Ja, att alla skattesänkningar är självfinansierande är helt klart en väldigt idealiskt bild. Det är däremot lika fel att se alla skattesänkningar som helt en fullständig förlust i statskassan. En skattesänkning på inkomst på 10 miljarder kommer kosta mindre än 10 miljarder i utebliven skatt.
Vi går från en period med en inflation på 10%, som indexeringen inte verkar ha hängt med, får hoppas att den gör det framåt. Så det har varit en exceptionell period, man kan trösta sig med att indexeringen för statlig skatt pausades ett år.
Förstår känslan, men förutom att detta är en väldigt trist människosyn (skrivbordsnisse, och tydligen är det något fel på att vara man), så visar det på en bristfällig förståelse för hur samhället och ekonomin fungerar.
Vi lever i en värld där vissa tjänster har hög efterfrågan, och som är svåra att lära sig (lågt utbud), och vi har vissa tjänster som är superviktiga men också tyvärr inte lika svåra att lära sig.
Varför lever vi en sådan värld? Jo för att priset på en tjänst eller vara är ett väldigt bra sätt att allokera resurser på det stora hela i samhället. Funkar det perfekt, absolut inte.