En postitiv grej när man har ett syskon är att när ens föräldrar är borta så har man förhoppningsvis kvar sina syskon.
Min bror och jag står varandra så nära att jag skulle göra allt för honom han är halva mig kan man säga den gemenskapen jag har med honom har jag aldrig upplevt med någon annan det är en annan form av “band” som inte ens mina närmsta vänner kan ge mig.
Sen är det ingen garanti att syskon blir livslånga vänner väldigt tråkigt att se när syskon ej gpr ihop men när syskon väl klickar med varandra det är en fin grej.
Tack så mycket för all input. Det är skönt att veta att det finns andra som har valt som vi.
Vad vill vi egentligen? Det är svårt att säga säkert, men jag tror inte att jag vill ha fler barn. I alla fall inte nu. Vi älskar livet som det är. Vi har energi för vårt barn och vi har tid för oss själva och för varandra. Men det är lite svårt att inte passa in i normen när de flesta har flera barn och tycker att det är underbart med en stor familj. Då undrar jag om jag har missat något.
Jag vill inte ha fler barn nu, men hur kommer jag att känna när jag är 50, 60 eller 70? Jag är ganska säker på att jag då kommer att önska att jag hade fler barn. Tänk att fira midsommar med både barn och barnbarn – vad mysigt det skulle vara! Och när jag blir sjuk? Jag känner en enorm press från min mamma som vill ha mig nära och ångrar att hon inte skaffade fler barn. Tänk om jag sätter min son i samma sits? Kommer han att önska att han hade syskon att dela ansvaret med?
En sak till, och ta det inte på fel sätt, men jag tror inte att någon skulle säga att de ångrar att de skaffade barn, även om de faktiskt gör det… eller hur?
“I en polsk studie från 2021 där 2 500 föräldrar intervjuades visade resultatet att mellan 10 och 13 procent ångrade beslutet att skaffa barn. Det pågår en svensk studie vid Uppsala universitet i ämnet, men där är resultaten ännu inte klara.”
“About one in 12 parents say they regret having children, according to a 2021 YouGov UK study. Studies in the past yielded similar results in Germany, Poland, and the US.”
Fruktansvärt ångest över att vi inte fått tredje barn än. Har två men känns för få.
Jag är uppvuxen med många syskon och det hade absolut sina fördelar som vuxen.
Kärleken mellan syskon kan inte beskrivas med få ord.
Är 40 år och vi har försökt sedan vi var 36 år. Dessvärre kommer ju inte barn på beställning och nu i efterhand önskade jag att vi inte väntade med nr 3.
Men jag ger inte upp, och hoppas att bli gravid igen .
Jag ägnar mycket tid åt mina barn och skulle kunna med stolthet kalla mig superförälder. Så visst kan man både skaffa fler barn och ge mycket tid åt barnen. Det handlar att prioritera.
Tror inte ett dugg på såna undersökningar, det handlar nog mer om människor har en dålig dag och sedan svarar på en fråga.
Dessutom verkar nog fler ha problem med sin förälder roll och förändringen som händer när man blir vuxen än att man ångrar sina barn. Eller att man har någon typ av depression. Typ fel person att fråga en småbarnsförälder. Man borde fråga pensionärer om de ångrar sina barn, tror knappt 1 procent hade sagt ja.
Den första frågan kommer ni bara kunna svara på. Ett trick är att ställa sig frågan:
Om vi gör det, hur kommer det kännas om 5 år? Vad kommer vi känna, tänka, säga till oss själva?
Om vi INTE gör det, hur kommer det kännas om 5 år? Vad kommer vi känna, tänka, säga till oss själva?
Tänker att barn anpassar sig och det här bör inte vara en avgörande fråga tänker jag.
Vi har 7 år mellan våra. Det är ju inte som vi ser med andra syskon som har mindre åldersskillnad. Någon beskrev det som att man har två ensambarn, men det är ju å andra sidan väldigt praktiskt. Vår 13 åring är ju utan problem barnvakt. Ibland hittar de på saker tillsammans och det lär ju vara stort värde när de båda blir äldre.
Vi har aldrig sett det som något problem faktiskt.
Om ni väljer att skaffa fler barn, gör det för er skull och inte för andras. Är väldigt många som brukar ha synpunkter när man har ett barn (vilket ni säkert märkt) - har själv varit med om att till och med chefer frågat mig om jag planerade för fler barn på den tiden då jag bara hade ett barn. Oerhört olämpligt och oprofessionellt, även om det tyvärr är lagligt att ställa frågan i den positionen. Vid ett tillfälle hände det när vi precis fått veta att graviditetsstickan visade plus. Jag valde att ljuga när jag fick frågan och jag tycker andra också ska göra det om en chef frågar om det är dags för syskon snart.
Vill ni ha fler barn så kör på - vi har väldigt bra möjligheter till föräldraledighet i Sverige, även om jag själv hade önskat att jämställdhetsbonusen fanns kvar.
Utnyttja även föräldraledigheten - har fått enormt bra anknytning till mina barn, vilket jag tror beror på att jag tagit ut mer ledighet än barnens mamma. Samtidigt är det inte helt ovanligt att man som man får ta emot gliringar, allt från att föräldraledigheten enbart tas ut för att det sammanfaller med idrottsevenemang (som man aldrig har tid att titta på ändå) till kollegor som tycker man är osolidarisk för att de inte får ihop sin semester. Mitt råd är att skita i sådana gliringar utan ta ut så mkt du kan - finns inget som är mer likt ”fire” än föräldraledighet. Jag ångrar inte en sekund att jag tagit ut mina dagar.
Jag har 2 barn, men tror att jag skulle varit lika lycklig med ett barn.
Jag blir så arg på folk som ifrågasätter andra varför de inte skaffar barn. Också blir jag irriterad på folk som tycker att man måste ha fler barn än 1.
Jag har också fått ifrågasatt varför vi inte skaffar fler. Det enda argumentet som jag fått är då ” om en dör så har de ett syskon kvar att prata med”. Sug på det bra argumentet.
Om ni känner att familjen är komplett så är det väl det? Jag har vänner som är sladdisar. E har inte nämnvärt någon större relation till de syskonen än någon annan vuxen som fanns i deras uppväxt i omgivningen.
Ju närmare 40 du kommer som kvinma ökar också risken för någon typ av men, som t.ex. permanent mer ont i ryggen, höfter, underliv osv. Värt att ha koll på.
Mitt tips är att inte låta andra påverka er. Det är erat liv.
Åh, vad kul att läsa att du är så engagerad i dina barns uppväxt. Jag håller tummarna för er! Lite pinsamt, men jag känner inte “extra” stolthet över att vara förälder. Jag är så klart stolt över mitt barn och gör så gott jag kan, men jag känner oftast mer tillfredsställelse när det kommer till jobbet eller något annat inom personlig utveckling. Är det konstigt att känna så?
Tack för informationen. Synd att man inte kan gå tillbaka i tiden och ändra sig, men jag tycker absolut att fler liknande studier behöver göras så att folk är mer försiktiga när de fattar beslut.
Jag har läst en del forskning som säger att så länge man som förälder finns där för barnet, och att inte barnet är med om något traumatiskt som missbruk, våld, utfrysning osv så kommer barnet att växa upp till en vanlig person.
Om jag och min tjej jämför oss med våra föräldrar så klassar vi nog oss som superföräldrar.
Man får inte sticka under stolen att det är jävligt jobbigt att uppfostra ett barn eller två. I ert fall så skulle ni få börja om, vakna nätter, blöjor. Nu skiljer det 3 år mellan min, men jag hade förmodligen bara haft ett barn om jag hade väntat 10 år. Sen ska man orka och vilja.
Men det finns inget rätt eller fel oavsett ert beslut. Sen kan man alltid adoptera om du inte vill genomgå en till graviditet, med alla risker inräknat.
Angående detta med åldersskillnad på bsrn. Min far hade 4 syskon. 2 halvbröder och 2 systrar. Den äldre halvbrodern umgicks han aldrig med. Tror det var både ålder och meningsskiljaktigheter i familjen som ledde till det. Övriga syskon hade han en bra relation till. Han yngsta syster som det skilde 10 år till var nog också hans bästa vän och de umgicks mycket. När min far gick bort var det en oerhörd förlust för hans yngsta syster (för oss andra med så klart). Vill bara säga att trots stor åldersskillnad kan man ha en mycket bra syskonrelation.
Jag är ensambarn och mina föräldrar också. Jag har inga kusiner heller. Jag har aldrig känt att jag har saknat något, även som barn, när alla mina kompisar fick syskon så tänkte jag att det var rätt skönt att vara ensambarn och inte ha några syskon. Jag vet såklart inte hur mitt liv hade varit om jag hade haft syskon, kanske hade den varit bättre, vem vet, men det är inget jag saknar eller att mina förädrar “berövade” mig något.
Egentligen är detta en helt omöjlig fråga att besvara. Det ni kan göra är väl att fundera på om det går att lösa farhågorna på annat sätt än genom ett barn till. Kanske finns det andra sociala band än släktband ni skulle kunna satsa på att stärka så att barnet har andra att följas åt genom livet med?
En kommentar till syskonband där det är stor åldersskillnad. Mellan mig och min syster skiljer det 11 år och under uppväxten hade vi förstås inget större utbyte av varandra. Men efter det, som vuxna, har vi varit och är oerhört tighta med daglig kontakt många gånger per dag.
.