Har ställts inför en litet privatekonomisk dilemma jag gärna uppskattar lite synpunkter från nyktra utomstående.
Har en sambo sen ca 10 år tillbaka samt en liten dotter o ska nu börja titta på hus i Stockholm (vilket inte är gratis). Från dag 1 vi flyttade ihop har vi haft ett gemensamt utgiftskontot där vi betalar alla hushållets kostnader men i övrigt har vi haft separat/eget sparande (vår fasta lön har varit hyfsat snarlik). När vi blev tillsammans hade jag kanske dubbelt så mycket sparande, t ex att hen hade 500” och jag 1 msek. Nuvarande Brf ägs 50/50 där vi gick in lika mycket o delar på lånet.
Under de senaste åren har jag genom hårt arbete o tur&timing tjänat ett större belopp som möjliggör att vi kan köpa ett trevligt större hus i Stockholms finare områden utan att öka lånet.
Frågan som då aktualiseras är huruvida jag bör donera hälften av mina intjänade medel som går till det nya boendet så vi äger det 50/50 eller om hen får acceptera en ägarandel om ca 25-30 i det nya boendet.
Å ena sidan har jag tjänat pengarna under tiden vi varit tillsammans vilket talar för att dela vinsten. Å andra sidan har vi aldrig diskuterat att dela sparande/förmögenhet, samt att vårt förhållande är kanske inte på topp o ibland måste man tänka på sig själv. Håller vi fortsatt isär privat sparande så blir det då också naturligt att framtida arv hålls separat (vilket kan slå lite olika).
Har inte diskuterat detta hemma ännu o vet inte hens inställning men önskar bilda mig en uppfattning innan jag tar upp det. Tacksam för synpunkter.
Men förhållandet är så pass bra att ni ska köpa ett trevligt större hus tillsammans?
Att flytta och tvingas sälja oavsett marknad är inte kul. Jag tänker att ni borde jobba på er relation, och då i samma veva lära er prata om ekonomi. Det är ändå en bidragande orsak till många separationer.
Ang vår relation så är jag väl färgad av småbarnsåren kombinerat med mycket jobb senaste åren vilket brukar slita på relationen. Kanske var lite kryptisk men vår relation är absolut inte dålig; vi trivs bra tillsammans o det funkar bra med vårt barn. Båda vill till hus för att få en bättre miljö för vår familj. Vi har delat VAB o föräldraledighet grovt lika så inget bekymmer där.
Privat skuldebrev är ju en variant faktiskt, antar att den brukar vara räntefri?
Jag tänker att om du går in med säg en miljon extra, så får du först ut din miljon vid en eventuell försäljning, resten delar ni 50-50. Har du “tur”, har din miljon inte “krympt” (om huset säljs för ett lägre pris än vad ni gav), men mer sannolikt (ifall om ni planerar att bo länge), har hon tur och din miljon har hjälpt övriga insatser, din och hennes, att växa (utan din miljon hade ni kanske inte köpt huset). Och det är väl fint?
Om det ska vara räntefritt eller inte får väl ni bestämma men personligen anser jag att det skulle vara helt sjukt att ta ut en ränta på ett lån jag ger till min fru.
Vi har dock valt att gifta oss och ha gemensam ekonomi (vi har också varit tillsammans i ca 10 år och har ett barn tillsammans). Jag ser det som en stor fördel för vår relation att vi tillsammans tar ansvar för ekonomin. Men vi verkar ju se olika på det här med ekonomi i relationen, det är bara du och din sambo som kan bestämma hur ni ska ha det.
Det Bjornen skriver är intressant, ofta så har den andra fått ta mer ansvar för hushåll och barn medan den andra tjänat pengar på något sätt, det är inget konstigt, snarare naturligt då man inte kan vara två som gör “karriär” eller arbetar massor när man har ett litet barn. Jag hade delat pengarna rakt av, men det sagt så är detta en känslig fråga och jag tycker det är viktigt att ni är överens om lösningen som blir annars riskerar det att ligga där och gnaga i bakgrunden.
Jag och damen har varit tillsammans sedan vi var 17 år, jag har pluggat och hon knegat. Under flera år betalade hon större andel av räkningarna för att vara snäll. När jag väl började jobba på riktigt efter studierna och tjänade betydligt mer kändes det efter 6-8 månader konstigt att ha kvar 10-15 tkr kvar efter fakturor dragits och hon 0-2 tkr, varvid jag inte kände att det var fair.
Vi är ett gemensamt team och har ställt upp för varandra, så från ca 4 år tillbaka så har vi splittat ALLA våra gemensamma intäkter på hälften. Känns faktiskt fantastiskt bra.
Det är väl högst individuellt. Jag har haft ett i nära relation utan ränta, men jag vet inte hur vanligt det är. Det kanske egentligen är lite konstigt om man försöker se det objektivt
Först är ett grattis på plats för vad som verkar vara en stabil ekonomisk utveckling, kul!
Gällande din frågeställning så är inställningen i vårt hushåll helt motsatt de tankebanor du är inne på. Låter inte heller som att du har luftat dina tankar med din respektive?
Vi ser vårt hushåll som ETT GEMENSAMT, det innebär att vi tar oss an både medgång och motgång tillsammans.
I mitt tycke låter det inte som att er relation är bra, du har nått framgång och vill nu på något sätt skydda den från din respektive.
Tycker först och främst att fokus ska ligga på att vårda relationen, ta hjälp utifrån ex. via parterapi. Samt lyft din frågeställning till din respektive.
Räcker ditt kapital till att betala din del av nya boendet kontant? Bra princip med 50/50 ägande och det är lätt löst med ett papper som reglerar mellanskillnaden i insats vid försäljning. Ingen som helst konstighet.
Vi har båda tagit lika stort ansvar hemmavid men har fått stöd av släkt + barnflicka för att kunna få ihop livet i övrigt, så ingen ojämnliket där, samt vi båda är akademiker med bra jobb o har varit så under hela perioden.
Det blir då ett vägval på att hantera det med typ räntefritt skuldebrev eller att dela 50/50. Jag är såklart extremt mån om vår relation och att det viktigaste är att det inte är något som ligger o gnager uta att det känns bra för båda, vilken lösning det än blir.
