Det ter sig som att du i mångt och mycket har besvarat dina egna frågor.
Vad gäller lycka, tror jag att du bör tänka i andra banor. Att fatta beslut eller leva sitt liv enkom för att maximera sin lycka kommer du alltid i slutändan att misslyckas med. Hedonism har sedan länge utdömts som meningslöst. Kan det vara därför du finner att ditt liv känns meningslöst?
Ban kommer inte göra dig lyckligare, och att skaffa barn för att bli lycklig är verkligen inte en strategi att rekommendera.
Med det inte sagt att du kommer att känna lycka över att du har barn. Själv har jag tre stycken och känner stor lycka av dem, men det är inte barnen som gjort mig lycklig. På vägen har dessa tre aktiverat hela känslospannet
Jag har själv också valt att inte alltid ta den enklare vägen genom livet vilket förstås varit oerhört obekvämt stundtals. Lyckan har förstås inte varit på topp då, men livet har kännts meningsfullt.
Jag är själv i en liknande situation och ålder. Är ensambarn och föräldrar döda eller utan kontakt.
Har genom mitt liv kännt en viss ensamhet och önskan efter att bilda en familj har kännts extra viktig då jag upplevt att jag saknat detta även om jag har haft en jättefin kärleksfull uppväxt.
Jag tror lite såhär. Att skaffa barn om man inte vill det är bara dumt. Har själv två stycken och det är skitjobbigt (och helt fantastiskt mysigt och roligt)
Att få barn ger en massor av nya perspektiv på saker och ting, bla ens relation med sina egna föräldrar. Prova att bearbeta /ge sorgen lite mer tid och se vars dina tankar för dig vidare.
Det går att leva ett fantastiskt värdefullt och givande liv utan barn också.
Kanske kan ni se över möjligheten att frysa in din tjejs ägg ifall ni vill vänta?
Du kanske har en depression?
Det är vanligare än man tror.
Skatta din hälsa med screenigstest
Ingen kan berätta för dig hur det blir för just dig att få barn. Men all lycka som man knyter till yttre omständigheter gör en potentiellt sätt mycket olycklig. Lycka bör vara oberoende av yttre omständigheter (barn, jobb, hus, vovve, även föräldrarnas vara och icke vara osv).
Däremot bör du som tidigare skrivits kontrollera om du har klinisk depression. Först och främst bör det hanteras. Det är det primära. Och du bör prata med din sambo om allt detta om du inte redan gjort det.
Jag kan tipsa om boken “Learned Happiness”. Den har också självtest för deppression, och annat.
Det var en ögonöppnare för hur mitt tänk påverkar mitt välmående. Jag upptäckte saker jag behövde förändra i mitt beteende och hur jag formulerar mina tankar, vad jag fokuserar på osv.
Dock så är det ingen bok som hjälper mot sorg av bortgångna föräldrar. Det är något som behöver bearbetas, och det tar tid. Ibland får man anfall av sorg många år efteråt, men det är okej. Det är en del av livet som ej går att undvika.
Helt klart. Hade ingen vidare barnlängtan innan hon kom, men det var kärlek vid första ögonkastet när hon föddes.
Min dotter är några månader nu och kom till efter en fjärde ivf behandling. Jag rekommenderar alla att inte vänta. Det är tyvärr inte en grej för många att man i 30 årsåldern ligger några gånger och blir gravid direkt.
Rungande ja! Och hade sambon inte önskat barn hade jag lämnat relationen omgående.
Barn behöver massor av kärlek, pyssel, tid, tålamod och omtanke så du kommer garanterat vara behövd om ni skaffar barn.
Du och sambon måste prata mer om vad ni vill och bestämma när ni ska våga satsa eller om ni ska gå skilda vägar. Hon har inte samma möjlighet att vänta och behöver även tillräckligt med tid att hitta någon annan hon vill ha barn med.
Du är säker på att du vill ha barn och måste nog bestämma dig för om du vill ha barn med din nuvarande sambo. Om du vill det börjar det bli dags.
Jag har alltid, sedan jag var väldigt liten, vetat att jag vill ha barn. När jag var 25 gjorde jag en tjej med barn men hon ville inte ha barn med mig. Det tog många år innan jag ens kunde tänka tanken att skaffa barn med någon annan och då var det för sent.
Jag är ledsen för det ibland men tänker inte på det jätteofta.
Jag var verkligen olycklig för det länge, mest för att hon efter det som hände inte ville fortsätta våran relation och inte heller ville ha någon kontakt.
Det kommer alltid att vara en sorg för mig men jag har ändå fått ett bra liv.
Om du vet att du vill ha barn och hon vill ha barn med dig så tänk igenom det innan det är för sent. Jag kunde inte göra något, men det kan du!
6 månader sedan din mor gick bort så är det fullt rimligt att vara olycklig. Var du olycklig innan det hände också?
Jag tänker att ni kan prata hemma och säga att ni ger det tex 5 månader till eller annan tid där ni inte pratar om att skaffa barn så du hinner landa lite i din mors bortgång.
Bortsett från ovan och för att svara på din fråga så är barn det bästa som hänt mig trots att jag är väldigt sifferstyrd och vill ha buffert till mina hängslen och livrem. Läskigt beslut men värt att ta. Frugan var även i mitt fall några steg före tidsmässigt men jag bestämde mig för att kasta mig ut och lösa det under fallet så att säga. Bästa beslutet någonsin när man ser tillbaka på hur ett annat agerande från mitt håll kunde gjort att jag suttit här med några hundra tusen till men utan fru och barn. När du skrev att ni har ekonomin under kontroll känner jag bara kör. Barnvaktstjänster går köpa liksom städ av hemmet mm. Slår vad om att ni kan starta en lokal facebook grupp där man hittar några likasinnade par och tar hand om varandras ungar ibland för att komma loss lite.
Försök tänka att du snabbspolar 10 år, 20 år, 30år. Var/hur ser du dig själv? Det är några få år i början som är tunga o logistikiga, sen blir de mer självständiga.
Så många kloka svar här ovan.
Det som står ut för mig i din text är att du är rätt tydlig med att du vill ha barn, att det är nått som skulle passa bra med vad som får dig att må bra (ha ett tydligt sammanhang och att du känner mening när du får ta han om andra) du skriver även att ni har en bra och stabil relation. Verkligheten med barn är ju isf att det är nu som är nu, det känns ju såklart lite som att hoppa från en klippa och ångerrätten är ju obefintlig. Men du är ändå tydlig med att det är en klippa du vill hoppa ifrån och livet där nedanför ser rätt trevligt ut för dig. Risken du gamblar med är att aldrig ens få chansen till valet. Visst du är man och din fertilitet håller sannolikt många år till men omständigheterna verkar inte förändras med några år till, förutom att du riskerar att inte kunna skaffa genetiska barn med den du älskar, eller utsätta henne för att tvingas gå igenom massa behandlingar som kommer tära på båda eras psyke och hennes kropp (och er gemensamma plånbok!)
Mina tre konkreta råd.
-
Prata med någon slags teurapeut. Själv, men även med din partner. Som många skrivit så finns det tecken till något annat bakomliggande här. Sorg kanske
-
Live:a i några månader att ni bestämt er för att skaffa barn och umgås med den tanken (utan att försöka aktivt) älta inte hur vida du vill eller inte utan tänk om ett år får vi ett barn och se vad den tanken gör med dig.
-
Boka en gemensam tid för fertilitetsrådgivning hos en klinik. Se till att ni båda får riktig och sann fakta om de risker ni tar när ni väntar. Känn in vilka känslor som drabbar dig/er när ni ser svart på vitt grafen för fertilitet (även bra att kolla upp med prover, det kan ju faktisk vara så att ni utan att veta det har bråttom, eller har dåliga förutsättningar pga spermiekvalitet) Många är naiva och har dålig information kring en ”skaffa barn process” och hur lång tid det kan ta även utan några faktiska medicinska hinder.
Om ni där skulle få besked om att det är bråttom för just er, nu eller aldrig, skulle det påverka dina känslor?
Precis som ekonomi och annat viktigt i livet så kräver fertilitetsplanen tankekraft och information. Är ni 33 så behöver ni lägga en plan och vara helt ärliga med varandra.
Så många fina och kloka råd du fått.
Jag håller med om att du inte ska skaffa barn i tron om att du ska bli lyckligare, utan jobba med varför du inte är lycklig/mår bra.
Och som många andra redan nämnt, tiden är knapp för din sambo, och det är inte schysst att låta henne vänta. Vill du inte ha barn med henne så låt henne gå vidare. Sen finns det ju andra lösningar? Om du inte vill ha barn, men ha din sambo kvar, låt henne insiminera sig? Känner du när barnet kommer att du vill vara barnets pappa så kan du adoptera det.
Eller låt din sambo använda dig som donator, så hon kan få ett barn, gå skilda vägar och kom överens om att du inte ska ha något ansvar för barnet. Då slipper hon stressa och kan träffa en ny man i lugn och ro som sen kan bli en fadersgestalt för barnet.
Jag är ensamstående till tre barn på nästan heltid, jag har liksom du förlorat min modersgestalt nyligen, min far finns inte i bilden, min närmaste vän svek mig, och jag ser ganska mörkt på livet. Det som håller mig uppe är mina tre fantastiska barn som ger mig mening med livet. Att fokusera på att ge dom så mycket kärlek jag kan, och den kärleken man får tillbaka, den är obeskrivlig.
Men om jag inte hade fått barn, då hade jag troligtvis inte levt ett sådant här “standarliv” jag hade förmodligen levt någon typ av nomadliv och tagit dagen lite som den kommer. Vilket jag också önskar att jag kunde nu. Men där är jag låst med tanke på barnen. I minst tio år till.
Lite därav detta forum, jag vill kunna ha en ekonomisk buffert när barnen är utflugna så jag inte behöver sitta fast med heltidsjobb, och ägande och lån till boende och bilar sen.
Prata med någon för att bearbeta din sorg, och som någon ovan skrev, hur vill du att ditt liv ska se ut om tio år? Om 20 år?
Det ska också tilläggas att jag upplever att man förändras mycket när man får barn. Prioriteringar, mål, mening, drömmar, jag upplever att jag skiljer mig mycket från den jag var innan jag fick barn.
Tänk också på att väldigt många relationer spricker när man får barn, men det betyder inte att det är ett misslyckande, de flesta föräldrar jag känner som är harmoniska/mår bra, är de som är ensamstående! Och man kan fortfarande ha ett bra samarbete om man har barn och går skilda vägar.
Jag vet flera killar som skjuter på det där med barn längre och längre. Tiden tickar iväg för kvinnan och det verkligen ingen hit att skjuta barnafödandet för långt fram i tiden. Efter 35 går det ganska snabbt utför när det gäller fertilitet och risker. Man behöver lite marginal. Däremot behöver man ju så klart vara hyfsat stabil när man skaffar barn men just att det ska vara en högsta dröm tycker jag inte man behöver känna. Jag var själv inte såå jättesugen på barn när jag skaffade det men jag kände att det var dags för lite förändring i livet. Förändring fick jag och det har funkat väldigt bra. Livet förändras ganska radikalt och man får helt andra prioriteringar. Lyckligare vet jag inte om man blir då det är ganska tufft men man får ett helt annat liv och en helt annan mening med livet så det är lite svårt att utvärdera. Jag ångrar inte att jag skaffade barn. Det har gett mig otroligt mycket!
Angående barnvakt jag vi aldrig haft det någonsin. Vi tar vårt fulla ansvar och har lite svårt att förstå att vissa har barnvakt. Det finns inte i vår värld.
(obs soffpsykolog) Well, du kommer förmodligen inte bli lyckligare av att skaffa ett barn, inte olyckligare heller, men du kommer förmodligen bli distraherad från din olycka i åratal framöver.
Och har du tur så finner sig lyckan sig fram någon gång på vägen.
Ps, det blir en ny sorts olycka om du drar ut på tiden med att skaffa barn om det skulle innebära att tiden rinner ut för henne. Att vänta är en mans lyx (just saying) blir ju svårare år för år, för kvinnor. Vet du att du vill så go for it. Ingen mening med att vänta om ni är ekonomiskt stabila och hyggliga personer.
Jag har aldrig hört någon säga att de ångrar att de skaffade barn. Däremot har jag hört saker som att de kanske skulle väntat, tänkt på karriären, flyttat från hemstaden, flyttat tillbaka till hemstaden osv.
Livet blir annorlunda, bättre på många sätt, tuffare på andra. Det enda du verkligen bör vara beredd på är att med barnet följer ett enormt ansvar och för de allra flesta en konstant enorm oro.
Det här med oro har jag aldrig fattat. Många nämner det som en stor grej. Jag kan inte alls relatera till att oro är en stark känsla som jag går runt med extra mycket iom barn.
Sen det här med att ångra barn är det så klart väldigt svårt att säga öppet men jag vet vissa enstaka som jag tror ångrar barn. De har blivit helt knäckt av föräldralivet och med tiden blivit ganska likgiltiga till sina barn. De skjuter ifrån sig barnen och försöker göra allt för att slippa vara med dem.
Du har fått många bra svar och infallsvinklar från andra. Jag tror att ni behöver fundera på varför ni vill skaffa barn och att ni gör det av rätt anledning.
Som förälder till tre ungdomar kan jag villigt erkänna att det har varit tufft många gånger, samtidigt ångrar jag det inte en sekund. Förmånen att få se dessa små “mini-me” växa upp och bli unika individer med sina egna sidor är helt obetalbar. Jag och min fru har ofta sagt att det var ett friare liv före barnen men att livet fick en djupare mening och betydelse i och med föräldraskapet.
Jag önskar er lycka till med allt och hoppas att ni gemensamt kommer fram till vad som är bäst för er!
Många kloka svar hittils.
Jag upplever att barn berikar livet något otroligt. Visst ibland är det jobbigt, oroligt, och utmanande. I nästa sekund har man glömt det jobbiga.
Man skall vara medveten om att livet förändras rejält med barn, men jag tycker helt klart att det är värt det.
Låter på din text som att du är deprimerad efter att din mamma dött, vilket är vanligt och helt normalt.
Prata med en psykolog om det här, få professionell hjälp, ifall du inte gör det kommer du ångra dig något enormt.
Gå till psykolog, få verktygen du behöver för att må bra igen, sen börja fundera på barn 
Anledningen till att din dam vill ha barn nu är på grund av det här:
Som svar på din fråga blev jag lyckligare av att skaffa barn? JA! Kärleken är obeskrivlig! Livet förändras när man får barn på många sätt.
Men man ska vara medveten om att barn löser sällan några problem och det är ingen walk in the park speciellt under småbarnsåren. För många blir det en chock och det kan vara påfrestande för relationen. Sömnlösa nätter, sämre ekonomi, (ni kanske har en okej ekonomi idag men när man väl fått barn vill man kanske inte bo i lägenhet, man kanske inte vill jobba heltid osv), obefintlig egentid speciellt om man skaffar fler än ett barn, oro över barnen.
Som många har noterat tror jag också att det kan vara klokt att bearbeta sorgen först. Att själv vara i “balans” ökar möjligheterna till att livet (med eller utan barn) blir en positiv upplevelse.
Att stressa fram ett beslut att skaffa barn blir sällan rätt tror jag.
Tänk att det löser sig till det bästa oavsett hur det blir!
Detta är ett varningstecken som är mkt större än frågan om barn / inte barn.
Du behöver gå till botten med detta innan det är för sent.