Min sambo, jag och sambons barn har nyligen flyttat ihop i min lägenhet och planerar nu att köpa en gemensam bostad. Vi försöker hitta ett upplägg som känns rättvist, men har några utmaningar:
Förutsättningar:
Jag har mer kapital och kommer behöva gå in med en större kontantinsats för att vi ska kunna köpa något större, vilket delvis är motiverat av att sambons barn ska få eget rum.
Min sambo tjänar mer än jag.
Min sambos ex finns med i bilden och försörjer delvis barnet.
Funderingar:
Hur bör man dela på löpande kostnader (ränta, amortering, drift), är det rimligt att min sambo står för en större del av kostnader kopplade till sitt barn? Andra vardagsutgifter som mat etc, är det orimligt att sambon betalar mer för att täcka barnet?
Är det orimligt att värdera den avkastning jag går miste om på börsen när jag behöver gå in med en större kontantinsats? Alltså i ett scenario att det speglas i hur mycket jag betalar av ränta, amortering och drift etc.
Har någon tips på upplägg för ekonomi i den här typen av situation (helt gemensam, helt separat eller hybrid) och hur kostnaderna isåfall kan fördelas?
Jag kanske är helt fel ute, men min känsla är att det blir orättvist om vi ska äga ett boende tillsammans där jag har gått in med en betydligt större kontantinsats, dela 50/50 på alla kostnader i vardagen när min sambo tjänar mer och har ett barn och jag går miste om en avkastning på börsen som hade betytt mycket för mitt egna sparande.
När jag flyttade ihop med min sambo som hade barn så bodde jag i en lägenhet som kostade 6000 per månad. Hade han inte haft barn hade vi kunnat bo där och kostnaden per person hade blivit 3000. Så jag flyttade in hos honom och betalade 3000, trots att hans kostnader nog var 18k.
I övrigt betalade vi alla fasta räkningar delat på antal personer och jag betalade en del, han betalade resten, så för dig borde det innebära en tredjedel. Kostnaden för mat slog vi ut på antal dagar alla personer bodde hos oss, då barnen bodde växelvis.
Vad gäller kontantinsatsen skulle jag nog privat låna min sambo en del så att vi gick in med 50/50. På så sätt fördelas ju eventuell vinst/förlust 50/50 också om ni separerar.
Jag tycker det verkar regelrätt konstigt att barn i hushållet ska “delas upp” kostnadsmässigt. Man kan så klart ha enklare överenskommelser gällande sådant som kläder och fritidsaktiviteter. Just de kostnaderna kanske inte ska ingå i den gemensamma potten. Att däremot börja dela upp matkostnader, kvadratmeter i hemmet, semesterkostnader eller något liknande kopplat till barnet känns som Joakim von Anka.
När det gäller ägt boende tänker jag att man gör upp vad som ska gälla men att det görs utifrån ägande i första hand, inte barn. Jag äger mitt boende själv och “subventionerar” alltså indirekt min sambo och bonusbarn. De betalar ingenting utöver andel av driftkostnader.
Att fördela gemensamma kostnader utifrån nettoinkomst ser jag som rimligt. Sedan kan man fundera på vad som mer exakt ska ingå där. Om det finns en bil som främst du behöver kanske du ska stå för den, till exempel. Att börja blanda in börsen i frågor om hushållsekonomi och boende blir för mig helt koko.
Tack för svar! Ok, boende och börs håller jag med om att det blir stökigt. Men säg såhär, om jag väljer att minska min kontantinsats, öka lånet och därmed månadskostnaderna, är det rimligt att förvänta sig att vi delar på räntekostnaderna då?
Jo, precis. Jag kan tycka att den försörjningen ska räcka men det råder generellt delade meningar kring hur ett bonusbarn ska försörjas till vardags. Vissa anser att bor man tillsammans är man en familj och delar på mat och boendekostnader, andra anser att man ska dela.
Antar att det är upp till var och en att hitta ett upplägg som funkar.
Så är det ju såklart. Och jag kan väl förstå boende och så, men barnets övriga kostnader får väl föräldrarna lösa. Speciellt om båda bidrar. Jag hade inte förväntat mig att någon annan betalade för mina barn.
Nej precis, alla kostnader kring fritidsaktiviteter, kläder och dylikt betalar inte jag. Utan det är endast boendekostnader. Anledningen till varför jag blir tveksam är väl delvis för att min partner tjänar mer än jag.
Äg 50/50 finansiera er del som ni vill, men stå för kostnaden för er halva? Hon får låna mer och betala mer ränta du cashar mer och betalar mindre ränta?
Gängar man sig med någon med bagage är det ju omöjligt att vara helt anal kring det.
Jag har bott med bonusbarn 10+ år. Kan tycka att du valt att bli tillsammans med mamman troligen fullt medveten om att du fick med ett barn på köpet? Ekonomisk trygghet vore nog det enklaste du kan komma att behöva ge det här barnet i vars liv du nu valt att träda in, så vill du distansera dig redan där lär du eventuellt kunna upptäcka större funderingar längre fram. Har du tänkt på det?
Sen ser jag inte varför du skulle “behöva” pynta mer i handpenning än din partner för att du varit bättre på att spara. Boendet ni väljer är rimligen ett gemensamt beslut som ni delar på ansvaret för. Jag hade delat löpande kostnader 50/50 utan hänsyn till intäkt eller barn eller underhållsstöd. Jag hade korrigerat skillnad i insatts med kompensation i ägarförhållande eller skuldebrev. Efterskänk inte större summor till en sambo, det kan vara en björntjänst som bygger in osunda spänningar. Det har jag sett mer än en gång.
Här äger jag huset och tjänar betydligt mer, mina barn bor heltid, sambons barn på deltid.
Jag betalar ränta, amortering och större renoveringar som förväntas öka värdet.
Vi delar 50/50 på löpande boendekostnader inkl löpande underhåll (tex ytskikt, reparationer, byta ut vitvaror)
Mat kollade vi på konsumentverket och jämförde vad man kostar i olika åldrar. Vi har ett gemensamt konto för matinköpen och jämkar nån tusenlapp i månaden beroende på hur mycket sambons barn bor här.
Jag blir nyfiken på vad din sambo har för tankar och åsikter i frågan. Som flera tidigare har sagt - köp ett boende där ni båda går in med 50/50, dvs både i kontantinsats och ägande. Sedan delar ni hushållsutgifterna procentuellt efter inkomst alternativt betalar sambon en extra slant till matkontot och ni delar resten 50/50. Personligen hade jag velat betala för mina barn, som en utgångspunkt. Kostnaderna ska ju delas mellan föräldrarna. Men om jag var du så hade jag undvikit excel o millimeterrättvisa. Att barn känner sig trygga och värdefulla är trots allt det viktigaste.
Ja, alltså min sambo har ju inte erbjudit att betala mer för sitt barn, utan jag har ju påpekat det. Och nej, jag håller med om, som många skriver, att millimeterprecision blir ohållbart och allmänt onajs.
Men som vissa skrivit, kollar man konsumentverket och ser vad ett barn kostar per månad är det inte helt obetydliga summor pengar. Detta kan man jämka i efterhand så blir det ju betydligt enklare.
Jag tror inte på Konsumentverkets siffror själv. De bygger på schabloner och man behöver inte alls leva så. Det går att skära i kostnaderna rejält om man vill utan att det får några enorma konsekvenser. Det som mest blir svårt är att göra så när barnen blir äldre och börjar jämföra sig med andra. Då blir det svårare att välja avvikande alternativ, särskilt om man egentligen ”har råd” med de dyrare alternativen.
För att ta ett exempel köper jag mycket prylar på Sellpy, både till barnen och mig själv. Nyligen köpte jag ett par löparskor till sonen för 35 kr. Vi brukar springa tillsammans och det verkar ju bra att han ska ha ordentliga grejer. Det finns ett enormt överutbud av många begagnade saker som håller priserna låga.
Det enda kruxet med den här modellen är att den är tidskrävande. Skicket är ofta inte angivet korrekt på Sellpy. Ofta är varor t.ex. angivna som i sämre skick för att de är smutsiga. Det går ofta enkelt att lösa. Vill man ha fräscha grejer till lågt pris får man ofta beställa flera och returnera varor sedan. Med löparskorna hade jag tur och hittade ett bra ex utan så stor ansträngning.
Du har ett ex du alltid måste förhålla dig till och barn som inte är ditt. Klart det är lika bra att vara förberedd att det inte är enkelt alla ggr. Men tar man båten i sjön får man ju ro den i land.
