Hej! Min fråga gäller gemensamt bostadsrättsköp med olika ekonomiska förutsättningar och förhoppning om jämställd och jämlik ekonomi i parrelationen.
Jag och min sambo har köpt en bostadsrätt tillsammans. Vi är ej gifta men kommer skriva samboavtal, skuldebrev och testamente då vi också har ett gemensamt barn ihop. Jag har tidigare ägt en bostadsrätt som såldes 2025. Från den försäljningen har jag med mig ca 2 miljoner kronor in i det nya bostadsrättsköpet som kontantinsats. Min sambo har bott i hyresrätt och har inget eget kapital att ta med in i det nya bostadsrättköpet. Detta innebär att redan till en start kommer jag betala 50% av bostadsrätten kontant själv (vilket regleras med skuldebrev). Resterande 50% tar vi ett gemensamt lån på. Det innebär att på pappret äger vi 50/50 av lägenheten men i praktiken så äger jag 50% och banken 50%. Sedan har vi bestämt att vi betalar 50% var av avgiften till bostadsrättsföreningen och 50% var av räntan på lånet till banken.
Jag tycker inte denna uppdelning blir helt rättvis men kan inte heller komma på ett bättre sätt. På ett plan innebär ovanstående att jag kommer betala på min sambos ränteavgifter utan att kompenseras för det, mitt kapital kommer vara låst i bostadsrätten medan hans inte är det och mitt kapital kommer ej heller ”växa” om bostadsrätten säljs dyrare vid försäljning utan jag kommer få ut det jag la in då det kommer regleras i skuldebrevet. Detta innebär också att inflationen kommer äta av summan.
Alternativ som har övervägts är:
Att jag äger en större del även på pappret, exempelvis 75/25. Nackdelen med detta är att jag tar en större risk vid en eventuell förlustaffär, att det då behöver funderas över hur investeringar/renoveringar i lägenheten ska finansieras och att det i allmänt blir mer krångligt att inte bara kunna dela kostnader 50/50.
Att min sambo på något sätt kompenserar mig för den förlust det innebär att jag har mitt kapital uppbundet i bostadsrätten i termer av inflation etc. Men detta blir också klurigt, för hur ska han då någonsin komma ikapp?
Att min sambo betalar räntekostnaderna för det lån som vi tar eftersom det egentligen är hans andel men detta innebär att hans månatliga kostnader skulle bli mycket dyrare än mina och det blir svårt att ha en vardag ihop med så olika förutsättningar.
Till saken hör att jag tjänar bättre än honom och bortsett från kapitalet jag lägger in i lägenheten också har ett sparande. Jag vill gärna att han ska ha en rättvis chans att också få till ett sparande och inte bara beta av skulder till mig. Vi har helt enkelt olika ekonomiska förutsättningar och det blir i en sådan här situation svårt att bortse ifrån.
Skulle behöva era råd för en rimligare plan. Kanske finns det bättre sätt att göra detta på? Kanske har jag missat något viktigt? Hur gör andra? Tack för era kloka kommentarer!
Finns ju många mjuka värden du inte lyfter fram. Antar ni flyttar ihop för att ni vill ha en framtid ihop, kanske barn?
När det kommer så spelar de andra kanske mindre roll. Jag tycker ni har en bra lösning om ni vill bygga något tillsammans på sikt.
Har ni liknande värderingar runt pengar, tror du ni kan ha gemensam ekonomi när/om ni skaffar barn? Se till att ni båda bygger miste sparande parallellt.
Vi är i en liknande situation och har valt alternativ 1. Jag stod för hela kontantinsatsen på 50%, på pappret äger vi 75/25. Lånet när gemensamt och vi delar jämt på ränta. Om vi säljer så delar vi vinst eller förlust enligt fördelningen. Underhåll och “sånt som skulle följa med om vi säljer” betalas från ett gemensamt sparkonto där vi sätter in enligt förhållandet 75/25 varje månad. Jag betalar mer men tar också del av mer vinstökning.
Detta upplägg kan man ju vara kritisk mot om millimeterrättvisa är viktig. Jag har massa kapital upplåst i huset och får inte betalt för kapitalkostnaden. Underhållet, som jag till största del står för, är ju inte bara värdehöjande investeringar utan även rena levnadskostnader, vi sliter ju lika mycket på boendet (mest sliter dock vår son ).
Upplägget känns dock enkelt och kan regleras i samboavtal/äktenskapsförord istället för skuldebrev.
För mig så är inte maximal rättvisa målet, utan det handlar om att ha ett bra liv tillsammans. Ska det vara helt rättvist så skulle jag behöva sänka min levnadsstandard till lägsta gemensamma nämnaren, eller leva mer separata liv.
En rolig sidoeffekt är att min partners del av bostaden blir belånad till 100% och hon har en del pengar på ISK. Ganska sjysst hävstång. Men jag tycker hon kan komma ikapp lite
Jag förslår att du istället för ordet “sambo” ser det som “ditt barns pappa”. Det är stor skillnad på att vara sambo med eller utan barn. När man har gemensamma barn finns det inte på samma sätt ditt och mitt, anser jag.
Fundera på om ni vill gå in med lägre kontantinsats och istället investera på börsen. När ni har bestämt vad som är en lämplig nivå att gå in på så skriver ni skuldebrev mm så att ni äger 50/50. Sen tycker jag att du ska strunta i att bli kompenserad för detaljer som räntor, inflation etc. Det hör inte hemma i en relation med barn.
Med det sagt så tycker jag att ni ska gifta er för att maximera tryggheten om det händer er något.
Tack för ditt svar. Ja, så är det. Det finns massa fina delar med att ha ett gemensamt hem att bygga på tillsammans. Vi har ett barn ihop och kommer nog vilja ha fler så småningom.
Vi har ganska lika värderingar gällande pengar men helt olika förutsättningar. Dock beror dessa olika förutsättningar åtminstone delvis på att vi har gjort olika livsval där jag exempelvis valt bort att studera länge för att vara säker på att ha en stadig inkomst i hyfsad ålder medan min sambo inte tänkt så och fortsatt studera.
Jag har någon form av strävan mot att vi ska försöka få det så jämlikt och jämställt ekonomiskt som möjligt. Har även funderat i termer av om vi borde betala våra utgifter utifrån våra inkomster, liksom procentuellt. Blir väldigt krångligt men kanske hade varit mer rättvist och blivit bättre i det långa loppet.
Tack för ditt svar. Vår önskan var att komma över amorteringsgränsen (50%) för att få lägre boendekostnader, därav valet att gå in med 50% i kontantinsats. Kanske finns det fördelar med något annat sätt, som jag inte tänkt på?
Viktigt att vara noga med begreppen här. Om ni äger 50/50 så är det inte bara på pappret utan i praktiken också. Ägandet är frånkopplat finansieringen, som jag antar att ni har reglerat med skuldebrev?
Om du vill undvika att låsa in för mycket pengar, kan det vara smart att lägga er på en annan belåningsgrad även om ni måste amortera mer.
Jag hade nog hellre lagt så låg kontantinsats som möjligt. Skrivit skuldebrev mellan er på det beloppet. Ägt bostaden 50/50. Sett amorteringen som tvångssparande. Och betalat allt 50/50. Boendekostnader och allt annat. På det sättet blir det också tydligt vad som gäller mellan er oavsett om bostaden ökat eller minskat i värde. Ingen ränta i skuldebrevet, utan hade lånat ut de pengarna räntefritt.
I ett senare skede, om ni är gifta, får barn, lever i en stabil relation… så kanske det är lättare att fatta beslutet om allt som är ditt eller mitt ska bli vårt.
).
