Hur ska vi tänka som inte ska "die with zero"?

Jag är en av de lyckligt lottade som föddes i en familj med tillgångar, och som förväntas förvalta tillgångarna på bästa sätt och lämna över dem i gott skick till nästa generation eller vem som nu tar över. Jag är själv lantbrukare, men detta borde även gälla många småföretagare och kanske också alla ekonomiintresserades arvtagare, det kan väl inte vara meningen att man ska bränna vad tidigare generationer skapat?
Jag behöver lite tankar kring förvaltning. Kan man skapa en “pengamaskin”, ett kapital vars avkastning kan användas i företaget?

3 gillningar

Borde det inte vara tvärtom, att företagets avkastning som inte behövs i verksamheten skall gå till pengamaskinen ?

“Die with zero” betyder ju inte att du behöver spendera pengarna. Det kan också innebära att du i god tid ger ett förtida arv.

Lantbruk ska ju långsiktigt bära sina egna kostnader, annars är det inte hållbart. Det ska inte behövas någon pengamaskin vid sidan om som stöttar lantbruket. Men visst finns det folk som drivit lantbruk så, kolla t ex på Olof Stenhammar som använde sin förmögenhet för att leka godsherre/storbonde på Värmdö. Verksamheten gick nog aldrig med vinst.

1 gillning

Spännande! Vi har också ett lantbruk och min man är egenföretagare (uppbyggt och förvaltat under många år), jag har ett vanligt jobb. Tror ingen av barnen är vare sig intresserade eller kapabla att ta över (tyvärr). Ungarna kommer att få ärva så det räcker och vad vi ska göra med allt det övriga vet vi inte i nuläget. Kanske kommer nåt framtida barnbarn att ha rätta anlagen för fortsatt drift?

Det måste alltså finnas dugliga arvtagare för att det ska kunna förvaltas vidare. Annars är det bättre att sälja (tror jag). Har ni det, satsa på att det både finns en god förvaltning och övrigt kapital. Vi har investeringar i skog, fastigheter, företag, aktier, reda pengar. Diversifierat och inkomstbringande på olika sätt. Vi kan alltså både få loss likvida medel tämligen omgående och ge arv i form av illikvida medel.

Jag har ju väldigt lite koll på din situation efter ditt korta inlägg.

Men även jag är intresserad av just det här att förvalta olika typer av kapital på lång sikt, med sikte på en tid efter min egen bortgång. I mitt fall har jag skog och arbetar (än så länge) med annat på heltid.

Jag förstår inte vad du syftar på med pengamaskin att använda i företaget. Som andra har sagt hoppas jag snarare att ditt företag går med vinst och att du kan plocka ut de pengarna privat. Sen kan du ju, om du skulle har råd och om det verkar löna sig, investera i företaget genom tillköp eller utbyggnad. Men investeringar görs ju med privat, skattat, kapital, så det blir ju privat.

En sak som jag försöker tänka på (eftersom jag kan, jag är medveten om att det är en lyx) är att ha olika typer av tillgångar. Ofta blir ju lantbrukstillgångar på papperet ganska stora. Men om du har hyfsad intjäning kan det vara bra att bygga upp en fondportfölj, så att du har lantbruksegendom plus en fondportölj.

Sedan vet jag att lantbruk är tufft och att det kanske kan krävas stora investeringar för att ens behålla lönsamheten.

Det här med att se bortom horizonten och inte försöka die with zero är ju det traditionella. Die with zero är ju urpsrungligen formulerat som en provokation mot just den mer traditionella synen som du och jag står för. Men jag håller med om (och det har jag tjatat om förr här på forumet) att den traditionella synen ofta försvinner på forum av detta slag.

1 gillning

Jag tänker så iaf. Men 2-4% genomsnittlig avkastning kan varje generation ärva samma förmögenhet för alltid givet att varje generation får 2-3 barn runt 30 års ålder.

I praktiken ökar förmodligen kapitalet mer än så. Den stora utmaningen är väl att se till att någon enskild generation inte förstör allt för kommande generationer.

Ja, precis. I boken sägs det ju inget om att inte säkra familjen och samhällets fortlevnad - bara att man bör göra det innan man dör. Alltså skänka ägandet till barnen eller någon slags stiftelse innan man går bort.

Boken handlade ju mer om att komma ihåg att leva medan man kan - utan att gå in så nära på hur.

2 gillningar

I min familj har vi sedan 1980 haft ganska exakt 4% tillväxt på kapitalet, borträknat inflation. Nominellt blir det kanske runt 10% per år.

3 gillningar

Det är så jag menar, och att det sedan kan användas till investeringar om man vill/behöver. Problemet är särskilt stort för kategorin deltidsjordbruk, till vilken jag hör. Det är i stort sett omöjligt att få en anständig vinst…

Kontrollerade generationsskiften är något både LRF och skogsägarföreningarna propagerar för.

Går det inte arrendera ut det som inte lönar sig? Eller det kanske inte är så betungande förluster? Låter som en trevlig tillvaro så jag kan förstå att man inte vill släppa den biten.

Pengamaskin är ju inga problem att fixa.

Ganska avrundade siffror antar jag? Det har väl knappast varit 6% inflation i snitt sedan 80-talet?

1 gillning

Nä, det måste ha blivit lite fel. Jag räknade så noga det gick för några månader sedan och kom fram till 4% exklusive inflation. Minns inte exakt mina siffror. När jag idag skattade de nominella siffrorna måste jag ha använt lite andra in och utgångsvärden. Får spara mina anteckningar nästa gång.

1 gillning

Vi tycks tänka ganska lika…
Ett problem med deltidsjordbruk är att man bor och lever i sin arbetsplats och trivs förmodligen med det. Väldigt svårt hur pengarna fördelas

Är problemet då att tillgångarna är bundna i mark och att det finns för lite kapital att leva av? Annars borde exempelvis investeringar i jordbruket kunna lösas med banklån med fastigheten som säkerhet?