Jag är ju nyfiken hur det ser ut ur ett livslopps-perspektiv. Att det kan suga rätt rejält under småbarnsåren kan nog de flesta hålla med om. Men det verkar ju bli bättre ju äldre barnen blir och livet är som bekant inte över vid 65.
3 gillningar
Frågan är omöjlig. Du borde formulera den annorlunda. Av många anledningar tror jag väldigt få skulle svara att de ångrar sina barn.
En anledning är att de barnen nu redan finns. Det är inte samma sak att ångra dem bort, som att inte vilja ha barn innan de fanns.
Jag förstår vad du är ute efter och jag tror det hade varit bättre om du formulerade den typ:
En nära vän är osäker på om hen vill ha barn:
Jag har barn och är inte säker på att jag hade rekommenderat hen att skaffa barn.
Edit: med det sagt så ångrar jag inte mina barn. Men precis som all andra föräldrar så insåg jag inte vad det skulle ”kosta”. Men. Kärlek kommer inte gratis. När man älskar är man alltid sårbar.
4 gillningar
Eftersom ni inte har någon inneboende längtan att skaffa barn och endast verkar fundera på det pga omgivningens förväntningar så skulle jag avstå om jag vore er. Man kan ha ett toppenliv med mycket mening utan barn också.
Själv har jag alltid vetat att jag ville ha barn. Har nu en treåring och ångrar inte barnet även om ordet ”ungjävel” uttalats ibland i barnets frånvaro. Det jobbigaste med att ha barn som jag upplever det är att tillvaron blir väldigt inrutad, att egentid måste planeras i samråd med partnern samt (kanske det jobbigaste) att behöva hantera ett barns starka vilja som vill nåt helt annat än du själv och ska fajtas om allt. Nu kanske inte alla barn är så men om man själv är tjurskallig är nog risken stor att man får ett barn som är det också. Det bästa med att ha barn är för mig kärleken man får och stoltheten man känner när man ser dem växa och utvecklas. Att få ta del av av vad som pågår inne i den lilla hjärnan är fantastiskt.
6 gillningar
Om du läser några klimatkurser på universitetet får du bättre underlag än den allmänna domedagskänsla som förmedlas i media. Jag vill inte därmed förringa allvaret i den nuvarande situationen men ändå peka på vikten av att bygga upp en mer nyanserad förståelse.
Det viktigaste vi kan göra nu är att bygga strukturer för att skapa en mer hållbar framtid. Att fortsätta att leva på som hittills och tänka att du “klimatkompenserar” genom att inte skaffa barn gör dig i princip jämställd med en nazistisk krigsförbrytare.
Om man som barn lär sig att leva på ett rimligt sätt så är det också en riktning som det är sannolikt att du kommer att följa i livet. Man kan naturligtvis titta på CO2-budgetar och ekologiska fotavtryck och konstatera att vi i Sverige släpper ut mycket mer än vad vi skulle kunna göra enligt någon “rättvis” teoretisk modell. Dessa modeller är just teoretiska och det finns ingen anledning att tro att världen kommer att utvecklas i en mer “rättvis” riktning.
1 gillning
I förlängning kan man ju också fråga sig om man ska leva singel eller tillsammans med någon, i alla fall för mig så innebär även det en massa inskränkningar på “friheten” och man får göra kompromisser ibland.
Fördelarna överväger nackdelarna (för mig) dock.
Beslut om att skaffa barn är såklart lite svårare att ta tillbaka än beslutet att skaffa en partner 
5 gillningar
Intressant tanke, skulle du kunna utveckla? Jag är själv “runt 30 och akademiker”, lite vilsen kring min riktning i livet och nyfiken på hur du tänker.
2 gillningar
Jag är inte riktigt säker på vad du menar exakt men jag kan försöka förklara.
När man läser i media blir man lätt mörkrädd. Allt håller på att gå åt helvete på en massa områden. Kanske kommer allt mitt sparande inom kort att bli värdelöst bara pang bom, mitt hus bli översvämmat, mina barn få svälta och Sverige översvämmas av mörkhyade “klimatflyktingar” som plundrar landet. Den här bilden är kanske dramatisk men jag uppfattar att det är fullt möjligt att tolka läget ungefär så.
Den verkliga bilden är att vi har satt igång en rad processer genom för stora utsläpp.
Processerna samverkar i sin tur med naturens egna förändringar, t.ex. gällande solstrålning. Dessa processer verkar långsiktigt och leder till stora förändringar. Det handlar alltså inte främst om dramatiska förändringar här och nu. Att extremväder ökar är en sådan förändring men det är iallfall i Sverige en förändring som går att hantera. Att “stora katastrofer” inträffar är alltså för Sveriges del främst ett resultat av dålig politik. Det handlar t.ex. om hur skogen sköts och hur städer planeras. I en del andra länder i världen är förändringarna större och betydligt mer “här och nu”. Huvuddelen av de människor som drabbas där kommer inte att bli “klimatflyktingar” i Sverige. Att vissa delar av överklassen vill söka asyl här är möjligt men “klimatflykting” är i dagsläget inget som erkänns av några konventioner alls.
Det går att uppfatta resonemanget ovan som “egoistiskt” och fokuserat på Sverige. Det kan ses som felaktigt, omoraliskt och så vidare. Just när det gäller att skaffa barn uppfattar jag dock att det är förhållandena i Sverige som är det centrala. Att tänka sig att framtidens människor ska lida så hemskt av att läsa i tidningen om händelser i andra länder att det är bäst att inte skaffa barn idag framstår som lite konstigt.
Det som är centralt idag är att ställa om, alltså att sluta med beteenden som leder till höga utslöpp samt att anpassa, alltså att bygga samhället (och det egna hemmet) på ett sätt som gör det mindre utsatt för klimatförändringens konsekvenser. Det är både lämpligt och rimligt att göra de förändringarna tillsammans med barn. Det är till och med lättare att göra då. Den här extrema överkonsumtionen som vissa ägnar sig åt är mycket kopplat till att inte ha barn utan leva fritt. Det är jätteroligt att resa jorden runt, ta en drink i Singapore och sedan åka vidare till Australien och spela en runda golf, sedan flyga till nästa ställe där man kan dyka lite och leva livets glada dagar. Den typ av slösaktig livsstil som kan kopplas till valet att inte ha barn är alltså ett direkt hot mot planeten.
Sedan kan man vända och vrida på de här frågorna i oändlighet. Om vi tänker oss att ingen omställning sker så kan vi få typ 6-8 graders klimatförändring vilket leder till att stora delar av den mänskliga civilisationen upphör att finnas till. Det är fullt möjligt att det kan hända men det framstår inte som något huvudscenario. Vi behöver utgå från scenariot att “klimatkrisen” är något övergående, helt oavsett hur det i praktiken går. Med övergående menar jag nu att det är något som har stabiliserats om typ 100 år. Jag menar då inte att utsläppen ska ha minskat om 100 år utan att hela processen att minska utsläpp och anpassa samhället har stabiliserats. Det är fullt möjligt att den processen även kommer att innebära att delar av jorden inte längre kommer att vara beboeliga i vanlig mening.
1 gillning
Jag har en sex-åring och jag ångrar henne inte! MEN om jag fick göra om det så skulle jag skaffat barn med en kompis och redan på förhand bestämt ett varannan-vecka liv. Kärleksrelationer kommer och går men en kompisrelation kan överleva hela livet.
2 gillningar
Låter kanske krasst och även en smula cyniskt. Men en sak bland många att ha i huvudet när man funderar på att skaffa barn är om man kommer att kunna få någon form av avlastning.
Föräldrar,svärföräldrar och nära vänner. Hur ser och tänker dessa viktiga människor om era planer på att skaffa barn. Nu finns det inga garantier, men det är så otroligt värdefullt och viktigt med avlastning och egen tid. Inte minst för dig och din partners gemensamma tid och återhämtning.
För mig och min fru var småbarnsåren tuffa med obefintlig avlastning. Svärföräldrar bor i annat land. Föräldrar till åren och krassliga. Orkade inte hjälpa till i den utsträckning som hade varit guld värda. Så när man var som mest sliten och utmattad så ville man ärligt bara ringa till kommunens socialtjänst och säga att man dumpar barnen vid entrén.
11 gillningar
Det hjälper om man har tydliga regler och är konsekvent från början.
Barn=skitjobbigt
Barnbarn=underbart
Livet hade varit tråkigt och meningslöst utan dem.
Är 50+ utan barn och visst är det en period när kompisarna var helt chokade med barnen när man fick skaffa nya kompisar. Typ i 30 års åldern. Å andra sidan utökade man bekantskapskretsen så net net positivt.
Men jag skulle säga tvärt om i vårt fall. Vi är säkrare på att det blev rätt för oss (alltså utan barn) idag än vi var när vi var 35-40.
Den stora faran - tror jag - ligger i att man fortfarande inte ser det som ett val man faktiskt har. Att man skaffar barn lite på autopilot typ för att man förväntas, för att partnern vill, för att kompisar envetet frågar en ”ska inte ni” med ett litet snorigt barn på armen 
9 gillningar
Jag kan hålla med om en del av det som skrivits här. Avlastning är väsentligt. Ur det perspektivet kan det vara en nackdel att bli föräldrar senare i livet. Min sambos föräldrar bor i ett annat land och mina egna föräldrar är i 80-årsåldern. Mamma hjälper till en del och sedan har min sambo en dotter sedan tidigare som nu är i 20-årsåldern. De båda hjälper till emellanåt.
Den faktor som det hittills inte skrivits så tydligt om är frågan om att leva med partner eller att leva själv. För min del är det väldigt centralt att leva med en partner och min partner är också konservativt lagd. Att hon skulle “sjappa” av någon lättvändig nyck har jag svårt att tänka mig. Jag skulle förstås överleva bra ändå men livet skulle bli markant annorlunda om jag skulle ha två barn själv, även om det skulle vara varannan vecka. Allting skulle bli betydligt jobbigare på en mängd sätt.
Jag menar alltså inte att människor generellt skulle skilja sig av lättvindiga nycker men mycket av tillvaron i väst bygger på bortskämdhet och bekvämlighet. Det är det som är själva anledningen till att barn kopplas till “jobbigheter och problem”. I en mer traditionellt orienterad kultur skulle det inte se ut så. Kopplat till det är det också vanligt med skilsmässor just under “barnfasen” i livet. Det är knappast något som har med “barnens jobbighet” att göra utan med föräldrarnas omogna inställning till livet. Hela idén att allt i livet ska vara lätt och roligt och handla om att förverkliga sig själv är alltså omogen och banal.
En annan faktor handlar om karriär. Om man är två personer som båda har “höglöneyrken” där man förväntas vara tillgänglig 24-7 och ha jobbet som främsta prioritet hela tiden så blir barn ett problem. Det är alltså inte barnen som är det egentliga problemet utan helt andra saker. Om man är “rik och högavlönad” och vill leva ett lyckligt liv med familj är ett grundtips att gifta sig med någon som inte är “rik och högavlönad”. Det är bra att kunna gå ner i tid, prioritera familjen framför jobbet och ha en arbetsgivare som anser detta vara normalt och inte något tillfälligt som ska gå över inom 1-2 år.
Jag står alltså fast vid att den upplevda kombinationen av barn och jobbighet för det mesta är ett hittepå-koncept som beror på felaktiga val av föräldrarna i andra delar av tillvaron. Sedan är många väldigt inlåsta i sina idéer om hur allt ska vara. Inte sällan lever man i en värld där alla runtomkring är typ formgjutna i silikon och tankemässiga kopior av varandra. Det är självklart att allt ska fungera på ett visst sätt.
4 gillningar
Jag kan förstå det här tänket men uppfattar det som överdrivet egoistiskt. Det centrala när det gäller barn är att skapa och upprätthålla trygga relationer. Att tänka sig att relationer ska vara någon sorts förbrukningsvara och barnen något man kan ha kvar är inte något bra sätt att ge barnen en trygg uppväxt. Med det här resonemanget blir det ungefär som att barnen är någon sorts husdjur som finns där för att de ska vara till nytta för dig.
1 gillning
Hej @JesseX !
Jag uppskattar verkligen helheten i ditt resonemang men att koppla en slösaktig livsstil med mängder av flygresor etc till att vi inte har barn är väl en ett otroligt långsökt resonemang? Vi har trots allt lite andra val i vårt barnlösa liv än att resa…? 
6 gillningar
Jag planerar inga barn, är 35, kvinna och ingenjör.
(För statistiken för tråden, får känslan av att det är mest män?)
Men en sak jag överväger om några år, är att vara stödfamilj. Det finns många barn som föds in familjer utan ekonomiskt och intellektuellt kapital att ta hand om dem. Att vara stödfamilj kan innebära att du tar hand om ett barn i en svår situation ett par dagar i veckan. Du blir kanske den person som lyckas hjälpa en människa till ett bättre liv genom att vara en stabil punkt, kanske den som har tid och ork att visa hur viktig skolan är, kanske den som kan visa en person vad alla växter i skogen heter, som aldrig annars fått komma på utflykt.
Det tror jag kan vara givande och meningsfullt.
Både personligen och för samhället.
Kanske något för ts att överväga?
15 gillningar
Bra poäng. Jag hoppar över min Australienresa och minskar därmed världens koldioxidutsläpp med ca 1.1864407e-10.
(Förutsatt att min flygstol kan utnyttjas av nån annan, den minskade kapitalinsprutningen från min resa inte motverkar grön omställning och att jag inte konsumerar något annat istället.
1 gillning
Visst har man det men för många är just en mer ”glamorös” tillvaro med spännande resor, restaurangbesök, golf, jakt och sådana saker själva sinnebilden av hur man vill leva utan barn. Sedan har ju inte alla råd med att göra allt det där varje dag men här på forumet är det ju relativt vanligt.
Om vi istället skulle tänka oss en minimalistisk alternativ tillvaro i någon stuga i Norrland så vore allting förstås helt annorlunda men jag tror inte att man normalt avstår från barn för att man vill leva så.
Ofta kan valet att inte ha barn också kopplas till en karriär av mer avancerat slag. Där kan det inte sällan ingå en betydande mängd resor.
Absolut. Du har förstått poängen 
2 gillningar
Precis så. Här väntades det till efter 40, kanske inte att rekommendera men hade inte riktigt en tanke på barn innan dess.
Men nu är det så underbart att det inte går att beskriva, förstår inte att jag väntade. Livet har fått en helt annan dimension. Det absolut bästa som hänt mig och jag är så tacksam för allt. Utan övertoner.
Ett tips är att frysa ner ägg för att ha lite valfrihet, dock inte vänta för länge.
2 gillningar
Extra roligt exempel det där med jakten
Jag tror nog att du fokuserar för mycket på en delmängd av människor som inte skaffar barn. Visst finns den gruppen, men människors drivkraft att inte skaffa barn varierar ju. Precis som deras värderingar, syn på klimatet och politiska hemvist varierar.
De exempel du tar upp har möjligen mycket mer med folks plånböcker att göra än varför de inte skaffade barn.
Vi utan barn har ju precis som ni andra en bred uppsättning värderingar som styr olika aspekter av våra liv… 
1 gillning