Har två, 3 åring och 10 månaders. Det är fullt tillräckligt! Oerhört trött på småbarnsåren.
3 gillningar
Vi hade två, i slutet på sommaren 2021 började jag må lite illa… och vips så hade vi tre. 
Är väldigt trött och utsliten av att ständigt befinna sig i ”småbarnsfasen”, så ja vi är definitivt klara. 
7 gillningar
Det håller nog de flesta med tror jag och ingen här har nog påstått något annat. Mina funderingar är främst som förälder, dvs TS fråga.
Jag håller med. Givetvis finns inga garantier i livet, mer än att vi alla en dag ska dö. Givetvis kan bra släkt vara en tillgång. Det är nog samtidigt i de flesta familjer något annat än de människor du har runt dig dagligen i ditt hem.
Gratulerar! Samma här. Sen finns folk som av olika skäl inte kan.
Jag håller med. Och det gäller givetvis alla relationer, inklusive den till föräldrar. Så med din egen logik, jag vore också nyfiken på att höra vad tror du det vi pratar om skulle innebära för ensambarn som inte har den föräldrarelation du själv har? Dvs för personer likt de jag pratat med.
1 gillning
Jag kan bara tala för mig själv; för att det trots det enorma engagemang det kräver lätt är värt det jämfört med vad jag ser att jag annars skulle gjort. Ett hus fullt av liv och rörelse, och att hjälpa andra få den gåva livet innebär.
2 gillningar
Har tre skulle gärna haft fler men kroppen höll inte å risken blev för stor. Uppfattade det som stor skillnad mellan 2 och 3 barn (med 2 föräldrar) m d 3 barn kan man inte längre dela på sig och anpassa till varje barn, blir mer att man får kompromissa och behandla barnen som en flock.
4 gillningar
Tycker det var väldigt enkelt. Det är svinjobbigt att fostra upp en unge. Man sätter en stor del av sitt liv på paus för att istället vara någon slags slav för sina barn. Känslan har hela tiden varit att man vill att barnen ska växa upp och bli mer självständiga och att man då kan börja göra lite andra saker än att torka bajs, lösa konflikter, laga mat, leka, natta, vara trött och sur på varandra. Att bara ha en unge är lite tamt och något jag tror är dåligt för ensambarnet så då blir det max två barn som gäller! Väldigt aktivt beslut.
1 gillning
Jag håller med, fler barn innebär i min erfarenhet fler behov och att dessa inte alltid kan tillgodoses lika snabbt. Jag tror att det på vissa sätt kan lära barn av en viss ålder att deras behov existerar i en kontext av många människors behov, och inte automatiskt trumfar allt annat. Det tror jag är en bra lärdom men där kan nog åsikter gå isär.
Jag håller med dig där i att ju fler barn man skaffar desto mer måste man försaka sina barn. De större barnen kan inte få lika mycket fokus som de små vilket är tråkigt. Vill kunna fokusera på mina barn hela deras liv och det är omöjligt att göra med fler än två barn anser jag.
De får mindre av sin förälders men samtidigt får de desto mer av sina syskons uppmärksamhet. Jag gissar baserat på hur det ser ut i vår familj att barn i större familjer kan ha rejält mer “relationstid” än i 1-2 barnsfamiljer. Relationen till föräldern är inte den enda viktiga relationen.
3 gillningar
Nej, men för mig är det viktigt att jag kan fokusera på mina barn och följa dem hela deras uppväxt och inte bara dadda med den minsta hela tiden.
Föräldrar med fler än två barn daddar inte med den minsta. De har lärt sig.
1 gillning
Du låter inte så optimistisk…
4 gillningar
Jag är väldigt positivt inställd till två, varken mer eller mindre, antal barn!
Vi har en 5 åring, en 4 åring och en 11 månaders så väldigt snarlik familj! Och det roliga är att vi har haft en hel del diskussioner kring den fjärdes vara eller icke vara 
.
Min personliga åsikt är helt ärligt ju fler barn desto bättre, av många anledningar som jag skippar för att inte bli långrandig. Men jag har alltid haft som ett minimum krav att minst 1 förälder ska kunna jobba 50% för få allt att gå ihop.
Hoppas i det tysta att vi båda får våra fjärde under önskade förutsättningar 
5 gillningar
Vi har två och är oerhört glada över dem. Vi fick kämpa för det första med IVF, men vi ville verkligen ha ett till och det löste sig automagiskt som tur var. Glädjen av ett syskon mellan barnen går inte att ersätta på annat sätt.
Att behöva dela med sig, att ha någon annan än mamma eller pappa som älskar en ovillkorligt osv.
Vi kommer båda från ganska stora syskonskaror så vi kände att två var nog ändå. Vi ville kunna ge dem så mycket uppmärksamhet som de förtjänar utan att behöva ge upp för mycket av oss själva.
Det handlar trots allt att man ska orka och ha tid att ge barnen en bra uppväxt. Ibland kanske ett barn är optimalt. Allting är personliga avvägningar och det finns ingen objektiv sanning.
4 gillningar
Efter lite funderingar och läsning här är min teori att de som skaffar många barn helt enkelt tycker det är fantastiskt trevligt att leva det där familjelivet. Pyssla på med hushåll och familj är det stora intresset och en livsstil man vill ha. Större utsvävningar, tidskrävande hobbys, resor och annat lite mer komplicerat är inte av intresse på samma sätt som för dem som vill ha få barn. Kan också vara så att de som vill ha få barn inte är så förtjust i “omvårdnad” som de som har många. För mig är de jobb som passar mig sämst sådant som har med vård och omsorg att göra.
Sen kan det kanske finnas någon skum psykologisk grej med att man vill känna sig behövd, betydelsefull och bekräftat av andra (= ens barn), men där är jag nog ute på lite djupt vatten för sådana incitament har jag lite svårt att sätta mig in i.
1 gillning
Det är väl rätt grundläggande mänsklig psykologi ändå?
Klart att vissa avviker men skumt skulle jag inte kalla det. Man kan ju inte riktigt intellektualisera bort alla känslor och behov.
3 gillningar
Jo, men vissa verkar ha ett omättligt behov av att känna sig bekräftad och behövd.
Det där spelade in till viss del i mina val också. Jag upplevde under första graviditeten att folk i föräldragruppen inte ens ville tänka tanken, medan jag och mitt ex ville veta hur det fungerade vid komplikationer, tidiga fosterdiagnoser etc.
Idag vet jag många i min ålder som lever fortsatt “småbarnsliv” trots att deras barn är i tonåren eller äldre och det är extremt tydligt att det är en större känslomässig börda att bära än man kan föreställa sig.
Med “vanliga” barn kan man ändå tänka att de blir hyfsat självgående i tonåren och snart flyttar ut och startar ett eget liv. Med barn med speciella behov är det ibland som att ha ett barn i trotsåldern fast med storlek och muskelstyrka som en 17-åring.
Så, fint att ni är beredda, men tänk också på att “barnaåren” kan förlängas och bli bra mycket tyngre för alla inblandade, än vad ni först tänkte.
2 gillningar