Jag tycker att den bild du målar upp verkar överdrivet tillspetsad. Hur mycket “värde” barn ger varierar rimligen och är beroende av många faktorer. Däremot kan man nog lättare peka på nedsidan i att inte ha barn vid 65 års ålder. När man lever ett väldigt aktivt liv som yngre kan man sannolikt lättare inbilla sig att det är meningen med livet. Just när man blir äldre tröttnar man sannolikt på det aktiva livet. Man vill ta det lugnt och göra andra saker. I den fasen av livet blir skillnaden mellan vinnare och förlorare tydlig. Att vara vinnare behöver inte enbart jämställas med att ha barn men det är en väldigt tydlig plusfaktor.
Om man ska försöka skissa på “ett alternativt sätt att leva ett lyckligt liv” så stor jag att det kan handla mycket om att umgås mycket över generationsgränserna, att ha många vänner i olika faser av livet och att sätta värde på olika relationer. Det är ett ganska annorlunda sätt att leva än det som de flesta lever.
Jag tror att i vårt samhälle ska man skaffa barn för att man vill ha det (här och nu) och inte som något för framtiden, för att inte bli ensamma eller få hjälp på gamla dar. Hör idag allt oftare vänner, fd kollegor etc som inte är ensamma men som är ganska besvikna på att barn och barnbarn inte kommer på besök eller ringer, att de bivit någon form av swishautomat istället för någon som kom med presenter - kanske att de inte finns i det social familjesammanhang de hoppats på.
Själv var vi inte så planerande utan det blev när det blev (båda var sk spiralbarn) och barnbarn verkar dröja - vilket inte bekymrar mig
Ideellt arbete är en väldigt bred flora av saker och det gör det svårt att jämföra på det sättet. Jag föreställer mig att det du tänker på är saker som att hjälpa fattiga, knarkare, EU-migranter eller andra kategorier som det av ett eller annat skäl anses vara synd om. Jag kan inte själv se kopplingen mellan att göra de sakerna och att ha ett meningsfullt liv. Någon som är väldigt intresserad av att “hjälpa” kanske lättare skulle se en sådan koppling.
Poängen med barn, om vi nu pratar om meningsfullhet, ligger som jag ser det i att de tar bort mycket av ego-fokuset. Allt detta utsvävande i tramsiga bortskämdheter som lätt blir livets mening med tiden ersätts av fokus på mer basala saker. Det är lite som att göra lumpen. Istället för att sitta på någon bar i Barcelona med polarna ligger man plötsligt i gyttjan i någon skyttegrav och försöker lösa en uppgift. Lite på samma sätt är det med barn. Det behöver ju inte upplevas som en skyttegrav för jämnan men själva känslan av att jobba hårt för att lösa basala uppgifter finns där hela tiden. Att vara volontär på något härbärge för hemlösa är en annan grej och fungerar som jag uppfattar det mest som ett sätt att få känna sig god. Det behöver inte vara fel men det är något annat än skyttegravslivet.
Det är inte så viktigt, och kanske missförstod jag din ton. Men det är svårt att inte läsa in att du tycker deras val är ett misslyckande när du skriver ”mer och mer desperation i deras vurmande om den senaste exotiska resan”.
Nu tror jag att många som arbetar ideellt gör det för att vi ska lämna efter oss en jord/ett samhälle som är bättre än det är nu, det om något skulle jag kalla meningsfullt. Tror inte folk arbetar ideellt i föreningar och samfund år efter år för att de ska känna sig goda
Som jag skrev innan är ideellt arbete en väldigt bred företeelse. Om det nu skulle jämföras med barn uppfattar jag att det sannolikt handlar om aktiviteter där man tar hand om människor som är hjälplösa, som det är synd om på olika sätt eller liknande.
Jag har själv jobbat mycket ideellt tidigare men inte främst med sådana “hjälpande” saker utan mer utifrån en i grunden egoistisk agenda. Med det menar jag inte något dåligt utan mer att jag hittat vägar att kombinera mina hobbies med ideellt arbete.
Men det handlade väl om att skapa meningsfullhet i livet - då förstår jag inte varför det ska handla om att ta hand om “människor som är hjälplösa, som det är synd om på olika sätt eller liknande”.
Constancia_Johansson
Är barn det ”enklaste” sättet att skapa meningsfullhet i livet? Eller kan man skapa lika mycket meningsfullhet genom att t ex ägna tid åt ideellt arbete? (Menar alltså inte att likställa de två, men att jämföra dem ur meningsfullhetsperspektiv).
För många människor är det här med att “hjälpa fattiga” något som upplevs väldigt meningsfullt. Det är sådana aktiviteter som uppfattas som kärnan av “ideellt arbete”. Jag vill inte sätta mig till döms över det men är inte så intresserad av sådant själv, om det nu inte skulle handla om någon specifik kategori människor.
Väldigt talande fördelning i miniundersökningen - än så länge just ingen som ångrar sig oavsett beslut. Något ts kan ta med sig tänker jag. Människan är ju mästare på att anpassa sig, så det går fint att vara nöjd med tillvaron hur den än ser ut
Jag och min sambo är barnfria dink:are och det går inte en halvdag utan att vi njuter av det Känslan av att vara “vi mot världen” som flera har lyft i tråden känner jag väl igen, och tillvaron känns helt klart meningsfull, utvecklande och givande.
Det var inget svårt beslut för oss, men jag förstår naturligtvis att det kan vara det, inte minst mot bakgrund av att det är ett (i princip) oåterkalleligt beslut å ena sidan och ses som helt centralt för “ett vanligt liv” å den andra.
Ts lyfter också en oro för hur andra ska reagera om ni väljer att inte skaffa barn. Som flera varit inne på bör ni nog akta er för att låta andras förväntningar diktera era liv. Klyschigt, men ni har bara ett Personligen har jag inte behövt försvara mitt val i något sammanhang, men sen är jag man och över 30 vilket jag är säker på spelar stor roll här!
Men är det inte en åldersbias i det där? Det borde väl vara högre andel yngre som inte har barn och är man ung utan barn så leker livet, medan det kanske inte alls är lika spännande att vara medelålders utan barn när alla i ens bekantskapskrets är helt uppe i familjeliv med allt vad det innebär.
Det är ju konstant passande, fixande, tjafsande. Man är som en servitör på en stor bjudning med kräsna aspackade gäster… varje dag, år ut och år in. Den enda tiden man har för sig själv är typ nån timme mellan att barnen har somnat och man själv ska lägga sig och då är man alltför trött för att göra något annat än ligga apatisk i soffan och glo in i datorn.
Flera här som är inne på att det är ovanligt att ångra barn, men stämmer det?
Nu har jag inte läst någon metaanalys, men siffor jag sett nämnas i olika studier är 8%-17%. Att man inte riskerar att ångra att man skaffade barn verkar alltså vara en myt. Skulle tro att den lever kvar eftersom det är tabubelagt att prata om. Kanske är det till och med svårt att medge för sig själv, särskilt som de flesta som ångrar sig verkar uppge att de älskar sina barn. Jag tror alltså att man ska vara försiktig med att råda folk att skaffa barn utifrån just det argumentet.
(Ministudien här i tråden skulle i och för sig kunna tolkas som att om du är en person som hänger på RT så är risken att du kommer att fatta ett felbeslut låg. Skulle inte förvåna mig om det är sant )
Studierna är i vilket fall inget bra skäl att låta bli att skaffa barn. Att inte ta risker är också en risk. Att ångra något behöver heller inte vara en katastrof, för vissa handlar det kanske bara om att man i efterhand inser att ett annat val hade varit bättre. Svårt också att veta hur många av dem som ångrar sitt föräldraskap som hade ångrat sig om de inte skaffat barn. Vissa är kanske mer benägna att ångra sig i största allmänhet?
Jag var länge mycket emot att skaffa barn och sa exakt samma sak om att ingen öppet vågar säga att de ångrar det, att det är tabu osv. Jag var närmare 40 innan jag valde att skaffa barn till slut. Livet hade liksom gått på tomgång i några år och visst kunde jag fortsätta leva så men det blev ganska torftigt. Ville göra något helt nytt, gå in i ny fas, få en lite större mening i tillvaron så det blev att skaffa barn. Hade förväntat mig det värsta efter alla skräckhistorier jag hört så jag var beredd på fullständig tortyr i många år framåt. Kan dock nu efter ett antal år med barn säga att det inte alls blev så farligt som jag hade trott och barnen blev snällare och finare än jag ens vågat hoppats på. Jag har aldrig i vuxen ålder haft någon person i mitt liv som jag tyckt om ens i närheten av mina barn. Det är en helt annan nivå och så klart helt omöjligt att ångra något sådant. Barn är något mycket större än en fritidssyssla som tar mycket tid och kostar en massa pengar.
Det finns en podd “Barnfri” som tar upp att leva utan egna barn
Ett tema har varit “Att ångra sina barn” och i somras hade de ett avsnitt där de intervjuade en forskare inom detta https://barnfrihet.se/
Med risk för att skönmåla det stundtals utmanande småbarnslivet och en del uppoffringar men tänk att få in en ny person i livet som du antagligen kommer älska mer än du trodde var möjligt, och som älskar dig tillbaka.
För mig är det till stor del den känslan som väger upp de jobbiga stunderna också.
Har passerat 40 och har till skillnad från mina syskon inga barn. Har en bra relation till mina föräldrar, men den har inte utvecklats på samma sätt som gentemot mina syskon med respektive barn. Ingen sorg, men ankomsten av barnbarn har drivit förändring och glädje hos föräldrarna
Om avsaknaden av barn är ett val, eller konsekvens av att jag inte har en partner låter jag vara osagt. Konstaterar att jag generellt är ganska tacksam över min frihet och inte behöver tvätta nerkissade lakan mitt i natten.
Samhället är dock arrangerat för att människor ska skaffa barn, något som skapar snäva roller för de som väljer bort / inte kan bli gravida.
Jag valde inte att skaffa barn. Det var ett brinnande behov i mig. Jag har därför mycket svårt att tro att jag skulle kunnat bli lika lycklig utan barn.
Allra mest tydligt var det när jag bara hade ett barn. Jag kunde då känna att barn nr 2 saknades. Det var som om ett litet spöke fanns i rummet och väntade på att få komma till oss. När hon föddes blev jag hel.
Jag hörde någonstans att barn ger dig så mycket positiva saker i livet. Men samtidigt ger de så mycket oro och bekymmer att det tillsammans ger plus minus noll i ökad lycka.
Jag har ofta tänkte att störst möjlighet till lycka har den som är frivilligt barnfri. Därefter kommer den med barn och sist den ofrivilligt barnlöse.
Just tanken med vilken värld de kommer in i och skall leva i var en punkt jag tyckte var tuff med. Numera med två knoddar så finns knske inte den oron funderingen kvar på samma sätt. De är ju redan här.
Däremot så har det förändrat sig så att jag vill vara en bättre människa/förebild och allt vad det innebär.
Till TS;
Det som jag skulle förändrat eventuellt är att strax innan första barnet. (Vi kände till graviditeten) så köpte vi ett hus där det var/är mycket att renovera. Med facit i hand så skulle jag kunna gett mer för att minska på den bördan iom att jag behöver göra en hel del själv för att dryga ut kassan.
Måste dock ge att det är en annan känsla med boende eller att iordningställa huset då man gör det med glädjen om att förbättra för sina barn. Sjukt ballt när grabben på 3,5år kommer å vill bygga med pappa…<3
Större Ego tripp får man leta efter, lätt värt en inställd middag ellerresa.
Känslan av att vara “vi mot världen” som flera har lyft i tråden känner jag väl igen, och tillvaron känns helt klart meningsfull, utvecklande och givande.
Personligen har jag inte behövt försvara mitt val i något sammanhang, men sen är jag man och över 30 vilket jag är säker på spelar stor roll här!
)