Jag var i huvudsak i samma situation som trådskaparen. Har nästan hela mitt vuxna liv vetat att jag inte vill ha barn och den insikten plågade mig i många år. Rädsla för att hamna utanför, vad folk skulle tycka, att vi skulle bli ensamma socialt, ensamma på ålderns höst osv.
Nu har jag förlikat mig med tanken och är trygg med min känsla och mitt val. Känslan att vilja ha barn har helt enkelt aldrig infunnit sig. Man kan förstås ha massor av teorier om varför det är så, och om det skulle gå att ändra, men att skaffa barn för att inte gå miste om det känns uteslutet när själva viljan saknas.
Jag tror som någon annan ovan att lycka är fel mått här och fel mål att sträva efter. Att göra något som känns meningsfullt, även om det periodvis är plågsamt, verkar mycket viktigare för att människor ska känna sig tillfreds i livet. Att få barn är troligen en av de starkaste sätten att känna mening som människa. Men i brist på detta finns det många andra sätt. Skapande, kärlek till en annan människa och omtanke för andra är exempel.
Barn är mig veterligen det enda sättet att leva vidare när det egna livet nått sitt slut. Visst är det jobbigt ibland men det ger så oändligt mycket mer tillbaka. Känslan när en liten regnvåt kall hand plötsligt greppar ens näve för lite värme, känslan när sonen säger att man är världens bästa pappa, när ens dotter börjar gråta när hon får se att man sitter med en cigarill i munnen. Pappa jag vill inte att du skall dö.
Det är en stor känsla att vara det absolut viktigaste i någon annans liv. Jag tror att man inte riktigt kan kalla sig vuxen om man inte upplevt några näras dödsfall och ett barn som ser en som förebild.
Jag tänkte lite mer att det skulle vara synd om barnen utan syskon. Jag har syskon, men det är stor åldersskillnad mellan oss, så jag upplevde att vara ensambarn som liten och saknade ett syskon mycket av tiden.
Sen hade nog två barn räckt för mig, men det vart tre till slut.
Småbarnsperioden med trean minns jag inte som alls lika jobbig som de två första, man hade väl accepterat sitt öde vid det laget.
Även om småbarnstiden var en jobbig tid, och jag nog kan säga att vi stundvis skulle varit “lyckligare” utan under den tiden, tror jag att jag skulle vara mångfalt olyckligare utan dem nu.
Jag har tre små barn, och ångrar inte dem. De överraskar mig varje dag med sina funderingar och känslor, och jag mår bra av den stimulansen.
Det viktigaste för mig i en sådan situation skulle vara att tänka på vad både jag och min partner själva vill, parallellt med vad vi vill som par. Så att ingen är missnöjd med beslutet i efterhand.
Om rädslan för att ångra sig är stark kanske det ändå ligger en önskan om barn någonstans därinne. Men i andra vågskålen ligger risken att ni ångrar ett beslut om att skaffa barn och, framför allt, att det inte är särskilt kul att vara ett oönskat/ångrat barn.
@Caspian verkar vara ett ess vad gäller beslutsprocesser . Vågar du bjuda på lite metodik för att vända och vrida på frågan?
Sen tror jag att det ofta är bra att gå och prata med någon, typ en parterapeut som också är familjerådgivare, och vrida på frågan där. I värsta fall får man lite tankespjärn och en gemensam fiende .
Har ingen sömnbrist. Båda mina små söner sover gott på natten. De har alltid gjort det. Det mest jobbiga är nog matfrågan där det brukar bli en del bråk. Samtidigt har jag förstått att det här med ”pasta med ketchup” eller ”gröna ärter” som matalternativ inte är något unikt.
Jag tror att åldersfrågan är central när det gäller barn. Är man runt 30 och akademiker kan jag till någon del förstå att man fortfarande kan tro att det finns någon uppsida i att leva utan barn. Själv fick jag barnen efter 40 och facit framstår nu som mer uppenbart.
När man läser alla svar känns det onekligen som att båda sidor har sina för/nackdelar.
Några aspekter kring livet med barn som inte är lika självklara. Som förälder utvecklas man mycket och det går fort. Så illa tvungen att släppa fokus kring sig själv och tänka mer på sin omgivning. Ökad förståelse för människor runt omkring. Lär sig uppskatta det lilla här i livet, några tysta timmar i hemmet på kvällen? Hela regelverket kring konceptet tid ritas om, 1h har numera samma värde som 3 dagar hade innan. En 30 mins löprunda på morgonen känns som en golfweekend med kompisar:D Detta har givit mig nya perspektiv och gör att jag oftare stannar upp och känner lycka.
Småbarnsåren som såklart är tuffa (sömnbrist, rutiner osv) är en liten del. Själv har jag ett barn hemma och det är inte ofta jag upplever det begränsande, vi är 2 vuxna så vill den ena hitta på något är det sällan eller aldrig något problem. Vill vi göra något tillsammans finns det mor & far föräldrar som gärna är barnvakt en helg.
För att sammanfatta så har barn givit mig (utöver kärlek kring barn osv)
Tid, upplever att jag har mer tid nu än innan jag fick barn. Handlar såklart om att jag värdesätter tiden.
Få saker i livet är rätt/fel, finns alltid en gråzon. Har ni ej bestämt er så skaffa barn, ni skriver upp er på några tuffa år men efter det är det relativt smärtfritt. Att ångra beslutet behöver ni heller aldrig göra.
Jag tycker att ni ska skaffa barn. Jag tänker att det är få personer med ett stabilt förhållande och övriga sociala och ekonomiska resurser på plats som ångrar sig.
Öht tycker jag att det är ett märkligt sätt att se det på att man ångrar sina barn. Jag kan förstå att det finns omständigheter som man ångrar (fel partner, dålig ekonomi, etc) men när barnen väl är där är de väldigt självklara. Det är inte som att ångra att man flyttade eller skaffade hus eller nåt sånt. Dock, tycker man att det praktiska är väldigt tufft bör man bara skaffa ett barn. Som nån skrev ovan blir det tuffare när nr två kommer.
Tyvärr är egna barn inget man kan testa på, det är en helt annan sak med egna barn än andras. Ni får släppa på kontrollen och lita på att även ni kommer tycka att det är meningsfullt.
Fint att du delar dina tankar. Det fick även mig att tänka till. Jag har två barn som är 2 och 5 år som jag älskar över allt annat. Med det sagt så är igenkänningsfaktorn oerhört hög med dina tankar. Kände precis samma även om jag var något yngre än dig när jag hade dem, läs typ fram till sena 20 år.
Beslutet att skaffa barn eller inte är i mitt tycke snarlikt de flesta andra beslut med 2 viktiga undantag.
Påverkan på ditt liv kommer sällan eller aldrig vara större.
Det är mycket svårt, även om det i teorin är möjligt, att ändra beslutet att ha barn när du väl har skaffat dem.
Att fatta beslut är för mig ett spel med sannolikheter. Utfallet är oftast okänt men man försöker fatta ett så bra beslut som möjligt med den information som finns att tillgå.
Om vi utelämnar faktum i punkt 2 ovan så tycker jag valet barn/inte barn är rätt likt att välja livskamrat/inte livskamrat. Båda kommer påverka hur du lever ditt liv i stor utsträckning, ställa krav på att kompromissa mm.
Frågan är då om du fattar beslutet om att ha en livskamrat för att du är rädd att ångra dig/bli ensam eller för att du är kär och vill vara med den människan och är nyfiken på vilket liv ni skulle få tillsammans om ni försökte leva ihop. Vi vet när vi går in i ett förhållande att det kommer var a tufft ibland men vi gör det ändå. Vi går igenom tuffa perioder med vår partner ibland men ändå stannar vi kvar. Varför?
Fråga gärna nära och kära hur de upplevde att familjelivet skulle bli innan de skaffade barn och hur väl det stämde överens med deras verklighet efter. Både rent praktiskt (egentid, sömn mm) men också känslomässigt. Dvs hut värderar man dessa praktiska förändringar och hur trodde man att man skulle värdera innan barnen kom. Jag tror det är ytterst svårt att få en korrekt bild av familjelivet utom just i sin egen familj där man står just nu. Jag är till och med övertygad om att om jag skulle “tänka bort” de barn jag har nu och skaffa två nya så skulle jag inte kunna förutse det “nya” familjelivet med två andra barn…det kan bli helt annorlunda. Jag har heller ingen aning om hur mitt framtida familjeliv kommer se ut.
Det jag vill säga är att vi har extremt dålig information inför ett mycket viktigt beslut. Utfallsrymden är för stor. Så hur gör man då…
Som jag sa tidigare så har jag två barn. Varför skaffade jag dem? För att jag gradvis blev mer och mer nyfiken. Tillslut blev nyfikenheten större än önskan om frihet. Varför skaffar vi inte fler? Vi är inte nyfikna på hur det skulle vara. Varför ångrar jag just nu inte att vi skaffat något av våra barn? För att jag tycker att det är mer plus än minus och för att jag är nyfiken på hur vårt familjeliv ska utvecklas.
Om jag ska dela med mig av min rädsl både innan barnen och nu så är det att relationen till min fru ska förändras till det sämre. Barnen är ändå en parentes i livet och vi har dem endast till låns som min mormor brukar säga.
Det här är absolut ingen lätt frågeställning, samt högst troligt väldigt individuella svar. Då vi är ett ett ekonomiforum så tror jag den absoluta majoriteten håller med om att skaffa barn är nog det bästa sättet att pressa den egna ekonomin. Barn kostar pengar, i olika former (beroende på hur man räknar).
Men jag antar att frågeställningen är lite mer komplex än just den ekonomiska aspekten. Tror inte du/ni kommer få ett absolut svar på Er frågeställning. Men väldigt intressant och roligt at läsa input från de olika forum-medlemmarna.
Låt oss leka med tanken om att ni lever livet via DINK, i slutskedet av livet kommer det vara omöjligt för er att avgöra om det var rätt val eller ej. Ja, ni kan nog ha levt ett bra liv - men ni kommer aldrig ha möjlighet till att jämföra om det livet var bättre eller sämre jämfört med om ni hade haft barn med i bilden.
I vårt hushåll har vi två barn, fortsatt i småbarnsåren. Vi båda vuxna är relativt unga (i 30-års åldern). Det är absolut en skillnad på hur vi levde livet innan barn, håller med tidigare input - det är inte alltid lätt. Har dock aldrig önskat mig att vi inte fick barn, även i de tuffaste stunderna.
Kan dock säga såhär, jag skulle absolut inte se ner eller ifrågasätta ett par i vår närhet om deras beslut landar i att inte skaffa barn.
Det finns en del barn som är “jobbiga” när de är små, i olika bemärkelser. Barn är sinsemellan väldigt olika och de stereotypa bilder som ofta redovisas är inte alls representativa för alla barn. Det är ju oftast de som har väldigt knepiga barn som syns och märks mest. Normala barn är inte jobbiga på något mer väsentligt sätt.
Min bild är också att barnens “jobbiga” beteenden i en hel del fall beror mer på föräldrarna än på barnen. Om man förstår hur barnen fungerar och anpassar livet i övrigt till det blir inte problemen så stora. Om man däremot inte förstår att sätta gränser så att barnen inte vänjer sig vid att äta, sova eller leka på lämpliga sätt uppstår en massa jobbigheter som en konsekvens av det.
Ytterligare en dimension handlar om boendet. Idag är det ganska vanligt att bo med små barn i trånga lägenheter. Det kan förstås fungera bra men det ger inte så stora marginaler för jobbigheter. Jag sover själv på ett separat våningsplan. Ofta sover äldste sonen hos mig men det varierar lite. Om man inte har någon alternativ sovplats blir allt svårare.
Du bortser från att den period i livet då barn antagligen ger störst värde är efter 65 år.
Då kan man få hjälp på ålderns höst, man får barnbarn att leka med och inte minst känner man genom barnen en stor tillfredsställelse i att föra sitt arv vidare.
Är barn det ”enklaste” sättet att skapa meningsfullhet i livet? Eller kan man skapa lika mycket meningsfullhet genom att t ex ägna tid åt ideellt arbete? (Menar alltså inte att likställa de två, men att jämföra dem ur meningsfullhetsperspektiv).
Jag har barn, ångrar det ej men f**k me, jag vill skjuta mig varannan dag för att det är så tufft.
Har aldrig fått ligga så lite, haft så lite tid för mig själv och känt mig så allmänt missnöjd med tillvaron som nu men samtidigt är det nåt mäktigt att dela en blick med sin fru om att “nu kämpar vi på”. Som ett team. Lite som ett hemligt handslag, bara oss emellan. Men det är trist att konflikt mellan barn och vuxen hela tiden spiller över i vuxenrelationen. Hence, “aldrig fått ligga så lite”. Men min fina lilla familj är värd det.
Och klyschan är sann. Den kärleken man känner trots alla rent elaka grejer en barntrut kan häva ur sig är tung. Lägg dessutom till driften att vilja föra vidare generna. Att det inte stoppar vid en själv.
Sen håller jag med om det som skrivits ovan om att man blir duktigare på att förvalta sin egna tid och göra nåt vettigt av den, när den är begränsad och när det betalas av partnern med dennas tid. Då slösar man inte lika mycket och blir mer vaksam på vad man verkligen vill göra.
Jag röstar med lag “klart ni ska ha barn”. Jag har själv två, en som är fem och en som är två. Den äldsta var alltid så from och lätt, och när vänner började få barn parallellt och beklagade sig över hur jobbigt det är förstod jag och min fru inte alls klagovisan. Sen skaffade vi unge två, vilket blev en helt annan erfarenhet. Intensivare, skrikigare och betydligt mer krävande. Troligen på grund av en kombination av att inte få nervösa förstagångsföräldrars konstanta uppmärksamhet, ha ett syskon att hävda sig emot men också en annan person(-lighet). Vad jag vill ha sagt är att skaffa barn, åtminstone det första, kan vara relativt smärtfritt.
För egen del tycker jag att barn gjort livet mer värt att leva. Innan barn kände jag inte att det fanns jättemycket som lockade eller ting att ta sig för. Livet rullade mest på (jämna plågor), har rest och festat mycket och är mätt på det. Har inga direkta hobbies mer än ekonomi, teknik och utförsåkning emellanåt. Läste mycket och spelade datorspel förr, men den ådran finns inte kvar. Att få barn och se dem uppleva världen, ta med dem till badhuset eller stranden, se dem peka på änder och upprymt skrika “ANKA!” ger mig en glädje och lust som saknades innan barn. Sen hoppas jag att barn längre fram resulterar i barnbarn. Så om du inte ogillar eller verkligen inte vill ha barn tycket jag absolut ni ska köra på barn. Man ångrar sällan det man gjort, utan snarare det man inte gjorde. Lycka till!
Har två grabbar på 3 och 5 som är galet intensiva, dom går upp tidigt på morgonen och skapar allmänt kaos här hemma konstant. Det har varit och är en otrolig prövning, i princip varje dag, året om 24/7.
Med det sagt så finns det inget finare eller mysigare att se ett barn växa upp från BB till att dom börjar prata, umgås, dom får uppleva allt för första gången i livet och dom ser upp till dig som en superhjälte. Det är helt fantastiskt och överväger allt det där jobbiga med råge.
Jag har i stunder känt mig förtvivlad i sömnbrist och brist på egentid. Sen är jag en halvt introvert person, så den där egentiden är viktigt för mig. Som tur är har jag en sambo som är extrovert och hon fattar det, så vi jobbar med olika saker i föräldraskapet emellanåt, divide and conquer helt enkelt. För om du beslutar dig att skaffa barn så skulle jag säga att det absolut viktigaste i det är att du skaffar barn med en person du känner, litar på, älskar och att ni bestämmer er för att göra detta till 100% tillsammans.
Lycka till oavsett vad ni kommer fram till - det finns inget rätt eller fel i den här frågan, strunta i dom som eventuellt dömer er för era val i livet.
Jag har barn och det har alltid känts naturligt att en dag bli förälder. Med det inte sagt att det är lätt, eller passar alla. Diskussionen i tråden handlar mest om barnen, men det viktigaste är att vara överens med den som man skaffar barn tillsammans med. Vad vill du med ditt liv och hur delar du och din partner när ni väl har barn. Hur stabila är ni som människor. Problemen uppstår inte på grund av barnen, utan snarare föräldrarnas orealistiska förväntningar och frustration över att inte hinna, alltid vara den som…, inte samarbeta…
Svårt att jämföra kärleken till barnen, och glädjen att dela livet med dem, med något annat och jag skulle absolut inte vilja vara utan barnen. Jag skulle rekommendera er (som även någon tidigare gjort) att prata med någon neutral och utomstående och vara ärliga med era tankar och känslor - och känna lugn i det beslut ni tar = skit i vad andra tycker. Lycka till!
. Vågar du bjuda på lite metodik för att vända och vrida på frågan?
.
