Med barn i bilden tycker jag att det är vettigt att sträva efter en så jämlik ekonomi som möjligt.
Hade kanske gjort typ såhär:
Om Partner 1 vill behålla 50/50 av gemensamma kostnader för att hårdspara för att komma upp i ett liknande kapital som partner 2 är det väl inte fel. Men att man går över till gemensam ekonomi när detta är uppfyllt. Typ att båda har lika mycket pengar kvar efter att alla gemensamma kostnader är betalda.
Om partner 1 däremot vill dela 50/50 för att upprätthålla en fetare livsstil än partner 2 så känns inte detta rimligt med barn med i bilden. Tror att det är bra för barnen att se sina föräldrar som jämställda.
När det kommer till arv och framtida vinst på trisslotter så beror det ju lite på, är ni gifta) har ni äktenskapsförord? Finns det testamente, där kan det regleras om det blir enskild egendom eller inte.
Jag hade kanske inte tyckt att det va rimligt att få 10-50% av min partners arv i handen att göra vad jag vill med. Men om jag skulle få ett arv på 5-10msek så skulle jag inte bara spendera dom på mig själv heller. Sannolikt skulle det kunna bli att pengar iaf delvis läggs på renovering eller sånt som gynnar båda.
Ha!
Jag lagar mat åt min fru (och barnen), för det mesta. Ibland värmer hon mat åt mig. Hon äter gärna min mat, hon klarar bara inte av att dela arbetsbördor. (Men hon är bra på att spara pengar).
Det tycker jag väl egentligen inte. Personligen har jag svårt att se hur det fungerar att dela på konton med sin partner. Många tycker att det är naturligt, men det verkar så otroligt komplicerat för mig. Det är så komplicerat att förstå vilka regler som gäller i varje ögonblick om man gör så. För mig är det lättare att förstå ett gränssnitt som består av att man frågar varandra.
Samtidigt förstår jag att många inte alls fungerar som jag och min fru gör. Jag lade til matexemplet för att illustrera att jag förstod att vi är lite sära. (För jag vet att de flesta par faktiskt lagar mat tillsammans).
Låt mina inlägg här också illustrera att jag kanske inte alltid är så bra på att kommunicera, vilket kanske kan förklara varför jag och min fru (som är klart sämre på att kommunicera) inte vill dela konton med varandra. Att dela saker kräver mer komplicerad kommunikation än att ha varandra som gränssnitt i varje transaktion.
Jag kanske är dum, eller tror andra är det, men nej om det var uppenbart för mig att du menade det så så hade jag inte tagit upp det. Jag förstod det bättre nu, tack.
Vi valde att ha gemensam ekonomi från att barnen föddes. Vi började spara gemensamt, samma summa på varsitt isk. Efter ett litet tag bestämde vi oss för att det som vi hade sparat var för sig sedan tidigare också skulle tillhöra det gemensamma.
Arv tänker vi inte att vi ska få, fast det kommer vi förmodligen. De kommer bli gemensamma.
Men det som är rätt för oss behöver inte vara rätt för andra. Bråk kring ekonomi handlar nog sällan om huruvida den är gemensam eller separat. Det handlar om samsyn. Utan samsyn blir det bråk oavsett upplägg. Ni måste hitta det sätt som är bra för BÅDA. Det gör ni inte genom att kopiera andra. Alla par har olika förutsättningar.
Varför skall det alltid framställas som att det är synd om den som är hemma mest med barnen? Det brukar ju snarare vara så att det i ett förhållande är någon som hellre är hemma med barnen än jobbar eftersom de tycker att det är roligt. Då skall den som jobbar istället straffas både ekonomiskt och missa chansen att tillbringa tid med sina barn?
För mig är graden av det här det som definierar hur gemensam ekonomi man har mer än vem som står som kontoinnehavare på kontot där pengarna råkar finnas.
Varför skulle den som jobbar straffas ekonomiskt? Hela argumentet är ju att det ska vara ekonomiskt rättvist.
Om båda vill vara hemma med barnen är det ju enkelt att ta 50/50 föräldraledighet och då spelar det ju ingen roll ekonomiskt hur man än gör. Men statistiskt sett så är det ju fortfarande så att kvinnor tar mer föräldraledigt (och VAB) än män.
Om den ene vill prioritera att ta 90 % av ledigheten för att den värderar att vara med barnen, varför skall då den som jobbar finansiera det? Den som jobbar får ju ta kostnaden att vara mindre med sina barn.
Fast jag menade om den ena vill göra anspråk på mer än 50 %.
Ja är det så att båda föräldrarna hatar sina jobb och vill ha all ledighet själva så är det väl rimligt att de gör upp om en ekonomisk kompensation, tex genom att lägga bud på hur mycket de är villiga att betala den andre för att få vara hemma. Det känns som en rätt ovanlig situation. Fast det finns ju par som löser alla såna avvägningar ekonomiskt, tex att parterna lägger bud på hur mycket de vill ha för att laga mat, tvätta etc. och lägst bud vinner. (Det lär väl mest vara par av ekonomer som är så extrema… )
Jag tycker det är rimligt att utgångspunkten är att det inte ska spela någon roll ekonomiskt för endera parten, inte att man låtsas som att det inte innebär några ekonomiska förändringar alls.
Blir det verkligen rättvist med det här upplägget?
Säg 2 personer med 50 000 kr var i nettolön. Månad 2 är barnen väldigt sjuka och person 1 får minskad nettolön till 40 000 kr pga. av att hen tar all VAB.
Månad 1
månad 2
Diff.
Gemensamma kostnader
25 000 kr
25 000 kr
Person 1
Lön
50 000 kr
40 000 kr
andel av kostnad
50%
44%
pengar kvar
37 500 kr
28 889 kr
-8 611 kr
Person 2
Lön
50 000 kr
50 000 kr
andel av kostnad
50%
56%
pengar kvar
37 500 kr
36 111 kr
- 1 389 kr
I det här fallet får person 1 får hela 8 611 kr mindre kvar, medans person 2 bara tappar 1 389 kr.
Jag tycker inte det är rättvist, så kul är det inte att ta hand om sjuka barn, speciellt inte om det är den snart annalkande vinterkräksjukan.
Rättvist är vad de som är medverkande tycker är rättvist. Finns ingen objektiv sanning kring det hela.
Sen skulle det inte falla oss in att ena tar all VAB utan hitintills har det varit rätt så 50/50 där vi tar varannan dag. I perioder har min fru tagit mer på eget bevåg på grund extremt pressad arbetssituation som skapats av ledningen där valet varit att vara en blöt fläck efter arbetet eller vara aningen sliten efter en dag med VAB. Där sistnämnda dessutom är något vi både bryr oss om på en helt annan nivå vilket därmed gör jobbiga saker mer givande. Men visst, det kanske hade varit rättvist att jag sa “nähe du, pallra du dig iväg till arbetet för här ska vi minsann ha millimeterrättvisa utifrån kvantifierbara parametrar”?
Summan av kardemumman; lyft näsan från absoluta tal utifrån en enda parameter och se till helheten samt anpassa utifrån vem man pratar med. Blir så fördummande och skevt annars.
Därför vi lever i en tid där det finns en sanning i att barn enbart är en belastning. I en tid där betydligt större andel föräldrar är tämligen bortklemande utan vidare faktisk önskemål om att göra uppoffringar. I en tid där det kan slösas tid på alla håll och kanter för att sedan klagas på att tiden inte räcker till och man närmast ska placera barnen på institution (orimliga tider på förskolan).
Jag förstår inte heller min generations nästan patologiska inställning till barn. Ja det är jobbigt men so fucking what? Det är också fantastiskt.
Hela argumentet är ju att det ska vara ekonomiskt rättvist.
)