Om man tänker sig en permanentportfölj med max downdraw på 20 % behöver en man en 1,25 gånger så stor buffert.
Om avkastningen är 6 % högre än pengar på banken, och man alltid tvingas sälja av hela portföljen när den står som lägst, borde det ändå löna sig om det inträffar mer sällan än vart log(1,25)/log(1,06) = 4:e år. [Off topic: Märkligt att jag har större nytta av logaritmräkning privat är i yrkeslivet. Det trodde jag inte när jag gick i skolan.]
Med lämpliga värdepapper kan man dessutom i stället använda värdepappersbelåning så att man slipper sälja av när inte hela bufferten behöver tas i bruk.
Snabbt ihopkastad permanentportfölj med ETF:er på Nordnet:
iShares Core S&P 500 UCITS ETF USD (Acc) (SXR8) Belåningsgrad: 80 %
iShares $ Treasury Bond 20+yr UCITS ETF (IS04) Belåningsgrad: 85 %
iShares $ Treasury Bond 0-1yr UCITS ETF USD (Dist) (IBCC) Belåningsgrad: 80 %
WisdomTree Physical Swiss Gold (GZUR) Belåningsgrad: 70 %
Detta är grova överslagsberäkningar med yviga antaganden som jag inte har faktakollat, men det tyder ändå på att det kan vara intressant att fundera vidare.
Men man får inte glömma bort att en fiatbuffert på banken kan ge mer sinnesfrid. Även om det på sikt kan vara lönsamt att sälja av hela sin portfölj vid behov, trots att den råkar ha rasat 20 % just då, kan det kännas obehagligt.
Jag drar paralleller till när jag sade upp mitt kort hos Swedbank. Även om jag sparar flera hundralappar om året skriker det som satan i gatan i snåltarmen när jag i stället vid ett sällsynt tillfälle tvingas betala 40 kr för ett kontantuttag med Volvokortet. Människan är inte helt rationell.