Det är alltid bra att tänka på vad worst-case är. Det är även sunt att tänka på att man tillhör bland den rikaste procenten i världen. I Sverige är det ganska svårt att hamna långt utanför systemet med all hjälp som finns att få, jag är evigt tacksam för att ha växt upp i detta landet.
Men som med mycket annat här i världen är det väldigt enkelt att säga så. Det är nog inte så att man kommer sitta där när man hamnat i den sitsen och få ryggdunkar av frugan och barnen för man gjorde vissa val. Det kommer vara jobbigt. Är man införstådd med det och ens närmaste också, så kör på.
Det finns också många som verkligen uppskattar tryggheten i att ha alldeles för mycket pengar på ett konto (enligt alla Investeringsortodoxer©). Min sambo är sådan, hade jag varit ensam hade jag sannolikt gått mer bananas än jag gör nu. Jag gjorde det tidigare, då hade jag mindre att förlora. Om jag gör mer risky saker nu så gör jag det så att det inte drabbar någon annan än mig själv. D.v.s. jag investerar pengar jag tycker jag har råd att förlora.
Det är sant att många lever väldigt nära bristningsgränsen i Sverige, med konsumtionslån, paycheck-to-paycheck utan buffert med mera. Mår majoriteten bra av det? Nej absolut inte. Ekonomiska problem är nog en stor källa till att folk mår dåligt, separerar med mera.
Sen är det så att livet nästan alltid kommer gå vidare och det mesta löser sig, absolut. Men alla är vi olika och det är bara att respektera.