Fördelning av pengar i samboskap, husköp, studier, jobb

Vardagsekonomi
1

Tacksam för råd, åsikter, perspektiv och tips! Vi är osäkra på hur vi fördelar pengar till bostad samt andra utgifter vi behöver framöver. Vi vill ha en fördelning som känns bra för båda.

Vi är ett par med ett barn (1 år gammal). Har bott i Stockholm, ska nu flytta till en mindre stad där ingen av oss känner någon. Vi har köpt ett radhus som kostade 2 325 000 kr. Jag har ägd en lägenhet i en annan stad som jag har hyrt ut i flera år (ej Sverige), den är nu sålt, vilket ger mig egenkapital på 1 800 000 kr. Min sambo har inte ägd bostad, utan har haft en hyresrätt som vi nu har avslutat kontrakt på. Han har egenkapital (arv) på 420 000kr.

Vi har planerat att ta lån på 900 000 kr till bostad. Jag kommer arbeta 80 % (reducerat pga barn) och få ut 26 000 kr/mnd efter skatt. Sambo kommer studera 2-3 år för att göra klart sin utbildning då han önskar ha möjlighet till ett tryggt och hyfsad välbetalt arbete. Dock har han enbart 20 veckor kvar av CSN. Jag ser en möjlighet att sätta av 10 000kr/mnd i 2-3 år till levnadskostnader när han inte har CSN att använda.

Planen är att enbart betala ränta på bolånet så länge sambo studerar, sedan amortera mycket.

Vi planerar ev köpa bil inom 1-3 år, 100 000 kr samt sätta av pengar till ett ev nästa barn inom 1-3 år. Vi har i övrigt gemensam ekonomi, det tycker vi båda om och det fungerar bra (vi får var sin egen del pengar att spendera själva efter räkningar).

Egenkapital:
1 800 000 (jag)
420 000 (sambo)
2 220 000 (totalt)

Bostad:
900 000 kr lån
1 425 000 egenkapital

Följande löpande utgifter planerar vi:
100 000 buffer bostad
100 000 bil
170 000 flytt (lagfart, flyttfirma, inköp osv)
300 000 löpande utgifter komp för uteblivit csn
75 000 ev nästa barn
25 000 semester

Nu till frågan: hur ska vi fördela pengarna? Hur mycket ska var av oss få investera i bostaden? Och vem sina pengar ska gå till de löpande utgifterna de kommande åren? Det känns orättvist om jag, bara för att jag har haft mer tur och ägd bostad flera år och tjänat på denna, ska få investera allt i bostaden, medan sambo får bruka upp sina ärvde pengar på att studera. Jag är således villig att använda delar av min egenkapital till löpande utgifter. I fall vi skulle separera tänker jag även att det är av värde att mitt barns pappa har en trygg utbildning med arbetsmöjligheter. Samtidigt vill jag undvika att efter en eventuell separation sitta med en bitter känsla av att mina pengar är borta. En ev kvinnofälla är det ju dock han som sitter i, som inte har råd att köpa bostad och inte har inkomst de kommande åren.

Min partner har antytt (vi har inte pratat klart om detta än) att det vore tråkigt att han bara äger en liten andel av huset och att vi även skulle dela vinsten efter ägarandelen ifall bostaden ska säljas.

Jag har funderat kring möjligheten att han får amortera på bolånet så han får köpa in sig månad för månad efter 2-3 år med studier när han får inkomst, trots att vi har gemensam ekonomi i övrigt.

Lång text — väldigt tacksam för synpunkter!

3

Mitt första svar vsr att han skulle kunna stå med större andel bolån. Men sen skrev du att ni har gemensam ekonomi och plötsligt känns det mer som att ni borde sikta på att gifta er. Äktenskap är till för att lösa många av de ekonomiska frågor som ni står inför. Ni kan ha äktenskapsförord för att skydda era respektive ingångskapital, kanske med någon klausul om att allting är gemensamt efter säg 5 år. Så har jag hört att många gör

1 gillning
4

Giftermål är samhällets juridiska standardlösning för familjer.
Mitt råd är att börja med att gifta er.

5

Jag hör ju att äktenskap är ekonomiskt smart, vi kanske får fundera på det. (Dock finns en romantisk del i mig som 1) vill bli friad till, 2) inte vill argumentera för giftermål av ekonomiska anledningar, 3) vill gifta mig när vi har pengar över till en stor och härlig fest.)

Jag funderar på en uppdelning där vi delar ev vinst av bostad vid separation samma brok som kontantinsatsen om det sker inom 3 år och min sambo fortfarande studerar. Så kan vi dela ev vinst av bostad vid separation 50/50 om det skulle hända efter att han har börjat arbeta och har en egen inkomst.

1 gillning
6

Jag har inga bra infallavinklar här men vill tipsa er om att sätra er vid köksbordet o börja med att ta livet av varandra :slight_smile: kolla vem som ärver vid ev dödsfall . Ert barn räknas som särkullbarn o ska ha ut sitt arv på studs. Kan den som är kvar bo kvar ? Jag håller med övriga. Gift er. Ta festen sen.

4 gillningar
7

Haha, skön kommentar. Känns som en rimlig sak att träna på inför äktenskapet.

2 gillningar
8

Släpp det. Giftemål är en juridisk konstruktion. Man kan ha romatik på andra sätt om man gillar sånt. Finns ingen anledning att vänta på ett frieri 2024 när man dessutom redan har barn ihop. Jag blir alltid supernervös när jag hör folk som har barn ihop och inte är gifta. Då har man inte förstått vad konsekvenserna kan bli om något händer. Lite oansvarigt faktiskt.

2 gillningar
9

Kärnfull och bra beskrivning.

1 gillning
10

Ja, lever i synd gör de dessutom. :scream:
Ärligt talat så är giftermålet superstarkast som kontrakt och skydd för familjen, men man kan ju handskas med ett samboskap på andra sätt om man nu absolut vill det.

11

Hej, jag hoppas du och din partner kan prata om detta och tillsammans kan komma överens om en fördelning som blir mest rättvist för er båda! Vad som är rätt el fel kan ni bara avgöra själva. Om ni gifter er utan äktenskapsförord kommer ni dela 50/50 ifall ni sen går skilda vägar, så att gifta sig är kanske inte vad som blir mest rättvist för er, jag vet inte.

Jag tycker det är fint att ni överlag har gemensam ekonomi, det är bra tycker jag när ni har barn tillsammans och planerar utökning av familjen. För ni är ju en enhet, och jobbar för familjens bästa och för familjens framtid tillsammans. Då är det i längden och i slutänden inte så viktigt vem som betalat vad/mest och vem som varit the bread winner.

Som sagt, hur ni ska göra för att det ska kännas bra för båda måste ni själva bestämma men hade jag varit i din situation hade jag kanske bett din partner om att skriva på ett skuldebrev för hälften av det du lägger in kontant i er nya bostad. Men att båda äger 50% och båda är lika ansvariga för lånet (om det går iom att din partner är student). Sen, några år fram i tiden när din partner har jobb och tjänar bra och “bidrar” fullt ut till er gemensamma ekonomi kan ni uppdatera/riva skuldebrevet.

12

Du kanske har rätt i att det är naivt och dumt och att vi borde gifta oss snart/snabbt av juridiska skäl. Dock kvarstår ändå frågan om hur mycket var av oss ska få investera i bostaden och hur mycket av var sina pengar som ska gå till de löpande utgifterna de nästa 2-3 åren, då vi troligtvis skulle ha skrivit äktenskapsförord för fördelning av tillgångarna.

13

Ja precis, jag håller med om att familjen är ett gemensamt projekt där det viktiga är vad som gynnar oss tillsammans. Vi har också pratat genom och kommit överens om att vi tex tycker det är ett viktigt arbete att vara hemma föräldraledig, att vara den som gör mest arbete i hemmet, och att sådant ska värdesättas även ekonomiskt.

14

Då är det ju vägen med skuldebrev och äktenskapsförord ni får ta. Diskutera hur ni vill ha det och ta sen hjälp av en jurist så det blir rätt.

15

Jag funderar på en fördelning så att min sambo går in med 350 000 (av sina 420 000) kr och jag med dryga 1 000 000 (av mina 1 800 000) i huset, en fördelning ca 25/75.

Då går jag in med knappt 60% av min kontantinsats till bostad och sambo drygt 80%. Det betyder att jag finansierar stora delar av de löpande utgifter kommande år, och i fall vi skulle separera ska sambo få de 300 000 kr avsatta som att ersätta hans CSN och jag får resterande pengar (bil, semester, buffert osv), tror det blir ca 50/50. En sådan fördelning gynnar min sambo, men stöttar hans utbildning som ger trygg inkomst till familjen på sikt.

Jag tänker mig även en modell där vi under hans studier fördelar ev vinst ved sal av bostad 75/25 som vi har lagt in kontantinsats. Sen ändrar vi till 50/50 fördelning av vinst ved sal av bostad när han börjar arbeta och bidrar med lön in till familjen.

Några tankar?

16

Ja husarbete och vara hemma med barn är lika viktigt som avlönat arbete utanför hemmet! Och där tycker jag att det är viktigt att man har gemensam ekonomi.

Jag har inga barn, men har stöttat min man med hemmet och var ‘husfru’ under 1,5 år när min man startade nytt krävande jobb på annan ort (vi flyttade dit). Han betalade merparten av våra kostnader men jag fixade hemtrivseln. Det var en uppoffring för mig men jag gjorde det för vår familjs skull, för vår framtid.

Jag hoppas du och din partner kommer fram till något bra :+1:

1 gillning
17

Det är således inte en könsbestämd fälla, utan en fälla för den som inte sparat, tagit kalkylerade ekonomiska risker, utbildat sig så tidigt som möjligt i livet för att sedan kunna börja tjäna pengar och spara ännu mer osv osv. Kvinnofällan är en myt.

Men utöver det så tycker jag garanterat att du ska “skydda” det kapital som du går in med, speciellt om ni inte är gifta, men även då. Du säger att din sambo använt sitt arv för att studera också, hur mycket?

Jag och min fru har 60/40 splitt på alla tillgångar. Det borde nog varit mer 70/30 men nuvarande splitt gör iaf att de pengar vi gick in med någorlunda behåller någon form av jämnvikt.

Varför skulle det vara synd om din partner om ni lämnar varandra att han inte får pengar som du tjänat ihop innan ni blev ett par? Det är för mig helt oförståeligt.
Om din partner inte då erkänner att det var för pengarna ni blev tillsammans.
Han får iaf njuta av pengarna under tiden ni är i en relation genom att bo och leva på ett sätt han annars inte hade haft råd med.
Om ni skulle separera så skall inte då finanisera att han skall kunna bibehålla en livsstil som han själv inte kunnat skapa sig.
Han kan däremot få rätten att köpa in sig i huset mer och mer över tid, men här blir det också knepigt för även med 10K per månad i sparande till detta så tar det många många år innan det ska göra någon större skillnad, och det enda som händer är då att du får ännu mer pengar, och han har råd att göra ännu mindre saker. Det skapar för mig en ekonomisk obalans i relationen som är väldigt osund.

Nej, fördela ägandet baserat på vad ni kan pytsa in i dag, och sen kan han spara på bäst han vill över tid.

18

Tack för svar!

Håller absolut med om att det inte är en könsbestämd fella - i vårt fall handlar det nog om en kombination av livsval (en önskan om att leva enkelt och utan att behöva planera livet tiår fram i tid) och ohälsa (psykisk, har behövt avbryta utbildning, hamnat utanför i samhället under en tid). Nu vill min sambo dock “innanför” systemet, med tryggt fast arbete och är glad för möjligheten att köpa bostad.

Jag lade till i mitt inlägg – vi ser en möjlighet att sätta av 10 000 kr/mnd i 2-3 år (den tiden han studerar) till löpande månadsutgifter när hans CSN nu snart tar slut. Frågan är vem som ska bruka sina pengar på detta. Om han själv ska bruka sin arv på detta får han nästan ingenting att lägga in i huset.

Man kan absolut påpeka att en är bättre ställt (mig) än den andra (han), och att jag till viss del har gjort smartare och bättre val och ska få skörda frukterna av det. Samtidigt tycker jag det är viktigt att vi är en familj och att vi ska göra det som gynnar familjen - på sikt blir det kanske bättre för dynamiken om även han får lägga pengar i huset (även om det betyder att jag får bruka av min kontantinsats till 300 000 kr i löpande utgifter) så vi båda känner att vi kan stå kvar med pengar i fall det ska säljas en gång. Det blir även en konstig dynamik om vi tillsammans köper huset, men jag står får 100% av kontantinsatsen.