Spännande tråd, och intressant att höra andras tankar om arv vilket kan vara livsförändrande.
Har egna, annorlunda erfarenheter som kanske kan hjälpa någon annan i liknande sits. Men jag varnar för en lite längre, detaljerad och möjligen även spretigare berättelse.
Jag är uppvuxen med en mycket strävsam far som under hela sitt liv arbetat idogt inom jord- och skogsbruk. Sammanlagt har familjen under hans hand gått från skuldsatta till lönsamma med bland annat drygt 1000 produktiva hektar mark och en betydande djurproduktion. Värdet på tillgångarna och kassaflödet i familjeföretaget överskrider således vida de realtillgångar i pengar och värdepapper som visserligen även finns inom familjen.
Har själv sedan tonåren inspirerats och fascinerats av företagare och givit mitt allra yttersta för att utmana mig själv. Så pass till den grad att jag bland annat tagit mig in på två av de mest prestigefyllda utbildningarna här i Norden och därefter haft ett antal måttligt framgångsrika år inom företagande och yrkesliv bakom mig trots ett starkt risktagande vilket förklaras av skälen nedan.
För drygt 10 år sedan skedde början på ett arvskifte i min familj, samtidigt som jag var utflugen för att studera på annan ort. Som en bomb från ovan fick jag då veta att min äldre bror skulle ärva över 60% av familjeföretaget, med inventarier, bostad och anställda kommande månad. Medan resterande 40% löst omnämndes kunna tillfalla mig och vår äldre syster. Jag är av uppfattningen att människan föds som ett tomt blad i naturen - och att varje möjlighet vi har därutöver är något vi endast kan tacka våra föregångare för. Upplevelsen tog trots detta mycket hårt på mig då en känsla av att inte vara något värd i min fars ögon genast översköljde hela min värld. Trots att jag med säkerhet är hans äkta son, tvivlade jag flera gånger på mitt ursprung och undrade ifall jag endast varit på besök i min egen familj.
Drygt 8 år därefter och ännu färskt pågående, har vi i familjen fått veta att den kvarvarande delen av arvet kommer att delas upp mellan min syster, mig och åter igen min bror.
Sammantaget kommer jag och min syster ha ärvt varsin fastighet varav ingen är anspråkslös, men vilka utgör knappt 15% vardera av den ursprungliga helheten. Detta särskilt ifall man räknar in belåningen som medvetet hållits högre i de fastigheter som vi en dag sägs få ärva - i huvudsak för att finansiera min brors löpande verksamhet. Därtill arbetar min far sedan den stora överlåtelsen 10 år sedan utan ersättning för min bror, för att stärka kalkylen i den huvudsakliga verksamheten ytterligare - vilket hjälpt till att finansiera omfattande markköp till huvudenheten de senaste åren.
Till detta kan tilläggas att det bitvis pratats om att jag vid tillträdesdagen ska ersätta min bror med likvida miljonbelopp eftersom hans nu ytterligare del av arvet (cirka 10 procentenheter i de kvarvarande dryga 40%, efter de tidigare överskrivna 60%) kommer att vara mindre än de dryga 15 procentenheterna som jag och min syster vardera får del av. Dvs - det ursprungliga arvet på över 60% talas inte längre om, som att det aldrig skett. Det har även framkommit att sjötomter med rejält fritidshus och annan mark som förväntats tillfalla min syster, i hemlighet överskrivits på min bror sedan flera år tillbaka.
Det kan för berättelsens liv även nämnas att min bror vid vetskapen om den senare fördelningen blev rosenrasande, och skapade ett extremt tumult eftersom han av outgrundad anledning länge ansett sig ha ensamrätt till hela arvet och absolut inte vill att vi syskon ska ärva någon mark. Så till den grad att han för ett kort ögonblick sade sig vilja säga upp hela arvet eftersom han enligt utsago aldrig skulle givit sig in i skogs- och lantbruket om han inte skulle få allt. Det anspelar i stort på min fars djupa önskan att någon i familjen efterträder hans arbete, till skillnad från många granngårdar där barnen sålt allt och flyttat till flådiga hus i storstäderna.
Då min egen dröm är att en dag just återskapa ett familjeföretag kring jord- och skog erbjöd jag mig givetvis på studs att köpa ut min bror genom belåning, så att han och hans familj aldrig mer skulle behöva jobba igen - men han backade på en femöring eftersom det hela föga förvånande var tomma ord för att pressa oss syskon att ge upp mer av arvet.
Medan min bror sedan dess har utökat storleken av såväl sin verksamhet, som personalstyrka och privata bostad med cirka 30-50% och på så vis kan anses frodas, kämpar jag och min syster med att få ihop pengar till räntor, barnkläder och vardag och sliter på våra sätt.
Trots allt det som pågår har jag en mycket god relation till min familj, mycket tack vare min underbara mor och syster som båda är fantastiska på att underhålla relationer.
Nu slutligen beträffande min egen situation, vilken med avstamp från denna berättelse är förvånansvärt bra.
På ett finansiellt plan lever jag i en situation där jag upplever mig ligga back med cirka -0.5 miljarder eftersom det är den summa jag som minst skulle behöva för att förvärva motsvarande familjebruk (med fastigheter och maskiner) som min bror övertog strax innan han fyllde 30. Det är såklart ett belopp som med ökande priser på mark stiger med 5-10% årligen - och drömmen blir således mer distant för varje år som jag inte lyckats bygga bolag från scratch som ger över 25-50 miljoner i nettoöverskott. Det är vad som krävs för att hinna ikapp drömmen om att återfå det liv som den mänskliga delen av mig upplever mig ha förlorat.
De verksamheter jag hittills lyckats få fram med i sammanhanget oansenliga medel (cirka 50 000 kr i förskottsarv från min morfar blev startskottet för en verksamhet som idag utgör majoriteten av mitt dagliga kassaflöde och levebröd).
Någonstans i allt detta kan jag dock känna en sådan enorm tacksamhet för den meningsfullhet, och den styrka det fyllt min själ med. Att göra denna till synes omöjliga - men trots det hoppfulla resa från botten. Att ständigt behöva utvärdera och förbättra det jag tar mig för, för att alls ha en mikroskopisk chans att en dag kunna titulera mig själv miljardär (sett till dagens prisökningar kommer det sannolikt krävas att nå dem beloppen om man blickar minst 30 år fram) för att i så fall bara sänka allt i ett nytt hamsterhjul av jord- och skogsbruk. Nästan så att även Sysifos skulle skrattat 
Jag är fullt medveten om att mina chanser att återskapa min barndom är snudd på omöjligt - men jag är varje dag besatt av att försöka. Detta samtidigt som vardagens natur ställer krav även på trygg och stabil inkomst genom visst förvärvsarbete i skapandet av en egen familj. Trots denna besatthet omgiven av konflikterande aspekter har jag på något vis lyckats finna både lugn och tillfredsställelse även i vardagen och övriga livet.
Många gånger har jag funderat på varför min far, som jag ser mycket upp till och djupt respekterar, gjort som han gjort. Samtidigt är det enligt min filosofi hans sak att bestämma. Med åren har jag även insett att jag inte vill veta - med rädsla för att svaret skulle vara något annat än det svar jag själv valt och även talat om för mor och far då diskussionerna kring arv varit som hetast:
Jag och min syster har i själva verket givits den största gåvan genom (utöver en kärleksfull och bondförnuftig uppfostran) möjligheterna att genom eget arbete kunna stå raka i ryggen ovanpå liv som vi i stor grad har oss själva att tacka för.
Den själsliga uppfylldheten av att vara förtjänt av det som står på bordet, den standard och det liv som vi uppnår för oss och våra familjer. Den kan inte köpas med arv eller pengar. Så trots om jag knappt skulle nå en hundradel av den resa min bror kommer göra, så är det min hundradel - och jag kommer göra allt för att få den att växa, och tänker njuta längs vägen.
Strävsamhet byggd på starka skäl är möjligen en av de mest outtömliga källorna till meningsfullhet i vardagen. Om jag mot förmodan en dag skulle återuppnå min dröm är jag dessutom rädd att bara bli sittandes med ett glas vin i solnedgången, och inte längre ha något att strida för.
En känsla som jag gång på gång intalar mig själv att släppa, för på sista dagen hoppas jag trots allt bara kunna göra det. Sitta ned och ta ett sista glas blickandes ut över horisonten.
Är ju knappast ditt fel att andra människor inte har/kan hantera pengar.
Jag vet en person som brände hela sitt arv på 600 k på ett halvår. 
