Jag har två syskon, ett jämngammalt år yngre och ett ca tio år yngre. Mitt jämngamla syskon och jag har haft det jättekul tsm och träffas även nu som vuxna varje vecka. Mitt andra syskon och jag umgås knappt, hen är i en helt annan fas i livet och jag är en ointressant gubbe i hens ögon. Jag hade önskat att vi kunde ha en lika bra relation som jag har med mitt andra syskon. Min poäng är att det är nog försent med att skaffa ett barn till. Sen finns det inga garantier oavsettt åldersskillnad att de kommer hålla ihop ändå.
1 gillning
Det känns som jag själv har skrivit detta 
Tack så mycket för du delar med dig.
1 gillning
Sen gjorde jag misstaget att skaffa barn bara för att andra hade förväntningar på mig. Gör inte samma mistag som mig. Ert barn kommer säkert känna sig lika älskat som ensambarn
1 gillning
Här 
Hur roligt som helst att som liten knatte hjälpa till att meka med bilar, hänga med hans polare, lyssna på musik man annars aldrig exponerats för, bläddra i porrtidningar etc. För honom var man säkert mest ett störningsmoment i den åldern, men vi är hur tajta som helst nu som vuxna.
3 gillningar
Gulligt och fint, men som du säger, det är nog bra om båda gagnas av relationen. Gärna under uppväxten också. 
1 gillning
Jag har själv funderat över detta många många timmar, då jag själv vill stanna på ett barn.
En sammanfattning av studier och väldigt många forum-trådar med input från andra;
-
Enligt forskningen finns det ingen som helst beläggning för att ensambarn skulle ha det sämre än barn med syskon.
-
Väldigt få som har ett barn ångrar sig senare i livet. Detsamma gäller dock de som skaffar flera barn.
-
Majoriteten av ensambarn verkar vara väldigt nöjda med sin situation även i vuxen ålder.
-
Den negativa bilden av ensambarn är alltså en myt. Mitt intryck är att om ett ensambarn av någon anledning beter sig dåligt / mår dåligt så blir argumentet direkt att ”det är för att han/hon är ensambarn”. Sådär hade man aldrig resonerat med någon som har syskon.
-
Jag får intrycket av att om ni funderar på frågan ”Vill vi ha ett till barn?” Och svaret inte är ”Hell yeah” så är det ett nej
-
I slutändan så kommer ni aldrig att kunna göra en lista med för-och nackdelar. Det är en alldeles för komplex fråga och man kan driva sig själv till vansinne över att försöka fundera ut ett svar.
Som mycket annat i livet går framtiden inte att kontrollera.
Att vara ensambarn kommer nog definitivt med några utmaningar. Men så är det med allt i livet. Att växa upp med syskon kommer också med utmaningar. Att växa upp med skiljda föräldrar kommer med utmaningar.
Så i slutet av dagen är det ett beslut bara ni kan fatta.
Jag skulle rekommendera att efter ni läst på och hört vad andra tycker, ta ett tag att smälta allting och basera beslutet på vad som känns bäst för just er. Då kommer det att bli bra oavsett vad ni väljer.
10 gillningar
Ps det som ofta gav mig hjärnspöken var att läsa inlägg/historier från ensambarn som berättade hur ensamma det alltid känt sig, att de alltid saknat att ha syskon, känt sig isolerade etc.
Dock kom det ofta fram senare att i de flesta fall bottnade detta på något annat, såsom frånvarande föräldrar, mobbning i skolan etc. Och all sorg placerades då på faktumet att man var ensambarn.
Det går troligtvis att läsa precis många sorgliga historier från personer som känner exakt samma känslor fastän de har syskon.
2 gillningar
Det tänkte jag ej på men du har helt rätt har man ett barn så har man ju alla ägg i en “korg” medans om man diversifierar sig med fler så har man ju ändå kvar något barn om någon dör.
1 gillning
Jag har inga barn själv men diskuterade hur jag resonerat kring det valet med en förälder och då kom vi in på detta med fler kontra färre barn.
Han har tre barn men sade att han egentligen tyckte att två hade räckt gott och väl, det var hans fru som ville ha ett tredje.
Han resonerade tvärtemot det ni beskriver, att ju fler barn man har desto mer sannolikt att något av dem dör, blir sjukt eller på annat sätt råkar illa ut och blir en källa till sorg för familjen.
Att han inte skulle känna sig så mycket mindre bedrövad om ett av de tre barnen dör (eller annat) och tänka “jaja, jag har ju ändå två till”.
Det skulle vara livsförstörande oavsett om det är ett av tre eller ett av ett, enligt hans resonemang.
2 gillningar
Konstigt resonemang i min mening. Självklart känns det, och ännu viktigare är det, värre om alla ens barn (vilket det blir om man bara har ett) dör än om ett barn dör. Vad som än händer kommer över det om man inte går under, det är så vi människor fungerar, och då är det fortfarande bättre med två av tre barn än noll av ett barn.
Inte för att vara den men jag har ställt liknande frågor till kvinnor som chef då det är extremt olämpligt för gravida att utföra visa arbetsuppgifter.
För mig personligen är det ett tecken på omsorg att man vill säkerställa att ens anställda känner till farorna samt att möjlighet till andra arbetsuppgifter finns om/när graviditet är aktuellt.
1 gillning
Håller med här, väldigt konstig inställning att mer än ett barn skulle vara en försäkring att man i alla fall har ett kvar om det andra dör.
Tror knappast att det kommer lindra smärtan på något sätt.
Dessutom, att ta stora beslut i livet baserat på rädsla för ett absolut värsta utfall blir sällan bra. Lite som att välja att inte skaffa barn alls för om det i värsta fall skulle bli missfall.
2 gillningar
Det är 12 år mellan mig och min lillasyster. När hon föddes blev jag i princip en styvförälder/nanny till henne då båda mina föräldrar jobbade väldigt mycket. Det var inte bra för varken mig eller henne. Min egen skolgång och personliga utveckling hämmades rejält då jag i princip blev en tonårsmamma och min lillasysters psykiska och kognitiva utveckling hämmades då hon interagerade med en slutkörd tonåring hela dagarna istället för en stabil och mogen vuxen. Så att använda omyndiga som barnakt, annat än vid enstaka tillfällen, skulle jag avråda starkt ifrån.
Men det jag uppskattar i vår relation nu, när vi är vuxna att jag har mycket djupare insikt i yngre människors verklighet och vardag. Det hjälper att hålla sig ajour med samhällsutvecklingen. Samt att jag har någon som hjälper mig att ta hand om äldre släktingar. För henne har vår relation gjort övergången till vuxenlivet smidigare, då hon kunde lämna föräldrahemmet direkt när hon fyllde 18 men samtidigt hade en äldre, mer etablerad vuxen i sitt liv som kunde hjälpa till vid diverse utmaningar, både praktiskt och emotionellt.
5 gillningar
Det här är verkligen Rikatillsammans-perspektivet på frågan om ett eller flera barn. Finns nog fler perspektiv som är viktigare och har berörts tidigare i tråden.
7 gillningar
Sen är ju frågan om man ska ha en homebias eller ha barn i flera länder 
9 gillningar
Bör även säga att det var ned glimtet i ögat jag skrev det där, så folk inte tror jag är så “kall” 
Jag tror att det kommer bli jättebra vad ni än väljer så länge det är grundat i vad ni vill och inte i omgivningens förväntningar eller idéer om vad ett bra föräldraskap är. Tror ni kommer vara fantastiska föräldrar till både ett eller två barn 
Eftersom det pratas så mycket åldersskillnad mellan syskon här så vill jag ge ett lite annorlunda perspektiv.
Min ena förälder fick ett syskon när hen var i äldre tonåren. Båda har älskat det och upplever det som att dom har en blandning mellan en förälder och syskonrelation. Det har också inneburit att våra familjer är extremt nära. Jag och min syster har en extra förälder i vårt liv som var i övre tonåren är vi föddes och vi är samma position i förhållande till våra yngre kusiner och dom i sin tur nu mot våra barn. Det är väldigt fint på många sätt.
6 gillningar
Läs den här boken. Det självutplånande barnet och sökandet …
Om ni tror att ni kan ge ett nytt barn en bra start i livet så kör så det ryker.
Syskon kan oftast vara en plåga
1 gillning
Jag vet inte hur ni ska göra fast jag som har 4 syskon har svårt föreställa mig ett liv utan syskon. 
Ni kommer nog inte ångra att ert barn får ett syskon.
Vad som helst kan ju hända med barn. 
3 gillningar
Ja. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Du kommer ångra dig hur du än gör om du inte lär dig vara tacksam för det du har. Fomo fungerar i alla riktningar. Många är tvärtom rädda för allt de missar för att de skaffar barn. Du är damned if you do, damned if you don’t.
Detsamma gäller f.ö. din gubbe. Han kanske också ångrar sig senare för att han inte fått fler barnbarn eller något. Det kan du ju påminna honom om. Å andra sidan får ni kanske en jättejobbig unge om ni får en till 
2 gillningar