Köpa gemensam bostad med väldigt olika ingångskapital, hur gör man bäst?

Hej!

Jag och tjejen är i färd att köpa gemensam bostad, men vi har väldigt olika ekonomiska förutsättningar och lurar på hur vi ska göra för att det ska kännas jämställt. Jag har möjlighet till ett ganska stort ingångskapital om ca 5M, medans hon en summa som skulle kunna räcka till handpenningen för ett lån på max 2M. Vi vill gärna äga 50% var för att minska risken för framtida osämja, och hon vill helst inte maxbelåna sig vilket ju spontant känns fair. Samtidigt känns det supertrist att vi bara kan titta på bostäder för max ca 4M, när gränsen för de där vi egentligen vill ha om man tänker på läge, standard och storlek börjar komma först vid 4,5M, något som vi ju gemensamt absolut har råd med.

Planen är att inte låna från banken, då pengarna faktiskt redan finns, utan istället skriva ett internt lån mellan oss. “Maxbelåning” blir ju då förstås ett lite mer luddigt begrepp då vi kan styra över det helt själva, men tanken är väl om hon lånade motsvarande summa av banken och att hon helt enkelt vill ha samma marginal kvar. För min del kan jag tänka mig att låna ut utan både ränta och amorteringskrav då det oavsett är pengar som går in i vår gemensamma bostad och allt som blir över kan vi leva för/spara.

Problemet som uppstår är nog främst i det hypotetiska scenario att vi gör slut. Hur löser vi lånet då? Kommer hon riskera att “hamna på gatan” utan pengar att skaffa egen bostad för?

Spontant tänker jag att om vi gör slut så säljer vi bostaden och delar på eventuell vinst och lånet betalas tillbaka, dvs hon borde ha möjlighet att faktiskt göra en större vinst procentuellt sett i förhållande till insatsen om vi köper en dyrare bostad, än en där hon håller sig under sk “maxbelåning” men där en värdeökning väl oftast inte blir lika stor i reda pengar? Men vad om vi säljer med förlust? Riskerar hon då att istället förlora ännu mer och rentav bli skyldig mig mer pengar än det hon har lånat? Eller spelar storleken på ingångspriset inte någon roll för hur stor risk hon tar gällande framtida vinst/förlust?

Jag förstår verkligen att hon inte vill riskera att förlora allt sitt sparande, och att hon så klart ska äga 50%. Samtidigt kommer vi alltid ha den här snedfördelningen ekonomiskt och det känns ganska onödigt att jag nu har pengar om jag ändå inte kan få använda dem till att förhöja vår livskvalitet. Vad ska jag då med pengarna till om vi alltid måste anpassa oss efter den med minst kapital?

Lönemässigt har vi just nu extremt jämställt, så dagligdags är vi väldigt ekonomiskt lika vilket är skönt. Men även det kommer ändras om ett antal år då jag har en lönetrappa att gå upp på, men i hennes bransch är det mer statiskt.

Hur ska vi göra för att fortsätta vara så jämställda som vi ändå känner att vi är idag? Och hur ska vi lösa så att vi kan köpa en bostad vi vill ha utan att hon känner att hon balanserar på ruinens kant?

Tack för era tankar!

3 gillningar

Jag tycker ni har kommit fram till rätt lösning. Hon lånar av dig, ni har ett riktigt avtal på lånet. Var noga med att skriva in vad som gäller med återbetalningen bara! Det är viktigt att du har möjlighet att kräva in lånet på något sätt, annars kan hon fortsätta låna gratis i alla evighet även efter att ni gått isär. Du vill ha ett kontrakt som är så vattentätt att du kan gå till Kronofogden om det behövs. Det är ju inge småpengar vi pratar om. Om ni säljer med förlust och hon måste ta blancolån för att betala tillbaka till dig, det är egentligen inte ditt problem. Men det är bra om hon är medveten om risken.

Ett gratis lån är mycket generöst av dig. Du missar ju avkastning som du skulle kunna haft på börsen. Jag hade nog strukturerat det annorlunda men det viktiga är att ni gör er grej.

Du behöver ha koll på sambolagar och enskild egendom och så vidare. Det enklaste är att ni gifter er. =)

3 gillningar

Absolut! Själva avtalet i sig tror jag vi löser, och hon är lika mån om att det ska bli korrekt som jag, så där känns det som att vi är på det klara med hur vi ska göra. Det är mer frågan om hur mycket pengar som är rimligt för henne att låna vi behöver lösa.

Jo, men det är ju just den risken vi vill se om vi kan lösa. För det blir mitt problem om det är den risken hon måste ta, för då vill hon inte ta den, vilket jag tycker är fullt förståeligt. Men då hamnar vi i situationen att köpa en billigare bostad än vi egentligen vill ha.

Jag vill inte vara ett kräk i situationen om vi skulle gå isär, så det känns viktigt att vi har koll på att det blir bra för oss båda om det skulle hända. Dvs att hon inte behöver bli ruinerad…

För min del ser jag inte ett gratislån som något supergeneröst i den här situationen. Visst, jag skulle kunna lägga dem på börsen och bara låta dem växa, men jag har ju mycket mer glädje av dem här och nu i en bra bostad och även där kommer de ju förhoppningsvis kunna växa lite. Plus att det då kan sätta guldkant på livet varje dag, och det är mer värt en eventuell avkastning och att spara till något ännu större som jag inte ens vet vad det skulle vara. Dessutom, om jag nu hade varit själv så skulle de ju ha gått in i en bostad, så ser inte riktigt att ett gratislån till henne gör någon större skillnad. Snarare att det blir sämre för mig att INTE ge ett gratislån.

Haha ja, det är väl också planen framöver. Men just nu prioriterar vi bostad. Sambolagar och liknande har vi koll på. Är mer frågan kring om det är olämpligt att hon lånar mer av mig än vad banken skulle tillåta som vi funderar kring.

Sambon och jag var i en liknande sits och vi kom fram till att vi köpte något som vi gick in med lika mycket.

1 gillning

Försök göra en objektiv bedömning på hennes betalningsförmåga och vad skuldkvoten skulle landa på. Bara genom att skippa räntan (som du är inne på) så kommer du kunna tillåta mer än bankerna. Efter det kan du göra en emotionell bedömning.

Eftersom ni ändå vill att bostaden ska vara 50/50 så borde de räcka med att utgå ifrån sambolagen och skriva ett ordentligt skuldebrev.

Hur resonerade ni er fram till den lösningen? Problemet jag fastnar i är just att vi precis hamnar på fel sida marginalen om de fina bostäderna vi vill ha. Dvs för ca 4M är det svårt att hitta vad vi letar efter, men för 4,5-4,9M kan vi välja ganska fritt. Helst skulle inte jag heller gå över typ 4,5M, vilket nog är och snubblar vid vad sambon klarar av om hon sträcker sig ordentligt och det vill hon ju som sagt inte om man ser ur vanligt banklåneperspektiv. Frågan är, blir perspektivet med risk annorlunda med vårt lån?

Vi har “löst” det genom ett äktenskapsförord där en del av vårt hus är enskild egendom för den som lade in mer pengar. Dvs om huset kostar 10M, den ena går in med 2M och den andra 3M så blir 10% av huset enskild egendom för den som gick in med 3M.

Evt. värdeförändring vid en separation blir då proportionerlig mot insatt kapital när vi köpte huset eftersom vi delar på de resterande 90%, är tanken. Ingen kan få någon skuld till den andra. Tänker att man vill helst inte ta upp några värden i ett avtal mellan er. Vi är ju dock gifta, så avtalsmässigt får man kanske göra på något annat sätt om man är sambos.

Men det finns nog ingen perfekt lösning på ett sådant här problem, alla kommer med någon nackdel.

2 gillningar

Lånet räckte till det vi ville köpa. Så den löste sig iaf.

2 gillningar

Tack! Ja, jag tror ju att vi borde kunna hitta en lösning där hon känner sig säker med att låna mer av min än banken tillåter. Vi får sätta oss med papper och miniräknare och göra en ordentlig uppställning, snarare än att hon som nu bara utgår från vad banken tillåter. Jag är ju bättre än banken :wink:

1 gillning

Nackdelarna (som du säkert känner till) är att din partner betalar mer än sin beskärda del av reparationer och underhåll, och att om värdet drar iväg så tjänar du mer på det än din partner. Det senare hänger i och för sig ihop med vilken risk man har tagit men försvåras också med att partnern kanske betalat för renoveringar vars värde delvis hamnar i din ficka. Men man kanske inte ska vara millimeterrättvis.

En modifierad variant i samboförhållande kan vara att hen har möjlighet att köpa ut resten av värdet när hen sparat ihop tillräckligt med pengar, till exempel när hen har tillräckligt för att ta ett banklån på hela beloppet. I ett äktenskap kan man efterskänka skillnaden efter x antal år. Eller hur det nu känns bäst för båda.

1 gillning

Att den som har gått in med mer kapital tjänar mer i kronor vid en försäljning med vinst är ju meningen. Men visst, pengar som läggs på huset under tiden man bor där blir ju snedfördelat JMF. med fördelningen efter en separation. Har funderat på om man ska ändra procentsatsen som är enskild egendom om vi t.ex gör en större investering i huset. Men så långt har vi inte kommit. Samtidigt så får ju den som har mindre kapital bo “gratis” i den delen av huset som finansierats med partnerns "extra"kapital. Det är förresten min fru som har mer pengar än vad jag har :slight_smile:

Men nej, jag tror inte att det går att vara millimeterrättvis.

2 gillningar

Vi köpte hus tillsammans, jag gick in med en mycket större del av handpenningen än min sambo, jag har även betalat av en stor del av lånet med ett arv.
Vi köpte huset för att starta familj där (skaffa barn), innan husköpet har vi varit ett par i 12 år.

Kanske naivt av mig men jag kände att eftersom vi skulle ha barn ihop, så var/är det inte mer än rätt att vi splittar allt på hälften om vi går isär, då det förmodligen blir delad vårdnad av barnen.

Barnen ska inte behöva ha det “sämre” hos ena föräldern för att den andra fått loss mer kapital vid splitten :man_shrugging:

Inget direkt svar kanske, men så tänkte/tänker jag som hade lejonparten av pengarna.

Tillägg: Då tjänade jag mer än sambon, nu tjänar vi lika och delar alla kostnader på hälften.

Tillägg 2: jag pratar belopp i 100k klassen inte miljonnivåer.

9 gillningar

Denna lösningen hade jag valt. Ni delar lika på alla driftskostnader och ev vinst vid försäljning eftersom ni äger lika stor andel.
Man kan diskutera ränta på lånet men jag hade nog inte brytt mig.

Gift er och se er ekonomi som gemensam. :heart:

Not you and me, it’s we we

2 gillningar

Jag och min sambo hade liknande problem då jag hade större kapital. Vi tog dock banklån och gjorde så att hon lånade en summa av mig för att komma upp i hälften av kontantinsatsen. På papper äger vi lika mycket då och när vi säljer eller om jag kräver pengarna tillbaka måste hon betala tillbaka den lånade summan inom 3 månader.

När man skriver ett skuldebrev så är det viktigt att få med ränta och avbetalningstid. Vi valde 0 % och tre månader för annars kan den andra säga “jag ska betala av lånet, du får en krona i veckan”.

Jag undrar varför ni behöver ha 50/50 ägande av boendet? När jag och min fru köpte hus gick vi in med olika förutsättningar och hon äger 5/8 och jag 3/8. Lånet står på oss båda 50/50.

För jämlikhetens skull. Ska ni skilja er så får ni inte 50/50. Även om du gick in med mer pengar. Ett schysstare sätt är om hon fick låna av dig för att hänga med på värdeförändringen på lika villkor. Som sagt, alla är olika.

1 gillning

Man kanske kan tänka så här om man går in med olika andelar.

Skriver man ett kontrakt för olika insats kan kan ju skriva in en “teoretisk ränta” typ årlig inflation. MEN den tas inte ut/räknas av från dennes andel förrän vid en ev försäljning.

Då blir det liksom att den andra får betala ränta “i efterskott” men den som har skjutit in mer får i alla fall en slags ersättning för att den legat ute med pengarna under tiden.