Olycklig i livet och funderingar på barn

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
1

Kanske märklig tråd för många men är tvungen att skriva av mig om någon varit eller är i samma situation.

Har sedan 10 år tillbaka en jättefin sambo som jag bor med i en fin hyresrätt och vi har haft det jättebra. På senare år har mycket hänt i våra liv och även om vi fortfarande håller ihop så har livets svåra stunder gjort oss mer olika och prioriteringarna skiljer sig allt mer åt, vilket jag är ledsen över.

Hon har förlorat båda sina föräldrar och senast sin far för ca 3 år sedan på ett väldigt tragiskt vis som har tagit hårt på oss båda. Min egna mor gick bort i cancer för ca 6 månader sedan och jag har inte heller någon kontakt med min far sedan 14 år tillbaka i tiden som inte vill veta av mig.

Vi är nu 33 år gamla och stressen för barn för hennes del har börjat bli påtaglig, medans min inte alls finns där. Vi har båda pratat om det och kommit fram till att vi ska vänta, problemet är bara att medans hon är redo när jag är redo själv, så känner jag att jag inte alls där och drömmer om barn som läget ser just nu vilket jag även sagt. Jag är dock säker på att jag någon gång vill ha barn.

Ingen av oss har haft syskon då vi båda är ensambarn och har inte någon som helst relation till barn över huvudtaget egentligen, men vi båda vet att vi vill ha barn.

Vi båda sparar pengar varje månad och har det bra ekonomiskt, sambon är mer slösaktig än mig själv som nästan fått ett beroende av att spara ännu mer pengar för att se dom växa sedan min mors bortgång då vi var som bästa vänner, det är min enda lycka just nu känns det som.

Våra vänner har skaffat barn och vi är glada för deras skull, men om vi själva skulle skaffa barn har vi ingen som helst hjälp med barnvakt eller liknande om vi skulle behöva, vilket gör min tanke med att skaffa barn ännu värr.

Nu till frågan: Ni som har barn, är ni lyckligare nu än innan ni skaffade barn? Jag är en person som alltid levt för att känna mig behövd, som jag tydligare kände när min mor levde, då vi var som bästa vänner.

Jag känner just nu en väldigt stor meningslöshet med livet och det är inget som kan få mig lycklig trots hjälp från psykolog, en väldigt fin sambo och båda med en god ekonomi som inte är en bidragande faktor i det hela.

Kände jag var tvungen att skriva av mig då jag antar det är ett rop på hjälp innerst inne eftersom jag inte känner att detta kan vända till något positivt just nu.

Samtidigt är jag stressad av tanken att det generellt sett går för min del (förhoppningsvis) att skaffa barn upp i senare ålder, så blir det allt svårare för sambons del ju mer åren går.

Dela gärna mer er, det hade betytt mycket för mig.

Mvh.

14 gillningar
2

Tror den glädje man kan uppleva med barn måste bottna i ens egen glädje. Du måste nog ta tag i livet i övrigt om barn ska bli bra.

30 gillningar
3

Ja, utan tvekan.

Kanske för att det känns som att ni står och stampar? Det kommer aldrig komma något perfekt tillfälle att bilda familj, så låt inga såna tankar hindra dig.

24 gillningar
4

Barn är en enormt stor fråga att inte vara överens om. Det är svårt att vara känslomässigt beredd på allt vad det innebär också.

Jag vill dock råda dig till att inte vänta alltför länge, då tidsramen för din dam att skaffa barn blir mindre och mindre. Det vore alltså extremt tråkigt för henne om du vill vänta ex antal år och sen säger att du inte vill.

Öppen kommunikation om det är nyckeln, tillsammans med Ärlighet, lyhördhet.

Det är stora beslut. Livet ändras. Om jag är lyckligare nu med barn än förr utan? Vet ej, jag är iallafall väldigt lycklig på ett annat sätt idag.

Jag är otroligt glad över att jag har barnen och ångrar ingenting.

Det är dock inte heller fel att inte vilja ha barn, alla är olika.

23 gillningar
5

Jag tänkte i 33 år att jag inte ville ha barn, bara för att ändra mig för sju år sen.
Om jag är lyckligare nu? Ja, mycket tack vare glädjen och meningsfullheten som kom med barnet, men även att det inte riktigt längre finns tid att grubbla över meningen med livet och sånt då det inte finns tid.

Att inse att jag ville ha barn var dock inte helt okomplicerat, många runt om kring skaffade barn och jag kände att det kanske var något jag missade, att det var något man borde göra. Var inte helt lätt att sortera bland allt det där, men på något sätt kom jag fram till ett svar som var mitt eget och inte bara en reaktion på allt som hände runt om kring.

9 gillningar
6

Jag kände precis som du gjorde för vi hade nått alla ekonomiska och övriga mål redan vid 30. Se inte barn som lösningen för om du inte mår bra nu kommer det knappast bli bättre av sömnbrist, bråk och tjafs om vem som bytte blöja sist osv. Vänta tills du är 110% redo och säker på att barn är kompatibelt med er önskade livsstil.

5 gillningar
7

Du måste bestämma dig för om du vill ha barn med din sambo. För i så fall är det dags ganska snart.

Forskning visar att man inte alls blir lycklig av att skaffa barn, snarare försämrar det livskvaliteten under ganska många år. Men om det är det man vill så kommer man att finna mening i det ändå, och tycka att uppoffringarna var värda det.

Det finns en podd som heter barnfrihet. Du kanske ska lyssna på den och se om det är något du kan identifiera dig med. Och kan du inte det så får du komma till ett beslut.

Indirekt så funderar du ju på om du inte möjligtvis kan skaffa barn med någon annan i framtiden.

16 gillningar
8

När man skaffar barn uppstår det en ny mening, och en massa tid går åt till att bara få allt att gå runt. Det blir ingen tid kvar att fundera över meningen med livet. För en del blir det frustrerande, medan andra finner mening och ro i detta. Tycker du om rutiner?

13 gillningar
9

Jag får känslan av att sorgearbetet efter din mors bortgång inte är klart.

17 gillningar
10

Är ingen bra ide och fråga folk om de blev lyckligare med barn. Är extremt individuellt. Sedan låter det som en osäkerhet från din sida. Vilket gör denna fråga ännu farligare. Går du efter vad andra säger, istället för vad du känner. Så kommer du bara bli olycklig.

Du måste riktigt känna efter var du står i barn frågan. Om det passar dig och binda upp dig så. Att dina behov alltid kommer i andra hand när du har barn. Eller värnar du för mycket om den frihet man har utan barn.

Bara du kan svara på detta.

6 gillningar
11

Som många andra sagt är detta väldigt individuellt, jag har träffat på flera personer som gjort ett aktivt val att inte skaffa barn. Många i min närhet säger att livet innan och efter barn är två helt olika tillvaron som
inte riktigt går att jämföra. Min fru och jag träffades förhållandevis sent, när vi var mellan 35 och 40. Vi har försökt få barn, även med IVF, men det har inte gått vägen och innebär en sorg för oss. Jag vill inte råda dig hur du bör tänka, jag bara konstaterar att det blir svårare ju längre du väntar.

7 gillningar
12

Först och främst, tack @Maskinen54 för att du delar med dig och ber om hjälp. :heart:

Du har fått en hel del kloka inspel ovan och jag håller med många av dem. Mitt eget inspel låter så här:

  • Problemet är större än problemet

Dvs. jag tror inte det här handlar om barn egentligen. Vi kan komma med massor av kloka saker om barn, men det kommer inte göra någon större skillnad. Jag tror spontant som @sns nedan att sorgearbetet inte är klart.

Om du är sugen så kan jag rekommendera och koppla samman dig med några personer som jag upplever är duktiga terapeuter. Jag vet även några bra retreats som gjort skillnad för mig och andra. Hojta till i så fall.

Avslutningsvis, bara det att du delar med dig och pratar om frågorna är ju ett steg på vägen att komma ur det. Min tes är ju att dessa händelser många gånger ska försöka lära oss något. :people_hugging:

30 gillningar
13

Rekommendera det Jan föreslår om terapeuter. Vet från erfarenhet att även om man resonerar rätt osv. Tycker man hanterar det bra. Så hjälper det att prata med någon om det och bearbeta det.

Det kan bli jobbigt. Du kan behöva gråta. Men det är en del av processen. I längden så blir det bättre.

4 gillningar
14

Beklagar det som hänt i ditt liv.
Mitt svar/råd kanske är båda ni faktiskt väljer det ni tycker könns rätt för er.

Har mött en del kvinnor i mitt liv som genom press utifrån skaffat barn och sedan faktiskt känt att det ej var riktigt “rätt” och om de hade levt om sina liv så hade de valt att följa sin egna instinkt jag tror det är av stor vikt att man faktiskt i så stor utsträckning i sitt liv faktiskt funderar vad man själv vill och ej vad man tror att omgivningen vill att man ska göra.

Samtidigt om du väljer den “barnfria” vägen medans din partner vill ha barn så skulle jag nog säga att det bästa för båda är att ni splittrar annars finns den där risken att antingen du eller hon kommer leva med ett visst agg mot varandra då den ena partnern ej fick sin dröm uppnåd (hon vad gäller barn)

5 gillningar
15

Livet blir absolut både bättre och roligare med barn. Jag förstår inte riktigt er tanke med att vänta. Vänta på vadå liksom?

Barn är sinsemellan väldigt olika. Vissa barn är mer krävande medan andra är lätta. Utifrån din beskrivning tror jag att det vore en klar fördel att ha lättare barn. Du kan förmodligen bedöma förutsättningarna hyggligt väl. De flesta diagnoser går i arv och jobbigheterna är ofta kopplade till diagnoser.

Att man som man inte känner någon stor längtan efter barn skulle jag säga är normalt. Det där med att göra barn till målet med livet som ung är enligt min erfarenhet främst en kvinnlig grej. Undantag kan förstås finnas.

Om ni vill ha barn så kommer det sannolikt att lösa sig. Om ni har försökt en tid utan att lyckas kan ni göra IVF. Första omgången är skattefinansierad. Om ni inte har några direkta problem så kommer ni att få barn med IVF.

Sedan finns det en djungel av metoder för de som har problem. Det går alltså att lösa även då men blir krångligare och även dyrare. Notera här att ålder inte är ett problem utan att vi pratar om ett vara infertil, ha dåliga värden etc. Sådant påverkas av ålder men ni är inte i närheten av någon uppenbart besvärlig ålder. Om man inte uppfyller en del medicinska krav får man inte göra IVF i Sverige. Det kan exempelvis handla om stor övervikt.

Jag skulle inte tveka direkt när det gäller att skaffa första barnet. Såsom jag förstår din beskrivning skulle barnet kunna bidra med ett nytt fokus i livet. Barn är bra på det. Med mycket kärlek kommer det att gå bra. Sedan blir nästa fråga om det är en bra idé med flera barn. Den frågan tycker jag att ni kan skjuta på.

Skillnaden mellan ett barn och inget barn är stor men ”kostnaden” ändå hanterbar. Är man två vuxna som engagerar sig kan man fortsätta träffa kompisar, ägna sig åt hobbies etc. Med flera barn blir det svårare att stå kvar med ena foten i livet innan barnen. Det är förstås fint att leva för och med barnen men det blir på något sätt mer definitivt.

Att besöka en terapeut, som andra föreslagit, kan säkert vara ett bra första steg. Det kan vara bra för att hitta rätt i livet. Det är bra med en viss stabilitet innan barn kommer in i bilden.

3 gillningar
16

Jag tror att det för många är svårt att vänta på att det ska kännas helt rätt eller på att man ska tänka sig fram till det. Tror det är hög risk att tiden bara går utan att säkerheten infinner sig och att man mår dåligt i obeslutsamheten. Sånt riskerar också
att sänka en i övrigt bra relation. Har flera vänner som hamnat snett här.

Du skriver att du vill ha barn , om det känns hyfsat säkert att det är med din partner du vill leva så tror jag chansen är väldigt hög att det blir bra om du kastar dig ut.

Jag befann mig i lite liknande (känslo)läge när jag var i din ålder. Jag valde föräldraskap och det är kanske mitt livs bästa val.

Lycka till och tack för fin delning!

9 gillningar
17

Har ni möjlighet att vara barnvakt? Exempelvis åt vänners barn. Det kan vara ett sätt att testa på hur ert samspel blir både mot ett barn och mellan er som par när ett barn finns i bilden. Alternativt besöka en öppen förskola tillsammans (prata med personalen före).

I övrigt har många skrivit kloka saker. För egen del ger barn en större klangbotten i livet. På ett djupare plan ger det mig mening och lycka. På ett ytligare plan är det skitjobbigt, med saker du måste göra, köpa och känna. Så det är dubbelt.

Om ni tror på er gemensamma framtid skulle jag satsa på barn inom en snar framtid med tanke på kvinnans biologiska klocka och er ålder i förhållande till barnens framtida ålder. Men gör i så fall barnet en tjänst. Jobba igenom era jobbiga känslor så att ni är balanserade när väl barnet kommer. En sak jag verkligen skulle rekommendera dig som man är att prata igenom med din partner vad hon förväntar sig av dig. Så att det inte finns outtalade krav på vem som gör vad. Det är lätt som man att omedvetet skjuta över allt ansvar till kvinnan i babyåldern. Vilket kan vara en grund till konflikt, som skapar onödig stress.

Jag hoppas dessa inspel gett lite tankar. Lycka till.

5 gillningar
18

Det är jobbigt med barn, så att skaffa barn för att må bättre psykiskt eller för laga sitt förhållande är inte en bra ide.
För övrigt är det ju helt fantastiskt.

4 gillningar
19

Barn? Kör. Ångrar varje dag att jag inte skaffade mina två tidigare. Var ca 33 när jag skaffade första och 35 andra

Ljuset i livet. Är man beredd på att det kan vara väldigt intensivt ett par stunder så är det det bästa jag gjort

15 gillningar
20

Jag ge en vinkel i ämnet.

Jag var rädd för att skaffa barn. Rädd om jag skulle klara av att vara förälder, rädd för att mina barn skulle då sjukdomar, rädd för att jag skulle delvis behöva tappa delar av mitt liv.

När barnet väl kom på BB försvann mina rädslor. Jag blev pappa direkt och tog mitt ansvar. Jag kan tycka det är konstigt, men för mig försvann räddslorna och jag sögs in i föräldraskapet direkt.

Vi har intr haft någon möjlighet till barnvakt så mycket under de år som vi haft barnen nu. Det har varit 2-3 ggr per år som någon ställt upp av vänner för att vi ska få gå på middag. Och då har vi fått skynda oss hem sen när vi är klara.

Så, vi har inte haft tiden alls för varandra som innan. Det är först nu som vi kunnat göra saker för oss själva individuellt på en mer regelbunden basis, och att barnen är lite större så mab inte behöver övervaka på samma sätt.

Jag är glad över att skaffat barn. Det ger en glädje som är på ett annat plan. Åt andra sidan så är jag längre bort från vänner, och vi har mindre tid för varandra som par.

Jag tror jag kunnat bli lika lycklig iaf kortsiktigt (10 år) utan barn, men jag kan inte resonera hur det skulle vara om 20+ år.

12 gillningar