Hej alla kloka!
Jag har ett problem som jag brottas med. Min sambo och jag tjänar bra båda två. Varken jag eller min sambo har lån på vår bostad. Jag har sparat ihop ett större belopp. Vi ska köpa sommarstuga och äga den 50/50. Hon har inget sparat belopp. Hon behöver låna 850 tsek. Ska amortera 10 tsek/mån.
Är det snålt av mig att ta ut ränta på det belopp som hon får låna av mig?
Om jag ska ta ut ränta - vilken räntesats är rimlig?
Jag hade nog matchat bankens ränta. Om SBAB ger dig 3 procent för att du har ditt kapital där så är det väl rimligt med att be om 3 procent från din Sambo. Man bör ju också väga in beskattningen på överskott av kapital om pengarna satt hos banken.
Är man i ett steg i livet då man pratar om att köpa sommarstuga känns det som att ta ut ränta på lån till sin partner är lite passerat (om ni inte är väldigt spontana). Ska du ta ut ränta kan hon väl likväl ta ett lån av banken.
Tack för svar
Kan du utveckla - passerat?
Snålt? Nja, hade det varit till en utomstående had det varit fullt rimligt. Till din livspartner blir det onödigt krångligt och potentiellt konfliktskapande. “Nu går 3-månadersräntas upp, blir dyrt för dig och din halva av sommarstugan”. Jag tycker dock att det är bra, sålänge ni inte är gifta iallafall, har papper på lånet för att reglera större tillgångar.
Alla gör så klart som dom vill, och en del verkar ju genuint gilla att ha delad ekonomi, men personligen tror jag att det är enklare att njuta av livet om man tar sig förbi den känslan. Den man lever med blir man så insyltad i ändå.
Avstå från att ”ekonomisera” förhållandet till varje pris. Dels är det bökigt att hantera men framför allt är nedsidan så mycket större. Om hon har ett eget banklån så är det inte hela världen. Ska du blanda dig i så blir risken för framtida konflikter och problem uppenbar. Det behöver inte handla om att ”ni gör slut” utan det finns många fler potentiella situationer som du vill undvika.
Förutom 10k amortering/månad borde det även finnas med återbetalning om sommarstugan säljs i skuldbrevet.
Skuldbrevet kan även räknas som ett bolån vid bodelning, är tekniskt sett ett lån för att finansiera bostaden. Behöver då också ett samboavtal som exkluderar skuldbrevet från bodelning, annars går du miste om halva lånet vid separation.
Det blir en skitaffär för din del då du missar mycket avkastning men samtidigt inte kan ta ut ränta.
Kör gemensam ekonomi med samboavtal.
Ska ni börja räkna ut underhållskostnader? Fakturera varandra för arbetstid lagd på städning? Taxiavgift till den som kör?
Det blir bara komplicerat och risk för konflikter.
Ja.
Har ni barn?
En framtid tillsammans?
Delar ni upp allt med millimeterprecision i övrigt?
Läs de tre fetade påståendena långsamt, högt för dig själv.
Om jag och min sambo skulle köpa en sommarstuga tillsammans, och sambon kräver mig betala ränta till henne, då hade jag seriöst funderat på att lämna henne.
Mina två cent.
I sådana här frågor dyker alltid “men kärleken då!”-människorna upp (brukar vara samma människor som säger att allt annat än diamantringar är “snålt”…). De har nog rätt när det gäller småsaker, men i det här fallet är det ju inte småsaker?
Jag tycker absolut att det låter rimligt att sätta en viss låg ränta, säg 2%. Risken för bråk är mycket lägre när det finns ett kontrakt att förhålla sig till om det kontraktet har rimliga villkor som båda tjänar lika mycket på. Att bara säga “äh, vi skiter i det” är ett bra sätt att långsamt bygga upp onödiga konflikter i ett förhållande.
Incitamentstrukturer är viktiga för stabiliteten i alla system som inkluderar mänskliga känslor, däribland förhållanden.
Helt sant.
Det där är satir, som går ut på att man drar någonting till sin spets (och därför blir det roligt). Det är inte applicerbart när det gäller större och viktigare saker.
Jag tror inte att ovisshet kring pengar är ett bra sätt att bygga en seriös relation på. Att OP ens tar upp frågan om ränta tyder ju på att hen faktiskt har tänkt i de här banorna. Tar OP nollränta kommer det kanske att gnaga på OP och relationen - potentiellt i flera år.
Sen har vi ju rent sunt förnuft också - OP har sparat ihop massa pengar, men OPs partner har det inte. Vi vet inte varför, men långsiktigt är det inte bra för relationen om partnern inte själv tar sitt ansvar för sparandet (när de verkar ha samma möjligheter, åtminstone idag). Fast det här beror ju helt på bakgrunden såklart.
Nej, inte jag heller.
Jag kan varmt rekommendera äktenskap om man nu är i den fasen att man vill äga inte bara en, utan två, fastigheter tillsammans. Kanske finns även barn i bilden?
Äktenskapet är en rätt bra juridisk konstruktion faktiskt. Eventuella förbehåll eller avsteg man vill göra kan lösas med separata förord.
Men annars tycker jag det låter som att det finns andra obalanser om ”vi tjänar bra båda två men bara jag har sparat pengar”.
Hoppas man även reglerar annat också för det är ju fortfarande så att det är många förhållanden där kvinnor gör mer markservice, föder barn, stannar hemma längre med barn, arbetar deltid under småbarnsåren i större utsträckning o.s.v. Bra om man reglerar hur detta ska hanteras och ersättas ekonomiskt i den händelse mannen inte möter upp med sina 50% av detta arbete. 
Det låter ju lite som en sparsam och en som spenderar mer med ungefär samma förutsättningar och då tycker jag absolut att det kan finnas en poäng att reglera det lite.
Om jag själv hade varit den sparsamma parten hade jag nog inte själv velat vända på varje krona medan min partner shoppar vitt och brett.
Själv hade jag nog insisterat på att spenderaren får ta ett eget banklån, som kanske kan bli ett steg mot ett större ekonomiskt ansvar (ja, lite varningsklockor ringer för mig).
Ja och det är nog värt att fundera på varför man egentligen vill köpa en sommarstuga tillsammans, kan vara läge att skjuta på det eller köpa en själv snarare än gröta ihop varandras ekonomier.
Är du okej med att ge henne 26 775 i “gåva” om året? Jag räknar på 4,5 % bolåneränta och drar av ränteavdraget så 0,7*4,5/100 x 850 000.