Låter kanske som ett djupt/tungt ämne men vi kör!
Jag börjar.
Jag trivs väldigt bra med mig själv och min situation i vardagen.
Visst jag skulle kunna jobba med något helt annat men familj, vänner, boende är inget jag skulle vilja ändra på.
Men en sak jag ångrar, det är att jag inte gjorde lumpen.
Mönstrade och blev placerad på en spännande gruppbefälstjänst (vilket jag givetvis inte tyckte var spännande då, fjälljägare eller inget var mantrat).
Det valet är något jag kan komma att tänka på någon/några gånger per år.
Jag hade även en dröm om att bli gripen-pilot när jag var liten men i och med att jag inte gjorde lumpen fick jag inte söka till pilotuttagning (det är ändrat nu).
Varför ångrar jag det valet då?
Jag tror att befälsutbildning inom försvarsmakten är väldigt bra (utifrån vad vänner och bekanta jag pratat med genom åren som genomfört sådana har sagt)
Hade dessutom behövt det för att växa upp lite snabbare, när jag var mellan 18-22 var jag en dryg jäkel som trodde att jag kunde allt.
Jag tror inte att det skulle förändrat min sits jag har idag särskilt mycket men vad har jag lärt mig av detta då?
Jo, det är att jag ska vara rådgivande och stöttande till mina barn, om de står inför ett exv. val som jag hade med lumpen så skulle jag säga min åsikt och motivera varför.
Mina föräldrar har alltid varit stöttande mot mig och min bror men med extremt mycket valfrihet. Så länge vi inte gör något som skadar oss själva eller andra så är det ok.
Hade jag haft tillgång till skalmans tidsmaskin hade jag gärna lånat den till att åka tillbaka 20 år i tiden och pratat med mig själv om detta. (kanske köpt en och annan aktie med )
Förutom några omogna ungdomsgrejor ångrar jag inget. Jag lägger inte heller mycket tid på att analysera mitt förflutna.
Mina föräldrar var inte soeciellt styrande och jag har inte gått det vanliga karriärsspåret utan valt min egen brokiga väg. Jag är väldigt nöjd med det valet.
I varje stund gör vi rationella val. Det är därför svårt att ångra något, kan jag tycka.
Intressant fråga. Jag tycker lite som Nils, det är svårt att ångra saker (om det inte handlar om att man har skadat någon annan såklart).
Dels väljer man ju vad man tror är bäst för sig själv utifrån sin kunskap och sina förutsättningar just då. Dels vet man ju inte vad andra livsval hade gett för negativa konsekvenser. För att ta ett lite grovt exempel, hade du lumpat hade du kanske råkat ut för nån olycka där och inte ens levt idag.
Jag försöker vara tacksam utifrån den tillvaro jag lever just nu, och inte fastna i “tänk om”. Tror det är bäst för sinnesfriden ändå.
Missförstå mig rätt .
Anledningen att jag börjat fundera på detta är i samband med att jag fick barn, det kanske mer handlar om att jag ser hur jag anser att jag ska agera som förälder än att jag ångrar ett visst val.
Jag borde pluggat en bredare utbildning, tagit en mer etablerat universitetskurs, valt ett annat universitet än staden jag bor i, gjort något år utomlands. Inte så att jag tokångrar detta men det hade varit bättre och trevligare. Skulle också kanske satsat på att byta jobb lite oftare.
Att jag inte gjorde lumpen ångrar jag däremot inte en sekund även om jag nu är lite mer öppen för det än då.
Gjort något säsongsjobb i alperna eller liknande efter gymnasiet istället för typiska ungdomsjobb (kundtjänst, bensinmack osv).
Inte blivit vuxen så fort, vi köpte vårt första hus när vi var 23-24 år.
Varit mer försiktigt med de pengar föräldrar och morföräldrar hade sparat till mig, i mitt namn, som jag fick tillgång till när jag var 18 år. Inte så att jag festade upp pengarna, men kan inte riktigt svara vart de gick heller… några dåliga bilaffärer troligen.
Men ånger är kanske ett start ord för det, men hade jag kunnat vrida tillbaka tiden hade jag gjort det annorlunda Lever ett väldigt bra liv idag trots allt
Alla har vi saker vi mer eller mindre skulle gjort anurlunda…
För mig va lumpen bortkastad år i livet… Man va tvungen att göra de mot sin vilja…
Tänker man tillbaks så skulle jag ha jobbat mindre… När kompisar ringer å kommer över till jobbet innan dom gör det hemma hos mig säger att man jobbat lite för mycke… Då är de inte under vanlig arbetstid utan kvällar å helger när man bör vara ledig…
Frågan om lumpen är intressant. Jag gjorde själv lumpen i slutet av 90-talet och jag skulle idag säga att jag snarast ångrar att jag gjorde lumpen. Det var helt klart en grej utanför min comfort zone och därför på sitt sätt nyttigt men jag kan inte säga att jag på allvar lärde mig något väsentligt där.
Den stora behållningen från lumpen var för min del att träffa personer med radikalt annorlunda social bakgrund. Jag kommer själv från en ekonomiskt enklare bakgrund men växte upp i ett rikt område. Det var en miljö där “alla andra hade allt”. Samtidigt har jag akademikerföräldrar och i fråga om “bildning” haft en relativt priviligierad uppväxt. Det fanns mycket böcker och olika kunniga människor i min omgivning.
Jag hade en lumparkompis som hette Larsson. Han kom från en lättare kriminell bakgrund. På helgerna hade han tidigare ägnat sig åt att stjäla bilar och köra rally med dem. Sedan lämnade han de kvaddade vraken i skogen någonstans. Det var en sorts livsstil som jag förstod det. Nyligen hade han gjort sin flickvän på smällen och (mer eller mindre) tvingat henne att göra abort. Han var i många avseenden inget föredöme men när man satt med stridsutrustning och vaktade en väg i några timmar på natten fanns det gott om tid att prata. Trots sina brister var han ändå en hygglig person.
En annan lumparkompis hette Persson. Han hade aldrig varit utomlands, alltså inte ens i typ Danmark. Jag uppfattade det som lätt exotiskt. Vi gjorde det till en gemensam aktivitet att åka och äta pizza tillsammans en gång i veckan. Han kom från en klart enklare bakgrund och det var intressant att höra om det.
Någon gång stannade vi frivilligt på regementet på helgen istället för att åka hem. Vi åkte in till stan och gick till Systembolaget. Där köpte vi diverse saker och sedan gick vi till parken för att supa. Jag öppnade någon flaska och halsade den. Det fanns inget direkt alternativ. En av mina lumparkompisar berättade att han hade uppfattat det som konstigt att jag gjorde det. Han hade mer tänkt sig att jag skulle ha en liten väska med en vit duk och fina vinglas som jag skulle duka upp på parkbänken. Jag uppskattade verkligen den kommentaren mycket. Han kom helt klart från en enklare bakgrund men var juste.
Sedan fanns det en massa jobbiga typer också men de som var justa är de jag minns bäst.
I lumpen-paketet ingick att ha så kallad vakttjänst. Då fick man inte åka hem utan skulle hålla vakt på regementet under helgen. Jag minns det som att man satt uppe och ägnade dagarna åt att titta på porrfilm mer eller mindre på heltid. Sedan finns man “lyxmat” (med lumpen-mått mätt) och det var ju fint. Hela alltsammans var olidligt knäppt.
Som sammanfattning skulle jag säga att jag aldrig förr eller senare träffat på så många totalt knäppa människor samlade på en plats som i lumpen. Jag menar nu de värnpliktiga, inte officerarna som var reko generellt. Jag har inte kontakt med någon idag och har aldrig haft det. Jag kan inte se att jag skulle vilja ha kontakt med någon heller. Helst vill jag bara glömma många bitar men de roliga bitarna är ändå fina att tänka tillbaka på.
Jag hade gärna avstått från att göra lumpen men kan inte säga att jag ångrar att jag gjorde den eftersom det inte var ett val jag gjorde. Jag gjorde det för att jag var tvingad.
Har exakt samma upplevelse. Man har en del goda minnen som när man exempelvis lastade hjullastaren full med lumparpolare i både skopa, tak etc och körde till cantinen. Parkerade tydligen på kompanibefälet privata p-plats vilket resulterade i en ordentlig utskällning senare den dagen. Spelade även bowling med oljefat (sätter ett oljefat i skopan, tvärnitar hjullastaren så att den flyger ut mot ett gäng andra oljefat som vi satt upp som käglor).
Som det låter hade jag svårt att ta hela perioden seriöst. Min pappa visade en bild från hans tid i lumpen. De hade exakt samma sängar och lakan som oss. Jag hade k-pisten vilket var ett äldre vapen än AK-4:an som han hade. Den konserverade maten vi åt var väl tillverkad någon gång före hans tid med. Hade fienden anfallit, hade vårt kompani gissningsvis sprungit åt alla håll samtidigt eller utplånats efter 5 minuters stridande.
Men som sagt, man möter en del folk från alla samhällens hörn. Folk som pratade så grova dialekter att man knappt förstod dem. Jag låg inne i 11 månader men 6 månader hade definitivt räckt. Efter mönstringen förblev vi mer eller mindre grå arbetskraft. Mycket av tiden gick åt att flytta en flyghangar från en plats till en annan. Var mer flyttgubbar än militärer.
Att umgås med folk av olika bakgrund skulle jag nog säga går med lätthet att göra utan att behöva göra lumpen. Jag kommer från liknande förhållanden som dig, växte upp i ett av de förmögnare områdena i stockholm, medans vi var “enkel medelklass”.
Jag umgicks med allt från ungar goda för miljarder till arbetarklassungar.
Och nog fanns det en del som mer tillhörde den förra gruppen än den senare som hade en livsstil som herr Larsson
Skillnaden var väl att för den priviligerade gruppen så styrde det upp sig ändå för dem.
Jo, känner igen en del här. Jag minns att en lumparkompis kommenterade att “Den här maten är äldre än jag”.
På en övning var det några som hade läst reglementet innantill. Det stod väldigt detaljerat om allt man skulle ha på sig och med sig. Däremot stod det ingenting om kläder. De tog på sig alla grejer som var obligatoriska enligt regelboken och gick ut och satte sig nakna att hålla vakt mitt i natten. Det upptäcktes aldrig av någon ansvarig.
En fin grej vi gjorde var att spela bridge. En kompis hade koll på hur bridge fungerade och lärde de övriga. Vi satt på taket till en av de “hyddor” (=husvagnar med kommunikationsutrustning) som vi hade hand om och spelade bridge tillsammans. Ett mycket positivt minne.
Att umgås med folk av olika bakgrund har jag gjort hela livet. De flesta av de jag växte upp med hade alla sina vänner och bekanta i ett snävt urval burgna förorter. Att ha en kompis som kom från något “vanligt” område hade för dem sannolikt varit något väldigt exotiskt. Jag hade alla mina kompisar i “vanliga” områden. Det var personer jag hade träffat utanför skolan och de nätverk som var kopplade till området jag bodde i.
Jag kan inte jämföra erfarenheten av lumpen med något jag gjort privat. När man umgås med folk med annan bakgrund eller från andra typer av områden “på vanligt sätt” så handlar det i princip alltid om personer som ändå är väldigt lika en själv, har vissa intressen etc. Hela den stora gruppen med “knarkare, slödder, skithögar och kriminella” missar man när urvalet sker på basis av att personerna ska vara trevliga etc. Även i den här gruppen finns alltså en del personer med vissa kvaliteter. Sedan är en del bara totala skithögar och just ingenting mer. Det är dock en erfarenhet man nog kan få även utan att specifikt ha gjort lumpen.
En viktig skillnad finns gällande mindre orter där det är så att barnen till direktören på bruket och barnen till den som städar direktörens kontor ändå är med i samma basketlag, går i samma klass i skolan etc. Den värld jag växte upp i var segregerad och elitistisk. Det var ingen som sade något direkt negativt om “vanliga människor” men det var liksom självklart att ha mycket pengar, åka på dyra semestrar etc. Den som inte hade råd med det var konstig och avvikande.
Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde lumpen. Jag hade möjligheten men tackade nej. Sedan kan jag väl ibland tänka att jag borde backpackat och tagit lite tid mellan gymnasiet och universitetet. Jag gick direkt från skola till högskola och var väldigt präktig. Lite mer avslappnad kunde jag varit då (och nu) .
Brukar inte skriva så ofta på forumet men läser en hel del och känner igen mig mycket i det du skriver och hur du resonerar i andra trådar. Bor du möjligtvis i Vällingby/Hässelby området? Bor själv i Kälvesta och alltid undrat om du inte bor i närheten.
Appropå lumpen så ångrar jag faktiskt att jag inte försökte göra mer för att kunna göra lumpen. Blivit kanske lite mer MÖP:ig nu i vuxen ålder men jag är född 1989 och just det året kallades jag aldrig till mönstring då man hade stora nedskärningar i försvarets budget (avskaffa man värnplikten då också?). Många av mina vänner som gjort lumpen tycker att jag hade passat bra där med min personlighet.
Själv växte jag upp i Rinkeby och mångfalden var fantastisk. Gick i Rinkebyskolan där vi hade ca 96 olika nationaliteter Tror vi hade bara en svensk på ca 300 elever och han var hälften arab
Fick min första svenska kompis först i gymnasiet och han bodde i Södra Ängby i ett typiskt villakvarter. Minns första gången jag vart bjuden hem till honom för att arbeta på ett skolprojekt. Mot middag vart han uppkallad för att äta men jag fick sitta kvar i hans rum. Efter ett par sådana tillfällen fick jag äntligen en inbjudan att äta middag med hans familj och jag var ganska paff när man skulle dela upp och räkna köttbullar och makaroner så att det var fördelat korrekt.
Det kan jag hålla med om, även om jag innan lumpen umgåtts med folk av brokig bakgrund och karaktär så var de flesta ändå “Stockholmare”.
I lumpen träffade jag killen från Arvidsjaur som tyckte jag var konstig som inte sköt hararna som sprang omkring i vår villaträdgård i Stockholm
Ja, fast jag gick nog mer på att de verkade intressanta personer än att de skulle vara lika mig, så jag umgicks en del med “knarkare, slödder och kriminella” med.
Min erfarenhet var att, ja det fanns en del som levde i en bubbla som t.ex. tyckte att åkte man inte till Val d’Isere för att åka skidor var det väl knappt värt att åka alls, men det var långt ifrån alla.
)
.
Tror vi hade bara en svensk på ca 300 elever och han var hälften arab 