Jag bor i bostadsrätt där min privata belåningsgrad (bolån/inköpspris) är ca 19 % och belåningsgraden i bostadsrätten är ca 18 %.
Jag betalar alla dagliga inköp av varor och tjänster i butik och näthandel med kreditkort, där betalas även resor, hotell, restaurangbesök mm. Jag upplever det som att volymen på dessa inköp varit ungefär likvärdiga mellan åren. Boendekostnader, fasta parkeringskostnader försäkringar mm betalas från bankkonto.
Jag roade mig nu med att beräkna hur utvecklingen av kostnader i mitt fall förhållit sig mellan åren 2022 och 2023.
När det gäller betalning med kreditkort har kostnadsökningen varit ca 11 %. När det gäller den totala kostnadsökningen har den varit ca 20 %.
Min inkomst ökade med ca 2 %, så i mitt fall en reallönesänkning med 18 %. Nu ska jag inte påstå att jag är representativ för Sveriges invånare, men helt ovanlig är jag väl inte.
Jag förstår ju inte hur vi någonsin ska kunna komma tillbaka till den reallön vi hade fram till för ett par år sedan om vi fortsätter med den svenska modellen med modesta löneökningar. Jag menar att det kommer att handla om flera decennier i bästa fall.
Det här är väl en svaghet med den svenska modellen. Om jag får förutspå någonting så tror jag att skillnaden mellan de årliga löneökningarna och vad man kan få genom att byta jobb kommer öka ytterligare, och det är på så sätt reallönen kommer återhämta sig.
Nu spekulerar jag som olärd, så ta det inte för någon sanning.
Men kollade inflation mellan 1996 och 2020 och snittet var på 1.1%.
Tänker att vi under tiden fått större löneökningar och 2020 således var på toppen för reallön. Så en ökad inflation kanske snarare återställde lönerna till den mer “normala” nivån.
När folks bostäder blev så dyra och folk lånade mer och mer hittade riksbanken på KPIF för att slippa ha med folks räntekostnader i inflationen.
När elpriset börjar öka pga saker som är en helt annan diskussion så hittar man på KPIF-XE, alltså exklusive energipriser för att kunna räkna på inflationen minus alla följdproblem med att lägga ner kärnkraften.
Snart, om vi får för hög inflation så kanske Riksbanken, tillsammans med svenska-modellen-vurmarna facket, på den nya KPIF-XI (“exklusive inflation”) för att på så sätt slippa erkänna att vi har stora reallönesänkningar.
Detta öppnade faktiskt mina ögon lite, självklart ska vi alltid bara kolla på rent KPI egentligen, det är ju det som märks av.
KPIF är ju lite fjantigt egentligen, precis som att vi inte påverkas av räntehöjningar…
Annars kan vi också köra KPI-XA som du är inne på, (“exklusive allt”), blir ju riktigt bra siffror i så fall…
“Vi på Riksbanken följer vårt nya index KPI-XA som legat stadigt på 0% sedan vi började mäta, så vi ser inga behov av förändring på samhällsnivå. Vi ser heller inga kostnadsökningar för privatpersoner eller företag.”
Det beror på vad man är ute efter när man kollar på inflationen. Gör man det för att förstå sin eller andras privatekonomi är KPI en självklarhet, likaså används den givetvis vid långa avtal som är inflationsjusterade (markarrenden etc).
De andra nyckeltalen är för att riksbanken ska få ännu mer data och bättre förstå sig på kostnadsutvecklingen. Om de ersattes med en algoritm som bara justerade räntan baserat på KPI inser man snabbt att när de höjer räntan för att sänka inflationen, så ökar istället KPI av den direkta räntekostnadseffekten. Med KPIF städar SCB bort den direkta effekten av högre räntekostnad och effekten på KPIF vid räntehöjning blir en sänkning enligt gängse nationalekonomisk teori.
Nu kanske jag har otur när jag tänker, men är det inte självklart att RB måste exkludera räntekostnader då deras primära verktyg för att minska inflationen är att höja styrräntan, vilket i sin tur ökar bolånekostnader, vilket i sin tur ökar KPI och så måste RB höja styrräntan igen. Så är snurran igång!
Jo, det var väl så resonemanget och motivationen kring KPIF var vid införandet. Även om det bara till viss del är sant (eftersom kostnadsökningarna inte enbart kommer från räntekostnaderna, och höja räntan 1% således inte borde leda till 1% ökad inflation) men det är så klart enklare att justera in räntan om man bortser från räntas direkta inverkan.
Samtidigt som inflationen varit tvåsiffrig 23 och fortsatt hög i år.
Regionernas ekonomi kraschar totalt eftersom deras kostnader ökar med 10 % men skatteintäkterna ökar knappt då lönerna inte höjs nämnvärt.
Samtidigt finns det inte så mycket att göra. Efter festen kommer baksmällan. Vi har blåst upp vår ekonomi med billiga lån (mitt hus är värt enorma mängder tissetassar) men det finns inget reellt att backa upp det med.
Nu jämnas det ut och vår resa från ekonomisk topp till medelklass fortsätter.
Jämför du löner mot andra länder blir ju situationen etter värre. Snart kommer på allvar brain drain att dra igång. Varför jobba i Sverige när du tjänar väldigt mycket mer utomlands?
(Ja, gratis vård… Men lycka till att få en tid på vårdcentralen när du väl behöver den!)
När det gäller statistiken över reallöneökningar i Sverige ska man nog ta den med en nypa salt, snarare är det så att den är saltad.
Jag har absolut upplevt som att det varit reallöneökningar under ett antal år under 2000-talet trots att de framförhandlade löneökningarna varit små och hur kan det egentligen blivit så. Till stor del handlar det förstås om den låga räntan, men till stor del även om sänkta skatter på arbete vilket inneburit sänkt välfärd och den faktorn är knappast med i reallönestatistiken.
Tidigare var det självklart att t.ex. en bro, hiss eller trappa som ansågs underlätta kommunikationen bekostades av offentliga skattepengar, idag ska i princip alla såna här kostnader tas ut genom avgifter från de som nyttjar den.
Genom att vi numer bor i ett samhälle där ovanstående exempel blivit en realitet till skillnad mot hur det varit tidigare så kommer inte den svenska modellen med centralt framförhandlade låga löneökningar att fungera, det kommer att göra svenska löntagare fattigare.
