Hej på er, tänker mig att här kan finnas en hel del kloka personer i samma situation som har en del erfarenheter att dela med er av.
Jag är sambo och min sambo har ett barn på fem år sen ett tidigare förhållande. Just nu delar vi på alla kostnader rakt av undantag kläder till barnet som han delar med barnets mamma. Just nu funkar det men var är rimligt att göra i längden?
Vi planerar även att köpa hus ihop där jag går in med nästan allt kapital. Jag har även högre lön och vi funderar på att jag ska äga större delen av huset (säg 70%) och ta löpande kostnader och amorteringar utifrån det och att han ”lånar” sin del av kontantinsatsen från mig.
Var behöver vi tänka på här? Hur kan vi göra det rättvist och bra och samtidigt göra så att det är tryggt vid dödsfall eller separation? Jag är rädd för att barnets mamma skulle få del av vårt hus (genom arv till barnet) om min sambo dör. De hade en ganska dålig separation där hon behöll 100% av deras gemensamma kapital vilket gör att jag är orolig för vad som händer i en sådan situation.
Vi har samboavtal och kommer ta hjälp av jurist vid själva köpet.
Barnets mamma har mycket god ekonomi och hon får betydligt mer dyra saker där (vi är heller inte så förtjusta i saker utan föredrar att göra saker tillsammans istället).
Hur ska vi tänka kring gemensamma barn och hur gör man så att det i så fall blir rättvist och bra. Vi vill ju att alla ”våra” barn ska ha liknande förutsättningar och att det ska kännas rättvist.
Input, idéer och hur ni andra har gjort mottages tacksamt
Det är enkelt! Nästa gång din sambo ska hämta ungen hos mamman ska han ha handskar på sig med mörkblå/lila otorkad färg på fingerspetsarna. Han lägger handen på ungens armar som blir blåfärgade och påpekar att hen har fullt med blåmärken. Mamman blir då förvånad och beter sig som att hon inte visste om det. Upprepa ett par gånger och hon får efter ett tag inte träffa barnet. Lätt som en plätt!
Jaha, det var ekonomisk, moralisk och juridisk rådgivning du ville ha. Ehrm. Det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med… Men om du vill ha hjälp med att smida ondskefulla planer finns jag här!
On a more serious note:
Det är svårt det där med vad som händer om din sambo skulle dö. Inte bara juridiskt, utan även moraliskt. Om ungen faktiskt blir av med sin pappa borde väl hen behöva hans pengar? Men då finns risken att mamman lägger beslag på allt och slarvar bort dem. Å andra sidan, om du skulle få dem så blir barnet utan, för du vill väl inte spara undan en massa pengar åt någon annans barn tills hen blir 18?
Jag är visserligen särbo, men har tänkt mycket på det där då jag är ihop med en tjej som inte har barn själv och en dag bor vi troligen ihop. Jag tycker det är kanon att ni uppenbarligen pratat om vettigt upplägg. Så många verkar låta bli det och tror kärleken löser allt…
Jag har alltid stått för allt kopplat till mina två barn. Visst, vi bor inte ihop, men t ex utemat, resor, entréer m m har jag tagit på “pappakontot”. Jag tycker det är rimligast.
När det gäller hus tillhör jag de som tycker att man äger så stor del av huset som man satsar pengar i det. Går du in med 70% så ska 70% vara dina. Detsamma gäller större renoveringar och förbättringar. Du bör betala 70% så är det s a s fair and square. Eftersom du tjänar mer borde det inte vara en orimlig formel att hålla sig till heller.
Barnet får minst arvslotten av din sambos kvarlåtenskap om han dör. Resten kan styras i testamente. Så, 50% går till sonen och det får ju exet s a s makt över tills sonen fyllt 18. Jag vet inte om det går att göra upplägg med konton som är “låsta” tills myndighetsdagen. Det får ni kolla upp.
Om du står för 70% äger du redan större del och får sonen avslotten så är det (ju) 50% av kvarlåtenskapen. Det innebär i värsta fall (om han inte har en krona på kontot) 15% av huset (50% av hans 30%) och det kanske du kan ta höjd för att köpa ut s a s. Ingen kan tvinga dig att flytta om du bor där och dessutom redan äger merparten.
Har ni gemensamma barn idag, eller är detta en del av framtidsplanerna? Det framgår inte riktigt. Jag hade pratat med familjejurist om upplägget då ni då kan vara öppna med storleken på summorna också. Det är t ex skillnad om huset kostar 500000 eller 5000000 då utköp ur det senare kan vara en tuffare uppgift.
Hoppas jag förstod hur tankarna gick och fyll gärna på med info du är bekväm att dela om du vill ha mer input.
Haha! Tack för svar! Det är klurigt mer de moraliska delarna. Grejen är att min sambo har absolut noll kapital (han har bokstavligen haft noll kr på kontot vid flera tillfällen) även om hans ekonomi blivit extremt mycket bättre senaste tiden.
Jag har kapital på nästan 1,5 M och har hjälpt både honom och barnet en hel del ekonomiskt och kommer säkerligen fortsätta med det. Kommer säkert bli så att jag förr eller senare inkluderar barnet i mitt testamente också då jag varit med en stor del av hennes liv.
Tror inte mamman skulle slarva bort det på något sätt. Hon är extremt ekonomisk och har det väldigt bra ställt. Däremot så tror jag inte hon skulle dra sig för att göra det jobbigt för mig om en sådan situation skulle inträffa. Eller litar iallafall inte alls på att det inte skulle bli en väldans massa krångel.
Jag går in med 100% av kapitalet men han kommer vara med som låntagare. Det gör att jag tycket det känns klurigt… vad är rimligt ägandeskap och hur fördelar man vinsten vid försäljning om man får isär
Det är mycket troligt att vi kommer vilja ha barn ihop framöver också. Sant troligen gifta oss.
Låt säga att du går in med 20% som täcker handpenning och lite till. Tar ni lån på 80% tycker jag du ska äga 60% och han 40%. Går värdet upp får ni del av detta efter ägande. Du har redan bidragit till att öht kunna köpa hus då 15% faktiskt är ett krav idag och ni slipper dras med topplån.
Är det sedan white picket fence-drömmar på gång så får han väl isf antingen finna sig i att du är den som lite klyschigt bär byxorna i förhållandet eller helt enkelt köpa in sig så ni äger 50/50. Inga av dessa diskussioner bör vara en stor grej med någon som man är beredd att skaffa barn med.
Jag går nog in med 20-25% tror jag det kommer landa på. Sen har vi rätt olika lön så till lånet så ”bidrar” han med knappt 40% och jag drygt 60%. Men vet inte om man ska ta hänsyn till det?
Det är knepigt. Typiskt tråkiga samtal och det handlar ju om reella pengar och även ursprungsfrågan med hans ex och arv. Är det lättare att du står på mer/allt och han s a s “hyr in sig” så är det en möjlighet.
Ingen ska tvingas till affärer de inte mäktar med och min syn är att den som tjänar mest isf får anpassa sig till den som har mindre, så långt det går. Det är ju också lite komplext eftersom en del av ytan ju handlar om hans barn. Du bidrar ju även där, indirekt.
Det är ju också svårare om du t ex tjänar mer än dubbelt så mycket efter skatt som han. Jag förstår att det känns lurigt. Samtidigt har du valt en annan karriär och andra förutsättningar. Barn är ju också ett val, liksom tidigare relationer. Så’nt är också lurigt, men inte ditt ansvar i det här fallet.
Hur ser din kille på detta? Har han lagt frågan på dig? Duckar han den? Blir han sur när pengar kommer på tal? Det enda som kan lösa det är bra snack med papper, penna och miniräknare.
Vi har bra snack, mer att vi inte vet hur vi ska göra. Han är helt ok med att äga mindre och få mindre vid vinst mm. Jag var inne på att köpa helt själv men han tycker att det blir för litet utan hans del av lånet.
Han har egentligen en riktigt bra lön och en chefstjänst men väljer att jobba deltid (ej på grund av barnet). Han har varit rätt dålig på att ta hand om pengar tidigare. Jag är en sjukt ordentlig typ och arbetsmyra
Jag är i en liknande situation såtillvida att jag har ett gemensamt barn med min fru men också ett barn från ett tidigare förhållande. Jag har också testamente, bolån, äktenskapsförord etc. med min fru.
Generellt har det fungerat bra för oss att jag (tillsammans med barnets mamma) betalar allt för mitt första barn och vi delar på allt när det gäller vårt gemensamma barn. Det är vår överenskommelse men vi avviker ibland från detta, exempelvis när det gäller mat: det blir för meckigt och lite skitnödigt om vi ska hålla på och räkna på hur mycket just mitt första barn äter för. Samma när vi har varit på gemensam semester, då har vi helt enkelt splittat notan. Om mitt första barn däremot ska på seglingskurs, köpa kläder eller fakturan för hennes pianolektioner, står jag och mitt ex för det. Hoppas det framstår som rörigt, för det upplever ingen av oss att det är. Jag ska tillägga att vi också tidigt gjorde en överenskommelse att min fru inte kommer att försöka fylla rollen som extraförälder (det har vi också varit tydliga med med barnet i fråga - som är i tonåren), så jag antar att det avspeglar sig även i hur vi lägger upp det ekonomiskt.
När det gäller arv sköter det sig mycket själv i och med lagstiftning om bröstarvingeslott, men var har skrivit in att vi önskar att barnet inte begär ut sin lott förrän vi båda är döda, för att undvika att min fru ev. måste sälja bostad för att barnet ska få ut sin lott, i händelse att jag dör först. Som jag förstår det kan vi dock inte hindra barnet från att begära ut sin lott.
I övrigt har jag inte mycket mer att tillägga eftersom vi tre vuxna som är inblandade i det äldre barnet är på ungefär samma nivå ekonomiskt, så vi har inte behövt ta ställning till situationer som kan uppstå när det är olika. Jag tänker att det lite är som det är - om den ena kan ta med barnet på semestrar och den andra inte kan det, så är det svårt att undvika: det vore ju synd om barnet missar en resa bara för att en förälder inte har råd. Om man har en bra kommunikation, sköter det snyggt och ev pratar med barnet ifråga om situationen (om hen är lite äldre) så borde det kunna funka ändå.
Tänkte dela lite vad vi kommit fram till ifall någon hittar tråden i framtiden.
Vi kommer äga olika delar av huset enligt följande:
Jag (kontantinsats + halva lånet)/ kostnaden. Han: (halva lånet)/kostnaden. Förutsatt att banken går med på detta. Vi kommer även behöva uppdatera vårt samboavtal med ägandeförhållandet och skriva testamente mha jurist. Troligen kommer vi även behöva en livförsäkring iallafall om huset går upp i värde.
Uppdelningen kring kostnader har vi inte riktigt löst men rent praktiskt så blir det just nu att vi delar på mat och semester och min sambo delar övriga utgifter med barnets mamma.
En annan sak jag glömde fråga är hur ni med både egna barn och bonusbarn hanterar sparandet till barnen. Just nu sparar min sambo 1000 kr i månaden till barnet (då han och mamman bestämt att dom ska spara lika mycket) men inget till sig själv. Detta irriterar mig väldigt men jag känner inte att jag vill lägga mig i det så mycket dock undrar jag hur man ska tänka om vi får egna barn. Jag tror för egen del inte alls på att det är bra att spara så mycket till barnen utan det är bättre att (också) lära som att tjäna egna pengar. Men jag vill ju heller inte att det ska bli orättvist… nåja, har nån input så vore det toppen
Nja varför inte, jag tycker att vare sig man går i giftastankar eller sambotankar kan man lägga sig i.
Det innebär även att han inte har reparationsbuffert till huset han vill köpa(?) Hur blir det i framtiden(?) Inte så bra misstänker jag.
Diskutera dem obekväma frågorna i relationen. Låt det inte ligga och pyra.
En eventuell framtida ekonomiuppfostran kan ju också bli olik med tanke på din beskrivning av er två.
dock undrar jag hur man ska tänka om vi får egna barn. Jag tror för egen del inte alls på att det är bra att spara så mycket till barnen utan det är bättre att (också) lära som att tjäna egna pengar. Men jag vill ju heller inte att det ska bli orättvist… nåja, har nån input så vore det toppen