Tack för så fina ord. Vi är jättetacksamma för era input 
1 gillning
Gör det som ni är sugna på istället för att föreställa er det för barnet tänker jag. Iom 11 års skillnad kommer det ju dröja tills de är kanske 32-43 innan det yngre syskonet börjar kännas “jämnlikt” för det äldre, och man umgås på en jämn nivå och inte är “den lilla”. Vissa tycker det är härlig med syskon, andra stör sig… Det går liksom inte att förutse. Vissa som är vuxna känner att de inte alls har mycket gemensamt med sitt syskon och det är liksom ingen viktig relation för dem, för andra blir det bråk och kaos, för vissa blir det bra och härligt.
2 gillningar
Ja, jag har nämnt det tidigare här och min bild är att ensambarn har lättare att råka illa ut om FÖRÄLDRARNA inte är bra föräldrar. Tex: ignorerar deras behov/är negligerande, eller på andra sidan kväver barnet/överväldigar det med påtvingad närhet, begränsar ens integritet och självständighet och krav att fylla ens förälders emotionella behov. Dvs det är nog inte så mycket att vara ensambarn som är snett som att vara ensambarn med emotionellt omogna föräldrar av olika slag. Är själv ensambarn och känner flera och det är samma story att de som lidit av det har haft föräldrar som på olika sätt inte varit trygga
Hej, jag varit i liknande situation som du med ett barn och var väldigt nöjd med det. Dock när mina föräldrar gick bort i cancer och jag och mina syskon kunde dela sorgen med varandra (även om vi bodde i olika länder), ändrade jag mig. Det gav mig perspektivet att den dagen när jag hennes pappa dör så kommer hon vara ensam med all sorg och stök pga begravningar, och därför skaffade jag ett till barn trots det blev stor (15år!) åldersskillnad mellan de två. Nu 13 år senare tycker att det var bästa beslutet jag tagit trots det tuffa med att börja om från början med småbarnsåldern med sömnlösa nätter mm. Mina barn har inga kusiner och kommer inte att få heller. Så jag rekommenderar starkt att ni skaffar ett till 
5 gillningar
Hur går tankarna kring att ta för givet att få friska barn. Tänk om nästa redan från födseln är så pass sjukt så att ni får bli vårdare mer än föräldrar hela barnets uppväxt. Och att barn nr ett inte alls får nöje av syskonet.
2 gillningar
Har 2 barn idag med 2år4mån emellan och tycker det är en perfekt/hanterbar balans i åldersskillnaden och vad man orkar med som förälder.
Men du pratar om en idag 10 åring som skulle få småsyskon… det är helt otänkbart för mig som växte upp med 5 års skillnad till min syrra. Vi hade ingen kontakt/intresse/samspel tills vi båda var vuxna.
Så skulle säga att om ni skaffar en sladdis måste det ju vara enbart för er extrema längtan efter att få ett till barn…jag tror er 10-åring skiter i vilket…?
3 gillningar
Finns det en könsaspekt i detta med barn nr. 2 (eller ett ev. nr.3 för den delen) tror ni? Alltså att den ena gärna vill ha ett visst kön eller så.
Nu utgår jag bara från mig själv, men om ni älskar frihet, egentid och livskvalitet tycker jag att svaret är ett rungande nej.
Jag har ett enda barn och har aldrig velat ha ett till. Naturligtvis älskar jag min dotter, men jag är iofs inte ens säker på att jag skulle skaffa barn igen om jag fick välja en gång till.
Oavsett så ska du/ni skita i vilka åsikter andra har om noll, ett eller två barn. Det är ingens ensak mer än er egen. Alla som ifrågasätter andras val vad gäller mängden barn är skitstövlar allihopa. (Dvs, om föräldrarna har ekonomi och ansvar så att det räcker för så många. Annars kan man förstås ha åsikter. )
5 gillningar
Jag skriker av gläder inom mig att någon vågar säger det 
3 gillningar
Jag kan förstå din känsla, och känner den även ibland själv.
Men om du känner så känns det som rätt rimligt att inte skaffa ytterligare ett barn.
Summan av tråden är väl egentligen att det vara toppen med ett syskon, likgiltigt eller kasst. Så att skaffa ett enbart för att ditt nuvarande barn ska få ett syskon ökar risken för att ditt liv kommer bli sämre. Viss uppsida men större nedsida.
Känner man däremot att man vill ha ett till barn för att man glädjs åt att få ett till barn för barnet i sig är det ju en bra anledning, även om det såklart alltid är fördelar och nackdelar även i dess fall.
Samma sits här! Vi har ett barn och är såå såå nöjda med det. Jag har sett så många syskonrelationer gå i kras genom åren så att skaffa syskon är verkligen ingen garanti för att de ska hålla ihop genom livet.
Vår son älskar att hänga med andra barn och har lätt för att skaffa nya bekantskaper och vi kan se att han är en väldigt omtyckt kompis. Jag tror det beror på att han “tvingats” ta kontakt med andra barn och blivit väldigt duktig på det. Jag kan rada upp många fördelar som vi upplever med att ha ett barn men till syvende och sist är det ni vuxna som tillsammans ska känna helhjärtat för det. Och finns det minsta tvivel så är det inte rätt.
Lycka till, lyssna inåt och följ det!
2 gillningar
Det är bara du föreställer dig att din man kommer hem och säger det här är Anna, hon skall bo med oss nu, och jag gillar er båda lika mycket.
(Det är här som du nu slår en frivolt av glädje).
1 gillning
Ni är ju redan föräldrar, och vill ni fortsätta ha det som ni har det så skaffa inte fler barn. Din son kommer klara sig som ensambarn, det är ingen mänsklig rättighet att ha syskon. Men vill ni ha fler barn så kör på 
Det är ni själva som måste våga ta beslutet om det.
Förstår ju hur du menar men man kan lika gärna argumentera på samma sätt men åt hållet: Tänk om ditt enda barn omkommer i en bilolycka och vips står ni helt utan barn, arvinge, barnbarn, viss mening. Det blev heltomt på ålderns höst när vänner börjar bli gamla å sjuka så finns inga barn som kommer å häslar på heller.
Vad ska man med all sin frihet och tid till då är väl frågan, vad ger mening.
Är man trygg i att det blir bra ändå och inte vill skaffa fler barn så gör inte det. Valet är allas egna och förutsättningarna otroligt olika. Men som sagt just detta köper jag inte som ett argument då den tärningen kan rulla åt båda hållen. Dock värt att tänka till på
1 gillning