Vem vågar säga en sån sak?
5 gillningar
hej, 3 barns far här, i din situation ska du absolut inte skaffa barn tycker jag, du är ärlig med att du absolut inte känner för det just nu, att skaffa barn medför ett stort ansvar, givetvis kommer det påverka dina möjligheter att fortsätta spara i den takt du själv beskriver, du delger även att det blivit som en tävling för dig att maximera ditt sparande.
däremot kan jag ge dig råder att jobba med dig själv, att skaffa barn kommer påverka både dig och din sambo så klart, det är det bästa som finns, sen medföljer viss “huvudvärk” med det så klart, ni kommer uppleva att problem uppstår som inte är kopplat direkt till er själva vilket påverkar en relation.
med det sagt så är mitt råd följande:
att skaffa barn för att lösa ett problem som mindre bra relation eller som plåster för något annat, det är det absolut sämsta ni kan göra. det är inte rättvist mot framförallt barnet men även mot er som föräldrar, det kommer skapa en jäkligt jobbig situation då vardagen kommer komma ikapp om du förstår mig rätt.
sen är frågan, vill du inte skaffa barn för att du har full fokus på din ekonomi/sparande? vill du inte skaffa barn pga den livssituation du befinner dig i? vad är då det egentliga problemet? situationen kommer knappast bli bättre om ni skaffar ett barn, tvärtom fler åtaganden och större ansvar på er som föräldrar kommer tillkomma. vill du verkligen ha barn? vill du ha barn med din nuvarande sambo? om inte, har du rätt partner?
beklagar sorgen med dina bortgångna svärföräldrar och din bortgångna mor, du kanske behöver läka ett år eller längre innan en så viktig fråga som att skaffa barn kan bli aktuellt…
2 gillningar
Finns massa forskning på området, upp till ungefär 15% av alla föräldrar ångrar sina barn, om inte fler…
Intressant paragraf:
”In 1975, the popular advice columnist Ann Landers asked her readers if, given the chance to do it all over again, they’d have children. Seventy percent said they wouldn’t.”
2 gillningar
Folk söker lycka och flyr ansvar.
Sambandet är dock att med ansvar kommer mening och med mening kommer lyckan.
Kortvariga kickars lycka räknas inte.
Småbarnsåren var det mest ansvarsfulla och tyngsta i mitt liv. I backspegeln också de lyckligaste.
6 gillningar
Jag har definitivt hört folk säga att de önskar att de inte fått barn, och det är för att det kan delvis vara ett lotteri.
De hade svåra problem med sjukdomar. Och det går i mångtoch mycket inte att styra över.
Med friska barn så hade kanske det varit en annan skillnad.
Denna punkt kan aldrig understrykas nog.
13 gillningar
Tror det är lite mer än så. Men inte konstigt om man tänker efter. Människor vill ju passa in i samhället. Det kan ses som negativt att inte vilja skaffa barn. Så många skaffar det pga påtryckningar från samhället istället för att de verkligen vill.
Vi hade ju själv en tråd här som målade ut de som ej hade barn antingen var sjuka, egoistiska, lata och flera negativa saker. Fick det och se ut som om det ej var sjukdom så var det dåliga anledningar som fick en och se sämre ut som människa.
Har själv systerbarn där pappan älskar sin dotter. Men kan inte sluta och leva som single. Ledde till skilsmässa med barnen mest hos mamma. Som gör det ännu jobbigare för mamman pga inge egentid alls.
1 gillning
Ja personligen tycker jag det är bäst att de som verkligen vill ha barn skaffar det, och de som tvekar eller inte vill kanske ska avvakta.
Känns som att det räcker med människor på jorden, skulle bara gynna ifall vi blev 6-7 miljarder färre människor.
Det är flera olika frågor att besvara:
-
Hur lång tid är rimligt att sörja en god förälder? 1 år tycker jag är helt normalt, men livet måste få gå vidare oxå!
Din sorg försvåras nog av att din relation till din pappa bröts, men det är viktigt att inte fastna i sorg mer i flera år för ditt eget liv är viktigt.
Ditt behov av sparande ökar nog av otryggheten av att ha förlorat dina föräldrar. -
Ska du vara tillsammans med din sambo? Har ni vuxit ifrån varandra, då är det kanske lika bra att göra slut, om man tänker intellektuellt.
Meeen, känt med hjärtat så skapar en ny separation (efter förlust av dina föräldrar) ännu mer dåligt mående och separationsångest.
Jag var trygghets-narkoman och skjöt upp en separation alldeles för många år, vilket förstörde många möjligheter för mig i livet. -
Skaffa barn? Det är fullt rimligt att hon vill ha barn innan riskerna ökar. Om ni har en bra relation och får barn om 9 månader (15 månader efter din mors bortgång), då kommer du säkerligen klara av det.
Det är alltid krävande att skaffa barn och blir inte lättare för dig heller bara för du blir äldre.
Men många dåliga relationer tar slut när man skaffat barn för samarbetet inte fungerar.
Även fast relationen med min dotters mor tog slut så ångrar jag inte att jag skaffat barn, trots att hon fortfarande efter 6 år inte kommit ur alla jobbiga tonårskriser (man kan bli bortvald av sitt barn oxå, vare sig man förtjänar det eller ej, risken finns).
Är det inte en separationsångest som gör dig till trygghetsnarkoman och får dig att tveka att ta beslut?
Läs på om forskning om man blir lyckligare med barn. Jag tror inte lyckoforskare brukar nämna det som en grej.
Sova ut ordentligt, prata med främlingar, tänka positivt, ge gåvor, vara snäll, meditera och föra dagbok är saker som gör en lycklig.
3 gillningar
Bli lycklig av barn är fel fråga.
Men det ger en mening till livet som ingenting annat, skulle jag säga.
Hur jag har det spelar ingen roll längre, bara mina tjejer har det bra.
5 gillningar
Bra att du frågar andra! Att du frågar tyder ändå på att du vill göra rätt och att du tar ansvar för ditt framtida eventuella barn. Det visar på en mognad många som redan har barn saknar, tyvärr, men som är mycket hälsosam att ha när man har barn. Nu är min son 5 månader men jag är definitivt lyckligare än förut. Har också känt meningslöshet i livet och tvekade därför inför att skaffa barn. Kände mig egentligen aldrig redo. Som andra skriver får man ju höra att man måste jag lycklig och fullända sitt egna liv innan får barn för annars far barnen illa, sägs det.
Jag tycker dock det finns en fördel av att sakna mening i sitt liv på sätt och vis i föräldraskapet. När man får barn måste man totalt försaka sig själv åtminstone i början. Jag tycker att många vittnar om en stark saknad av sitt tidigare liv eftersom dom då var lyckliga. Att dom totalt tappat sig själva. Det i sig leder till en slags livskris under en tid när det inte riktigt finns tid för sig och ditt. Jag känner inte så. Mitt liv är så ofantligt mycket bättre nu.
Men varningens finger att man inte för det bara ska leva för sitt barn. Jag tror man ständigt måste söka att göra sig själv glad i botten. Men det finns det ju tid för. Tror verkligen ingen förälder inte kämpar med sig sig på något plan. Kanske kommer känslan tillbaka men kanske inte.
Kanske ska du ställa dig frågan varför du skulle vara en sämre förälder än någon annan? Så blir nog svaren mer tydliga.
Efter att försökt få barn via IVF i fyra år så kan jag säga att det är inte säkert att tiden finns. Hade jag valt idag hade vi börjat tidigare. För barnets skull är det bra att inte vänta också. Ju yngre föräldrar desto bättre anser jag (kanske inte för unga men du fattar). Jag sörjer att jag väntade så länge som jag gjorde. Sen är den kroppsliga aspekten viktig. Ju äldre en kvinna blir ju svårare är det att klara en graviditet och den MYCKRT jobbiga läkningen efter förlossningen. Att bära en bebis dagarna i ända är en enorm ansträngning, sömnbristen etc. Skulle verkligen avråda att få barn i min ålder (39år) om det kan undvikas och då kände jag mig ändå stark och frisk innan graviditeten.
8 gillningar
Lite nyfiken på hur stora växlar man skall dra på den typen av forskning. Jag/vi har 3 barn och är väldigt lyckliga över det och våra liv i övrigt. Men vad säger att vi inte hade varit lika lyckliga utan barn? Eller kanske till och med mer lyckliga. Eller varför inte mindre…?
Förmodligen hade jag dessutom svarat olika beroende på när i livet frågan ställdes men spontant känner jag att jag sätter högre och högre “poäng” ju äldre jag blir. Uppfattar tvärt om i min omgivning där släkt och bekanta som frivilligt inte har barn sätter lägre poäng, ofta pga oro inför ålderdomen eller att bli ensamma. Fast dom kan ju å andra sidan kanske varit ännu mindre lyckliga om dom haft barn…? Who knows…
Och förresten, hur jämför man lycka mellan olika individer? En fråga som ofta kommer upp här är ju; Vad är ett rikt liv?
Jag fattar förmodligen inte hur man gör sådan här statistik men för mig är det lite samma sak som med bedömningssporter. När Duplantis vinner en tävling i stavhopp är det ju ganska enkelt att konstatera att han hoppat högst. Eller att konstatera att en fond gått bättre procentuellt än en annan över samma tidsperiod. Men i t.ex konståkning räcker det med att en av domarna är mutade, hyser politiskt agg till landet som en tävlande representerar, har huvudvärk eller helt enkelt bara en riktigt dålig dag för att det skall bli fel…
Du kanske är snäll, givmild, mediterar etc. Därför du är lycklig inte för att du är förälder.
Men tror det är svårt att mäta på individnivå. Det behövs nog mätas lyckohormoner på större grupper med referenser.
Men uppstår lyckohormoner eller ej så är det ju som att hoppa över ribban eller ej.
Låt mig fråga dig:
Sover du ordentligt?
Missbrukar du något likt pornografi, serier, filmer etcetera?
Utför du någon fysisk träning några gånger i veckan?
Och nu till den viktigaste frågan: är du beroende av mobil och sociala medier?
Lösningen till ens mående brukar vara ganska simpel men svårt. Så du lever nu är resultatet av de vanor du etablerat. Förändra dina vanor så förändras du. Prova något nytt. Du har makten över ditt liv, att göra förändring. Inse detta så kan jag lova dig att du väcker din livsglöd igen.
Angående att skaffa barn så säger jag bara kör till om du älskar din partner och planerar spendera ditt liv med denne. Man blir aldrig redo, du ”växer” dig in i det. Barn förgyller livet men är inte en lösning på ens problem. En sak man ska ta hänsyn till är att ditt liv kommer förändras helt och hållet, enligt mig till det bättre. Du får någon annan att tänka på och att ta hand om helt enkelt.
Lycka till
8 gillningar
Skaffa barn är nog de största förändringen man kan göra . Man måste vara väldigt mentalt redo själv och som ett par.
Man kommer utmanas något enormt de första åren. Många ger upp och skiljer sig.
Men de är värt de! En otrolig investering
Jag har två smådrakar hemma som är helt olika. Den yngsta är en solstråle och är alltid glad, öppen, social. Barn löser ju inte inneboende problem hos er vuxna. Det där med avsaknad av barnvakt sliter på relationen. Barn i småbarnsåren sliter och testar på relationen. Alla icke problem tidigare, blir problem pga sömnbrist och andra orsaker.
Samtidigt ger mina söner glädje jag inte känt tidigare.
1 gillning
Svårt att råda och du har fått många bra svar redan… jag tänker på ett par saker utifrån mitt eget liv.
Man kan vara en bra förälder även motgång.
En person i sorg har inte mycket energi, känner empati för andra eller tycker att nåt alls är kul.
Jag skulle bearbeta sorgen först innan jag skaffade barn eller försöker ta stora beslut.
Att ha barn innebär att man får avstå mycket, samtidigt får man så mycket annat som bara barn kan ge.
Jag tror att jag är mer lycklig med barn än utan.
Jag skulle nog tipsa om att byta psykoloG/terapeut om den du har nu inte hjälper. Terapeuter är som glasögon, man behöver verkligen hitta rätt och förmodligen olika under olika perioder i livet då ens syn på sakar tenderar att ändras.
Hoppas att ni både får bra hjälp och kan hjälpa varandra genom detta. Ibland får man leva en timme i taget. 
2 gillningar
Helt rätt. Gör enorm skillnad.
Något ska du göra i ditt liv, varför inte skaffa barn (hade tänkt mig ett, det blev tre…)? Har du tur och ser till att ha en bra relation till dina barn har du kanske någon som sitter och håller dig i handen på dödsbädden.
Släpp sargen och kom in i matchen, du klarar det! 
1 gillning