är ju bara barn. Med den medvetenhet ni tänker på vad ni vill kunna erbjuda ett barn redan nu, blir det nog inga svårigheter med att lära ungen att kompromissa eller ha empati och annat intressant folk verkar ha för sig om ensambarn. Precis som fördomen om att tex. äldsta syskonet är omhändertagande etc. inte alltid stämmer.
Är ensambarn. Byggt hus där jag byggt till så mina föräldrar också kan bo här när de blir gamla utan att det blir trångt. Varför kanske någon undrar. Jo för jag vill ge tillbaka efter allt de gjort för mig. De hade mig 100% focus och sen ska de få 100% av mig.
Jag blev stolt när min BVC sköterska sa till mig att hon aldrig förr träffat någon som har fler barn och ändå lyckats behandla båda som ensambarn.
Det här tycker jag framstår som ett lite flummigt sätt tänka. Det går förstås att läsa forskning som säger att effekten blir si eller så. I praktiken är det ju helt upp till er. Om ni låter allt ”bli som det blir” så är det en sak, om ni istället ser till att hantera frågan så går det att lösa.
Med ett ensambarn skulle jag t.ex. tycka att det kunde finnas större poäng i att bo i ett radhusområde med en massa kompisar överallt. Säkert kan det gå att hitta andra liknande lösningar också.
Vi har en dotter och de är inte säkert de blir fler pga ålder etc men vi skulle gärna vilja ha ett till.
Jag vill gärna ha en till just på grund av att jag alltid saknat relation till syskon när jag växt upp.
Jag ser på vänner och sambo på hur deras relation med sina syskon är och något jag önskar mina barn. Sen är det såklart inte säkert de blir så…
Det där kan nog slå åt båda hållen, antingen som du säger, eller så har man utvecklat en förmåga att se till sitt eget bästa bland den egna syskonskaran och saknar helt förmågan att kompromissa.
Hursomhelst, jag har syskon, men de kom när jag var 8 år så jag var ensambarn ganska länge. Just det där med att bara ha egna föräldrarna att umgås med som ensambarn var en av anledningarna till att jag ville skaffa fler barn med ganska liten åldersskillnad.
Jag växte upp som ensambarn och trivdes jättebra. Det är svårt att sakna det man inte har haft och jag vet inte hur livet med syskon hade varit men det är inget som jag känner att jag saknar eller funderar över, varken nu eller som barn. Jag önskade aldrig ett syskon.
Sen uppmuntrade mina föräldrar mig att vara självständig och trygg i min egen sällskap, att kunna leka ensam och underhålla mig själv (inte hela dagen men i stunder) och dem var alltid väldig positiva om att det är ingen fel att vara själv och att man ska lära sig att kunna vara det.
Idag är jag väldig trygg i mig själv, har flyttat utomlands själv, reser själv och älskar min egen sällskap. Jag har såklart vänner och ett socialt liv, men jag ser inte ensamheten som något negativt utan något som jag trivs bra med.
Sen ska jag tillägga att jag växte upp på landet, i ett land i Medelhavet under 80 talet, i en liten by där alla kände alla, så det var bara att öppna dörren och gå ut och leka med andra barn i byn och jag ändå spenderade mycket tid med andra barn. Samma sak i tonårsåldern, vännerna var lätt tillgängliga. Hade jag bott i en stor stad så vet jag inte hur det hade varit, kanske jag hade känt mig ensammare.
Handlar det inte mer om vad som passar ens livstil och tankar?
För om jag vet om innerst inne att jag bara vill ha ett barn, kommer jag inte plötsligt ge mitt andra barn någon typ av felprioritering?
Själv har jag fyra syskon men har bara kontakt med ett. Tre av dom bidrog inte med något positivt under uppväxten. Minns bara att dom var problembarn och ganska dryga.
Det känns ändå skönt att det finns någon kvar när föräldrarna dör, det blir nog lätt lite tomt annars.
Jag är gravid med mitt första och planerade endabarn just nu. Har länge varit med i olika grupper på Facebook och Reddit för endabarnsföräldrar och ser så mycket fördelar för både föräldrar och barn. Kan varmt rekommendera tex oneanddone på reddit eller ”endabarnsförälder och nöjd” på Facebook för att inspireras av andra.
Det finns mycket fördomar, vilket märks på kommentarerna här också, men forskning visar inte på de problem som målas upp. Svenska barn går ju i princip alltid på förskola så det är löjligt att tro att inte svenska endabarn skulle lära sig att dela med sig, Det är också någonting som man som förälder kan jobba med precis som man får jobba med saker hos barn som har syskon.
Det finns för- och nackdelar med allt men jag är övertygad om att det är precis lika bra att vara ett endabarn som att vara syskonbarn. Finns inga garantier att syskon kommer överens varken som barn eller vuxna. Väldigt ofta hör man talas om konflikter syskon emellan när föräldrarna är gamla och där ett syskon tar det mesta ansvaret, så inte ens där är man garanterad nått.
Är förälder till vårt ”enda” barn och aktivt beslut att inte skaffa fler heller. Kan hålla med att man hör många fördomar och starka åsikter om att ha enbart ett barn, skulle säga specielt riktat till kvinnan. Tycker det är väldigt udda att folk känner sig berättigade att ifrågasätta beslut antingen de är frivilliga eller påtvingade att ha enbart ett barn.
Givetvis tycker vi i vår familj att vi har gjort rätt beslut för vårt barn, tror det är väldigt få som tar ett beslut som man tror ska missgynna sitt barn. För oss är det frihet att kunna resa mer, ha olika sorters boende, bättre stödja och allmänt inte vilja gå igenom en graviditet igen som har spelat in. Men som sagt det är våra tankar och vill inte trycka på dem till andra